Sandro Scocco Lars-Fredrik Andersson PDF
Preview Sandro Scocco Lars-Fredrik Andersson
Under falsk flagg En granskning av Finansdepartementets beskrivning av investeringarna i transportsektorn Sandro Scocco Lars-Fredrik Andersson Under falsk flagg En granskning av Finansdepartementets beskrivning av investeringarna i transportsektorn © Arena Idé, 2017 Rapporten kan laddas ner från www.arenaide.se/rapporter Sandro Scocco Lars-Fredrik Andersson är chefsekonom på Arenagruppens är docent i ekonomisk historia tankesmedja Arena Idé. vid Umeå universitet. Innehåll Förord 5 Sammanfattning 6 Är nivån på infrastrukturinvesteringar för hög? 9 Infrastrukturinvesteringarna hamnar på dagordningen 9 Regeringen satsar för lite 10 Frågan granskas av ESO 13 Regeringen satsar inte för lite 14 Regeringen prioriterar ner investeringarna 17 Stigande anläggningskostnader för vägar och järnvägar 18 Överskattat realkapital 21 Behovet av nya kapitalstocksberäkningar 23 Avslutande kommentarer 25 Referenser 26 Appendix 1. Prisserier och beräkningsrutiner för kapitalstockar 28 4 | Förord Diskussionen kring satsningar på väg och järnväg har varit i debattens centrum under en längre tid i samtliga partier. Ofta är utgångspunkten för denna debatt den bild av läget som produceras av myndigheter. Inte minst har Finansdepartementets beskrivning av läget ett stort genomslag. Sedan 2012 har det dock skett en betydande omsvängning i hur Finans- departementet beskriver investeringsutvecklingen och behoven. Den tidigare dominerande bilden av stora transportproblem och betydande behov av ökade investeringar, byttes mot en betydligt mer positiv syn på investeringsläget. Denna rapport är en granskning av de underliggande faktorerna bakom denna omsvängning av verklighetsbeskrivningen. Rapporten konstaterar att den nya och mer positiva bilden av investeringsläget kan tillbakavisas på rent statistiska grunder. Den ger helt enkelt på centrala punkter en felaktig bild av verkligheten. En demokratisk debatt om offentliga resursers användning behöver utgå ifrån en korrekt verklighetsbeskrivning för att bli meningsfull. Ur det perspektivet är denna rapport ett viktigt bidrag. Håkan A. Bengtsson Chef Arena Idé | 5 Sammanfattning Det har de senaste åren skett ett dramatiskt skifte i hur inflytelserika myndigheter beskriver behovet av investeringar i väg och järnväg. Detta är en granskning av orsakerna bakom detta skifte och i vilken utsträckning det har täckning i verkligheten. Konjunkturinstitutet presenterar år 2012 en kritisk beskrivning av betydande kapacitetsproblem inom väg och järnväg och stora behov av ytterligare investeringar. Det var en bild som det vid den tidpunkten rådde en betydande samsyn kring. Men senare samma år spricker denna samsyn. Finansdepartementet lanserar under regeringen Reinfeldt en alternativ beskrivning. Finansdepartementet menar nu, till skillnad från sina ansvariga myndigheter, att det inte finns någon underinvestering i väg och järnväg och de ser därmed heller inget behov av ökade satsningar. Finansdepartementets omsvängning hade tre bärande element: 1 De ifrågasatte den tidigare helt dominerande uppfattningen att infrastruktur- investeringarna ska följa ekonomins storlek. Den ”kompletterades” nu med att det ofta var rimligare att sätta dem i relation till befolkningsutvecklingen. Då ekonomin växer mycket snabbare än befolkningen innebär det att regeringen räknade med att behöva investera betydligt mindre än tidigare och att kapital- stocken av väg och järnväg i förhållande till ekonomin förväntades krympa. 2D e menade också att eftersom produktiviteten är lägre i det offentliga kapitalet, men lönerna ökar i samma takt, måste det offentliga kapitalets BNP-andel sjunka för att undvika ständigt stigande skatter. Det leder till slutsatsen att den offentliga sektorns kapitalstock totalt sett bör minska sin andel mot BNP över tid, vilket förstärkte argumentet för sänkt ambitionsnivå som genereras av att mäta i förhållande till befolkningen. 3 De började också presentera statistiken i så kallade löpande priser i förhållande till BNP i stället för som tidigare i fasta priser, vilket ökade kapitalstockens storlek i förhållande till BNP över tid jämfört med tidigare beräkningar. Regeringen Löfven övertog i huvudsak denna syn från den borgerliga regeringen i budgetpropositionen 2015. Detta skedde trots att centrala expertmyndigheter som Trafikverket fortsatte att peka på stora kapacitetsproblem i transportsektorn och att många sträckor klassades som överbelastade. Finanspolitiska rådets ordförande utryckte i SvD (mars 2015) regeringens/ Finansdepartementets nya syn väl om varför många fortsatte att vittna om betydande problem med transportinfrastrukturen: ”Det stora problemet är inte alls att det är för lite pengar, det är att man använt det fel.” Den nya bilden blev snarare att det handlade om misshushållning än att investeringarna varit för låga. Då båda verklighetsbeskrivningarna härrör från 2012 är det inte sakförhållande som förändrats, så frågan är om finansdepartementets nya verklighetsbeskrivning förbättrat eller försämrat beskrivningen av de faktiska sakförhållandena. När det gäller den första punkten, synen att mäta kapitalstock mot befolkning- en har Finansdepartementet i sin argumentation utgått från att transporter endast har en volymdimension, i praktiken befolkningen som reser på vägen, och ingen kvalitetsdimension. Detta trots att Konjunkturinstitutet konstaterar att nästan all ökning av kapitalstocken av väg och järnväg sedan 90-talet har handlat om kvalitetsförbättringar – och inte volymökning, d.v.s. fler nya väg- och järnvägs- kilometrar. Ny teknik ställer exempelvis nya krav på vägar. Hästtransporter ställer helt 6 | andra krav på vägen än biltransporter. På samma sätt leder en ökad benägenhet att äga bil till större krav på vägarna. En ökad internationell internethandel med ökade fjärrtransporter ställer också nya krav på transporter. Snabbtåg kräver också bättre banförutsättningar än traditionell tågtrafik. Inget av detta förut- sätter förändringar av befolkningen. Att presentera kapitalet av väg och järnväg i förhållande till befolkningen är ingen förbättring av verklighetsbeskrivningen, utan snarare vilseledande och leder till en grov underskattning av behoven över tid. Den andra punkten, att den offentliga kapitalstocken med nödvändighet måste falla över tid om inte skattenivån ständigt ska öka, är inte heller någon förbättring, utan en direkt felaktig beskrivning av en historisk utveckling. Våra data visar hur kapitalintensiteten i transportsektorn, offentliga järns- och väginvesteringar inräknade, har ökat kraftigt över tid och bidragit till produktivitetsutvecklingen. När den relativa produktivitetsutvecklingen i transportsektorn tar jämna steg med ekonomin totalt följer också de relativa priserna för transporter den allmänna prisutvecklingen. Men när kapital- intensiteten sjunkit i transportsektorn relativt ekonomin totalt har också priserna stigit relativt mer. Det innebär fördyringar för företag och hushåll. När det gäller den tredje punkten, att presentera gjorda investeringar i löpande priser i förhållande till BNP, i stället för fasta priser i förhållande till BNP, spelar detta ingen roll om alla priser utvecklas likadant i ekonomin. Det är dock inte fallet. Investeringskostnaderna för väg och järnväg har stigit betydligt mer än övriga varor och tjänster, vilket leder till en missvisande överskattning av faktiskt gjorda investeringar i reala termer (volymer). De tidsserier som Finansdepartementet exempelvis tagit fram visar på en betydande ökning av väg- och järnvägskapitalet sedan början av 90-talet. Det har varit ett huvudargument för att avvisa ökade investeringar. När dessa kapitalstockar i löpande priser räknas om med hänsyn till att priserna på väg och järnväg stigit snabbare än priserna på andra varor (fasta priser) försvinner dock hela uppgången. I historiska serier där investeringsserierna i fasta priser har använts som underlag för nya kapitalstocksberäkningar minskar kapital- stocken från index 100 år 1993 till index 75 i dag. Finansdepartementets nya och tongivande sätt att presentera statistiken är alltså ingen förbättring, utan en påtaglig försämring. Den leder till en grov underskattning av de faktiska behoven och en lika grov överskattning av de faktiskt gjorda investeringarna. I stället för den uppgång Finansdepartementet visar på, har den faktiska utvecklingen i stället varit en nedgång av kapital- stocken i förhållande till BNP. Det i en tid då omställningskraven på tranport- sektorn, på grund av exempelvis klimathotet, är ovanligt stora. Det går inte att utesluta att både regeringen Reinfeldt och regeringen Löfven med en mer korrekt verklighetsbeskrivning hade tagit andra beslut avseende väg- och järnvägsinvesteringarna. Finansdepartementets missvisande beskrivning av transportinfrastrukturen kan ha bidragit till att problemen i väg- och järn- vägsnätet som expertmyndigheterna inom transportsektorn pekat på inte åtgärdas tillräckligt skyndsamt. Det är olyckligt när det varit ett gynnsamt läge för investeringar. | 7 Figur 1. Kapitalstock av väg och järnväg i förhållande till befolkning och BNP i fasta och löpande priser, 1993–2016.[1] 400 350 300 250 200 150 100 50 0 3 5 7 9 1 3 5 7 9 1 3 5 199 199 199 199 200 200 200 200 200 201 201 201 A) FI 2015/16. Järnväg och väg i fasta priser i relation till befolkningen. B) FI 2015/16. Järnväg och väg i löpande priser i relation till BNP. C) Järnväg och väg omräknade från löpande till fasta priser i relation till BNP. D) Järnväg och väg beräknade efter investeringar i fasta priser i relation till BNP. 1 Källa; Beräkningar baserade på: SCB, nationalräkenskaper 2017; Trafikanalys 2012; SCB, Entreprenad- prisindex; Trafikverket 2017; Schön & Krantz, 2015; ESV (2014), Statistisk årsbok. Serie A) Redovisar kapitalstockar i fasta priser delat med folkmängd enligt SCB, Nationalräkenskaper, Utdata för staten. Det är motsvarande serier som Finansdepartementet redovisar i PROP. 2015/16:100 Bilaga 3, s. 18. Serie B) Redovisar kapitalstockar i löpande priser delat med BNP enligt SCB, Nationalräkenskaper, Utdata för staten. Det är motsvarande serier som Finansdepartementet redovisar i PROP. 2015/16:100 Bilaga 3, s. 18. Serie C) Redovisar kapitalstockar enligt serie B, men deflaterat från löpande till fasta priser med entreprenad- prisindex för järnvägs- och väginvesteringar. Serie D) Redovisar kapitalstockar baserat på investeringsserier från SCB:s nationalräkenskaper, delflaterat med entreprenadprisindex och beräknat enligt PIM-metoden med linjär avskrivningstakt och förväntad livslängd på 40 år för väg och 70 år för järnväg. Se appendix 1 för beräkningsmetoder. 8 | Är nivån på infrastrukturinvesteringar för hög? Sedan flera år har det förts en intensiv debatt om standarden och storleken på den svenska infrastrukturen. Bland resenärer har det handlat om försenade tåg och långa bilköer, för svenskt näringsliv har kritiken handlar om bristande kapacitet. Samtidigt visar offentliga utredningar och rapporter på andra bilder. Utifrån ett makroperspektiv har det både hämtats argument för och emot ökade investeringar i transportinfrastrukturen. Konjunkturinstitutet pekade på kapacitetsproblem 2012, medan Finansdepartementet senare samma år, och Finanspolitiska rådet förra året, menade att det inte existerar någon under- investering. Detta trots att både den dåvarande och den nuvarande regeringen valt att växla ner investeringstakten i relation till BNP efter 2012. I den senaste kartläggningen från Finansdepartementet presenteras också statistik som visar hur de offentliga transportinvesteringarna påtagligt har vuxit sedan början av 1990-talet. Sverige står sig också väl vid en internationell jämförelse i dag (prop. 2015/16:100), trots rapporter om problem med förseningar och kapacitets- brister från andra myndigheter. I utredningar från Trafikverket (2012, 2016) konstateras att de ökade trafikvolymerna har lett till att kapacitetsutnyttjandet i delar av transportsystemet tidvis är högt, speciellt i delar av storstadsregionerna och i synnerhet i Stockholmsområdet. I den föreliggande rapporten ska vi granska nivån på infrastrukturinvestering- arna de senaste 20 åren. Fokus ligger på utvecklingen av de reala investeringarna (kapitalbildningen). Rapporten tar sin utgångspunkt i den lägesbeskrivning som Konjunkturinstitutet presenterade efter att infrastrukturinvesteringarna hamnade högt på dagordningen under 2012. Med hjälp av den framåtblickande bedömning som KI gjorde i mars 2012 följer vi upp de satsningar som genomförts efter 2012, men också den beskrivning av infrastrukturutvecklingen som följt. En viktig fråga blir då hur den beskrivning av läget som lämnas av regeringen sammanfaller med eller skiljer sig från de bilder som andra myndigheter ger. Om nu bilderna skiljer sig som det förefaller, blir det naturligtvis viktigt att analysera vad det beror på. I den analysen kommer vi i detalj att studera de olika delarna i kapitalstockens utveckling för att reda ut ifall diskrepansen handlar om investeringsnivå, pris- utveckling, förslitning eller fördelning. Infrastrukturinvesteringarna hamnar på dagordningen Tre vintrar av tågkaos, VVS-system som ger vika för kylan, överbefolkat i kollektiv- trafiken och ständiga bilköer. Så sammanfattar Peter Alestig kritiken om bristande satsningar på infrastrukturen i mitten av sommaren 2012 (SvD, 2012:6). Till den kritikerstorm som medierna rapporterar om sällar sig också tunga ekonomiska institutioner. OECD pekar på att Sveriges satsningar på infrastruktur totalt (transport och bostäder) sjunkit från 5.4 % av BNP i snitt under 1970-talet till 2.9 % under 2000-talet. I den rankingen som presenteras, har Sverige fallit från 4:e till 15:e plats. Sverige befinner sig under genomsnittet bland medlemsländerna (OECD No 90; prop. 2011/12:100 ). Visserligen handlade nedgången från 70-talet om en anpassning från miljon- programmet. Men det ansågs inte vara hela förklaringen. I en kommentar från Martin Flodin, professor i nationalekonomi och ledamot i SNS konjunkturråd, lyfts institutionella faktorer fram som en delförklaring. Han menar att handlar om det institutionella regelverket, med överskottsmål och utgiftstak; det riskerar ge för svaga incitament för att göra långsiktiga investeringar. Argumentationen tar sin utgångspunkt i en rapport av Sveriges stabiliserings- | 9 politik som Konjunkturrådet publicerade 2012. På en övergripande nivå pekas den låga nivån på investeringar i infrastruktur ut som ett sparande/investerings- problem. Sverige sparar för mycket, men investerar för lite, vilket leder till växande bytesbalansöverskott och ökade globala obalanser. Överskottsmålet, som stipulerat ett överskott i finansiellt sparande, i stället för totalt sparande, anses vara en viktig institutionell förklaring. Konjunkturrådet menar att utgiftstak och överskottsmål ger svaga incitament till investeringar för staten. I en fördjupning om investeringarna, presenteras data över den svenska kapital- stockens utveckling. Här framgår att tillväxten i stocken byggnader och anläggning (exkl. bostäder) har sjunkit långsiktigt sedan mitten av 1960-talet. Det handlar om en nedgång i årlig tillväxttakt från omkring 4 % per år till omkring 2 % per år på 90- och 00-talet. Vid en internationell jämförelse framgår att de svenska invester- ingarna är låga. Mer i detalj visar de att investeringar i ”Övriga fastigheter och infrastruktur” är mycket låga i en internationell jämförelse. SNS menade i en analys att åtgärder för att höja investeringsnivån bör fokusera på den offentliga sektorns drivkrafter för att prioritera investeringar i infrastrukturen. Som förslag lanserar de ett ”investeringsgolv” som komplement till överskottsmål och utgifts- tak, samt att en plan för investeringar bör läggas fram i budgeten (Vredin m.fl. 2012). Kritiken om eftersatta investeringar är egentligen inget nytt som SNS lanserar. Men det var en fråga som hade accentuerats. För redan före de tre vintrarna med tågkaos hade NUTEK lagt fram en rapport som pekade på brister i infrastruktur- investeringar. I en internationell jämförelse visar de att Sverige halkat efter beträffande investeringar (både nya och underhållsbaserade) i infrastruktur i jämförelse med 15 andra länder. Slutsatsen var att Sverige behöver satsa mer på infrastruktur (NUTEK, 2008). På expertmyndigheten Trafikverket hade frågan varit uppmärksammad sedan flera år. I en utredning om järnvägsnätet från september 2011 konstaterade de att kapacitetssituationen på järnvägsnätet var ansträngd. Detta hängde samman med en ökad trafikvolym och ökat behov av tyngre transporter. I rapporten togs detta upp som exempel där det finns större behov av drift-, underhålls- och reinvesteringsinsatser (Trafikverket, 2011). Det hade vuxit fram en allt större enighet om att infrastrukturen i Sverige i början av 2010-talet, framför allt järnvägarna, inte hade hängt med de växande trafikvolymerna decennierna dessförinnan. Det fanns visserligen en kritik mot dyra projekt som Botniabanan och Hallandsåsen, men också en allmän bedöm- ning av att anslagen till underhåll och investeringar varit otillräckliga (Lindbeck, 2011). Det är mot den bakgrunden som Konjunkturinstitutet tittar på frågan i mars 2012. Regeringen satsar för lite I en fördjupning i konjunkturläget i mars 2012 analyserar Konjunktur- institutet nivån på infrastrukturinvesteringarna i Sverige. Redan i ingressen lyfts argumentet att det, trots ökade infrastrukturinvesteringar de senaste decennierna, inte funnit tillräckligt med kapacitet för den ökande trafikmäng- den. Budskapet är att det framför allt i järnvägsnätet finns stora kapacitets- problem. KI menar att ytterligare satsningar behöver göras (KI, 2012). Det är svårt att uppskatta en optimal investeringsnivå, menar KI. Det innebär att det ständigt finns en risk att investeringarna blir för höga eller för låga. Om för höga investeringar låser upp resurser och ger ökade underhållskostnader, så riskerar för låga investeringar att dämpa tillväxten i ekonomin. Den avvägnin- gen riskerar att hamna snett i en renodlad marknadsmodell. Det hänger sam- man 10 |
Description:The list of books you might like
