Zlatan är Zlatan

234 Pages·2009·0.9 MB·Swedish

by  Petter Karlsson

Förord
– Men varför gjorde du så? undrar journalisten och svaret kommer med en
axelryckning och ett leende:
– Zlatan är Zlatan!
Sådant väcker känslor.
Dels för att han talar om sig själv i tredje person, som vore han en kunglighet
av Guds nåde.
Dels för att han (omedvetet?) travesterar den gammaltestamentliga guden som
på frågan ”Vem är du?” helt enkelt svarar: ”Jag är den jag är.”
Dels för att Zlatan tycks roas av att vara en gåta utan riktigt svar, ett problem
utan lösning, en fotbollssaga som vi omöjligt kan veta slutet på.
Det är därför han fascinerar oss så.
Den första notisen om Zlatan i rikspressen är från den 20 september 1999.
Tröjnummer 27, Zlatan Ibrahimović, har debuterat i allsvenskan för Malmö FF i
en förlustmatch mot Halmstad. Texten är kort, innehåller egentligen bara hans
namn och tiden för inhoppet: ”Zlatan, 82 min.” Det ska ta ytterligare 41 dagar
innan han gör sitt första allsvenska mål – mot Frölunda på Gamla IP. Nästa
säsong spelar MFF och Zlatan i superettan. Det borde ha varit ett steg närmare
anonymiteten. I stället blev det en trampolin mot ett proffskontrakt som skulle
visa sig vara Sveriges hittills dyraste.
För Zlatan är … ja, Zlatan, helt enkelt.
Han har kallats frälsare och förrädare, ängel och demon, förebild och
avskräckande exempel – och det bästa och det sämsta som hänt svensk fotboll.
Han har fått poplåtar, pjäser och pizzor uppkallade efter sig. Han har blivit
föremål för en doktorsavhandling i matematikdidaktik, en D-uppsats om
invandrarmentalitet, en bok om pedagogik (Zlatan, Caligula och ordningen i
skolan), en jazzlåt med saxofonisten Jonas Kullhammars band Nacka Forum,
nya drinkar, en textrad i schlager-SM 2006 (”Ge mig en kaka till kaffet” med
Östen med Resten), 2006 års mest sålda och nedladdade singel (”Who' da man”
av Elias och Frans Jeppsson-Wall) och – inte minst – en tavla bestående av 140
000 pärlor som klistrades av eleverna på Örtagårdsskolans fritis i Malmö. Han
har intervjuats i tv av en påhittad reporter (Grynet) och en annan i gorilladräkt
(”Söndagsöppet”).
”Zlatan” finns till och med inregistrerat hos Patent-och registreringsverket
som ett artist-och varunamn som bara får användas av en viss herr Ibrahimović.
Det kan behövas. När tyska firman BBDO i mars 2006 listade fotbollens mest
värdefulla varumärken hamnade Zlatan på sjätte plats före Ronaldo och Thierry
Henry.
Det är stort.
Fast ännu större är att Europas 52 främsta fotbollsskribenter placerade Zlatan
på åttonde plats när de röstade fram världens bästa fotbollsspelare, vinnaren av
Guldbollen, 2005.
Smaka på det igen ett ögonblick.
Åtta i världen …
Ingemar Stenmark stannade Sverige, inte minst dess skolundervisning. Björn
Borg skapade en generation världsstjärnor och fick oss att inse garagedörrens
betydelse för unga svenskars bollsinne. Ingo slog knock på ett helt folkhem, men
inspirerade egentligen inte speciellt många nya boxare.
Zlatans största insats för Sverige är kanske att han vänder upp och ner på alla
begrepp. Vi har fått honom för våra goda gärningar, men också för våra synder.
Du kan älska eller hata det han gör, men han lämnar dig aldrig likgiltig, aldrig
oberörd.
En dr Jekyll och mr Hyde, utan tvekan. (Eller ”Dr Zlatan och mr Ibrahimović”
som italienska RAI uttryckte det, när de inför ligaavslutningen våren 2005
varvade tv-bilder på Zlatan som gjorde magiska finter med andra där han
skallade motståndare och bråkade.) Men kanske vore det ännu lämpligare med
”dr Jäkel och mr Hype” eftersom ingen svensk idrottsman någonsin – ingen
artist, skådespelare, politiker, upptäcktsresande, tv-profil, rockstjärna eller
såpakändis heller för den delen – skapat lika många rubriker på så kort tid.
Zlatan är en 192 centimeters löpsedelsautomat. ”Jag kan inte ens köpa en korv
i Malmö utan att hela Sverige vet om det”, klagade han själv en gång och det är
inte bara ännu ett av dessa pricksäkra, coola, lite slängiga Zlatancitat som vi
med åren blivit så bortskämda med:
”Det är speciellt att fylla 20, men det är lika speciellt att fylla 19.”
”Jag får väl fundera på om jag ska snacka med svensk media eller inte, annars
får jag starta ett eget tv-bolag och snacka där.”
”I form? Jag är alltid i form!”
Och så det där som dyker upp i så många olika varianter:
Och så det där som dyker upp i så många olika varianter:
”Jag är inte intresserad av att vara näst bäst.”
Alla redaktörer vet att Zlatan säljer. Det spelar nästan ingen roll vad det står i
texten, han säljer likafullt. Under VM i Tyskland 2006 hade till och med en
tidning som Dagens Nyheter en daglig spalt som hette ”Så gör Zlatan”. Den var
ofta relativt poänglös. Zlatan hade dragit upp huvan på träningsjackan, lyssnat på
musik i hörlurar, bytt dubbskor eller vägt på stolen under presskonferensen.
Ändå var den en av tidningens mest lästa de där veckorna i juni när Zlatan och
Sverige tog sig till åttondelsfinal, utan att vi egentligen såg det minsta av de
konster som Zlatan tidigare har kunnat trollbinda oss med.
För vad Zlatan ibland utför är magi, vilket må vara en klyscha men det finns
egentligen inget annat ord som bättre beskriver vad han stundtals gör på planen.
Och ingen av oss kommer riktigt undan hans kraftfält.
Det var givetvis inte Zlatans fel att Juventus spelade huvudrollen i den
jättelika skandal som tog ifrån dem två ligatitlar och slungade ner klubben i
Serie B. Men det var ändå på något sätt typiskt Zlatan att det handlade om hans
lag. Det är som om kontroverser, bråk och skandaler dras till Zlatan som nattflyn
till en glödlampa.
– Jag är ingen bråkig människa, säger Zlatan.
Men bråk blir det ändå.
Zlatan funderade som liten på att bli advokat för att han ”ville försvara de
svaga”, gjorde sin skolpraktik som bagare, men sa efteråt att ”det var liksom inte
min grej”.
Nej, hur skulle det kunna vara det?
Zlatan vill inte bara stå i centrum, han vill vara centrum. Tänk er honom bland
pärmar i ett tingshus, bland kanelsnäckor och småfrallor på ett bageri, och ni
anar att hans värld snart kommer att förvandlas till ett kaos av papper, post it-
lappar, mjöl och plåtar. Det måste helt enkelt hända något hela tiden.
Rastlösheten är en fantastisk drivkraft och en obönhörlig herre; den finns hos
alla de stora konstnärerna, lämnar dem ingen ro, men kan också i slutänden göra
dem odödliga.
”Blanda aldrig ihop konstnären och verket”, är ett klassiskt råd. Goethe gick
till och med så långt att han skrev: ”Konstnären ska skapa, inte tala.” Med Zlatan
är det inte lika självklart. Hans scen är fotbollsplanen, det är sant. Men han äger
en karisma som hela tiden lockar oss att blanda ihop hans privatliv med hans
bollkonster. Ingen annan svensk idrottsstjärna har varit i närheten av samma
kult, samma beundran, samma nagelfarande och samma jakt. Ingen annan har
kult, samma beundran, samma nagelfarande och samma jakt. Ingen annan har
snackat så skönt, varit så charmig ena stunden och så arg nästa, väckt så stora
och starka känslor.
Att skriva en bok om Zlatan är givetvis ett vågspel. Ena stunden är han het
som smält bly. Den andra kan han vara ute i kylan, bråka med sin tränare, inte
hitta målet, kriga med journalister eller bara leva vardagsliv med fru och barn i
Milano. Ingenting är säkert. Allt kan hända. Det är ingen ordning alls.
Men det blir å andra sidan aldrig tråkigt.
Zlatan har anklagats för mycket – att vara barnslig, obildad, bråkig och galen
– men ingen har någonsin kunnat kalla honom tråkig.
Han rubbar våra invanda mönster på gott och ont. Stör vår invanda rytm. Vi
sträcker oss efter mellanmjölken i kylskåpet, men det som kommer ur tetran är
en främmande yoghurtkultur, ovan för gommen.
Den här boken är ingen regelrätt biografi. Här finns i och för sig förmodligen allt
ett fan behöver veta om resan från Rosengård till San Siro och lite till. Men
framför allt är den ett försök att belysa Zlatan och hans fotbollsspel ur en rad
olika perspektiv. Vad har händelser i Zlatans karriär betytt för hans sätt att spela
fotboll? Vad har det betytt för svensk fotboll? För Sverige? Är Zlatan kanske
rentav inte alls bra för svensk fotboll? För Sverige? För Zlatan själv? Eller är han
rent av det bästa som hänt oss?
Att skriva om Zlatan är som att vandra på nattgammal is, man riskerar alltid
att få äta upp sitt högmod. Det finns tillfällen under det här arbetet när vi har sagt
till varandra ”Nu skjuter hans karriär fart på allvar” eller motsatsen ”Nu reser
han sig aldrig mer” – bara för att gå in i en helt ny fas bara några veckor senare.
När du läser det här kan Zlatan just ha drabbats av en allvarlig knäskada som på
sikt innebär slutet för hela hans karriär – men han kan också just ha gjort hat-
trick i Champions League.
Zlatans potential är enorm och skrämmande. Hans ambition är i det närmaste
monstruös, han påstår ju faktiskt att han inte bara tänker bli en av de största
fotbollsspelare som världen skådat, utan den störste. För Zlatan har det aldrig
funnits några mellanlägen. I lagomevangeliets Sverige har han alltid stuckit ut,
retat och utmanat. Zlatan stjäl straffar. Zlatan citerar Muhammad Ali. Zlatan
bråkar med journalister. Zlatan gör konstmål i krysset som vi tidigare bara sett i
Buster. Zlatan är arrogant, charmig, tjurig, generös, trög, explosiv, het, iskall,
pratsam, tyst, dåraktig och genial – helt beroende på vilket humör och i vilket
läge han just befinner sig.
Tittar man på de där adjektiven så märker man att de är idel motsatspar. Alla
människor är mångfasetterade, visst, men ingen människa borde kunna vara så
komplex, så motsägelsefull. Men Zlatan är det hela tiden. Många har försökt att
lägga beslag på honom, göra honom till bråkstaken, invandrarkillen, konstnären,
vad ni vill, men det är nästan spöklikt hur ovilligt han låter sig kategoriseras,
förses med etikett och placeras i ett fack.
Inte minst har man gärna velat se Zlatan som ikon för det nya mångkulturella
Sverige. Invandrarnas hjälte. Rasisternas skräck.
Men Zlatan ger fan i det också. Pressa honom mot de graffitistinna väggarna i
Rosengård och han säger inget som ens påminner om ett politiskt uttalande. Han
har inga andra gudar jämte sig än sig själv. Zlatan är Zlatan och det finns ingen
grupp, inget parti, ingen ideologi, som verkar kunna lägga beslag på hans kropp,
själ och hjärta.
Kanske inte ens ett lag.
Malmö FF försökte, Ajax försökte, Juventus försökte, Inter försöker
fortfarande, men någonstans löper Zlatan ändå alltid i sina egna banor.
”Spela enkelt”, predikar tränare Mancini och Zlatan spelar enkelt. Så länge
han har lust. En stund. Sedan spelar han svårt igen.
Vi som har skrivit den här boken, då, gillar vi själva Zlatan?
Ja.
Utan tvekan.
Och nej.
Också utan tvekan.
När Zlatan satt mittemot oss och berättade om sin uppväxt på Cronmans väg
5C och den där inhägnade grusplanen där han lovade vem som helst tio kronor
om de kunde ta bollen för honom, så var det en man lätt att älska.
Vi har haft flera sådana stunder med honom genom åren. Citaten i den här
boken är – där inget annat anges – direkt från Zlatans egen mun, speciellt för
våra öron. Den här boken har inte skett i samråd med honom, då hade det över
huvud taget säkert inte blivit någon bok. Men hans medverkan är uppenbar.
Intervjuerna har skett under flera år, i olika sammanhang, för olika syften och av
olika anledningar (ett VM-läger, ett träningspass i nya proffsklubben, ett tillfälle
när han utsågs till Årets svensk 2004, en hel drös presskonferenser, ännu fler
möten vid sidlinjen i samband med läger och landskamper, till och med en
heldag när vi testade racerbilar ihop i Ungern).
Det ursprungliga syftet var inte att samla citat och intryck till en bok, det kom
senare när vi insåg vilket unikt intervjumaterial vi faktiskt satt på. Speciellt
senare när vi insåg vilket unikt intervjumaterial vi faktiskt satt på. Speciellt
sedan Zlatan drog ner rullgardinen hösten 2005 och vägrade att prata med svensk
press om annat än ofarligheter och självklarheter.
Övriga intervjuer är gjorda speciellt för den här boken. Utan vare sig Zlatans
medgivande eller protester har vi träffat nyckelpersoner från barndom, skoltid,
omklädningsrum, resor, pressläktare, VM-läger, EM-slutspel och Champions
League-matcher, som varit vänliga nog att dela med sig av sina minnen och
tankar. Någon bytte hans blöjor, en annan slängde in honom i en buske, en tredje
såg Zlatan göra åtta mål i en enda match som tioåring. Några är världsspelare,
några förbundskaptener och några är topptränare i världens främsta klubbar.
Flera har spelat med honom, några mot honom. Andra är Sveriges och Italiens
främsta fotbollsanalytiker och äger förmåga att se Zlatan i det större
sammanhanget. Högt och lågt, alltså, precis som Zlatan själv. Tacklingar och
klacksparkar. Tjuvnyp och briljans. En pusselbit här, en annan där. Slutbilden
kan innehålla hål och brister, men detta är, törs vi lova, det närmaste en
heltäckande bild av vårt lands genom tiderna mest uppmärksammade
fotbollsspelare som går att finna.
Sverige har haft geniala bollbegåvningar och problembarn som Nacka och
Gunnar ”Säffle” Andersson. Den ene kunde slå hörnor direkt i mål på
Söderstadion, den andre är fortfarande alla tiders skyttekung i Olympique
Marseille. Båda dog i rännstenen. ”Säffle” till och med bokstavligen då han en
eftermiddag 1969 segnade ner i en hjärtattack och fick statsbegravning och en
gata uppkallad efter sig, Rue Andersson.
Ändå är ingen som Zlatan.
Zlatan är inte folkkär för att han klackar enkronor i bröstfickan i Folkets park.
Zlatan är i själva verket inte folkkär alls, inte i ordets rätta bemärkelse. Han
väcker respekt, javisst. Beundran onekligen. Men gillar vi honom så är det för att
han är så fullkomligt oberäknelig, en undantagsmänniska, en fotbollens anarkist.
Som ena sekunden kan utföra något som är underskönt och finstämt, bara för att
i nästa riva sönder allt det vackra han byggt upp med en brutal armbåge.
Det finns till och med röster i den här boken som vill hävda att han gör det
som en del i en speciell strategi. Några menar att Zlatan redan nått sin peak,
andra att vi bara har sett början på sagan. I sista kapitlet försöker vi resonera
över just det temat. Zlatans framtid. Kan han bli världens bäste en dag, som han
själv påstått? Eller har han redan sin största stund bakom sig?
Som vi redan konstaterat: Det svänger snabbt kring Zlatan.
Som barn kunde pappa Šefik Ibrahimović gå på söndagsmatiné hemma i
Bijeljina och se Zorros märke. Hjältens rykte var så grundmurat att han aldrig
ens behövde skriva hela sitt namn. Ett ”Zzzwisch!” i trädets bark var nog.
Zlatans status är något liknande. I autografblocken skriver han – när han är på
gott humör – också något som mest ser ut som märket efter en fräsande
värjspets. Zlatan gör det svåra enkelt och det enkla svårt. Ett namn blir en enda
bokstav – men en enkel bredsida har också en tendens att bli en överarbetad
dribbling och sluta i ingenting nere vid hörnflaggan.
Det är märkligt, men till och med själva namnet, Zlatan, har något mystiskt,
skimrande, liksom arketypiskt över sig. Kvällspostens Rune Smith skrev i den
första stora intervju som någonsin gjordes med Zlatan, publicerad den 28
februari 2000, något som i dag nästan känns profetiskt:
”Smaka på blivande rubrik-och löpsedelsnamnet: ZLATAN! Det låter
spännande. Det låter som ett nätrassel.”
Att Zlatan själv har vetat exakt hur han ska spinna på den här myten är
otvetydigt. Ingen har lanserat varumärket Zlatan bättre än Zlatan själv. Bäst är
kanske hans klassiska citat: ”Jag kom från ingenstans och ska fortsätta så. Ena
minuten kan jag vara i Malmö, nästa kan jag vara någon annanstans. Ingen vet
var jag håller hus. Ingen kan styra mig.”
Zzzwisch!
Det är den Zlatan som Zlatan helst av allt vill vara.
Zlatan som är Zlatan.
Petter Karlsson och Jennifer Wegerup, mars 2007