Vid sidan av: möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal: dagboksanteckningar

183 Pages·2011·1.4 MB·Swedish

by  Olof Lagercrantz

Olof Lagercrantz
Vid sidan av
Möten med författare
från fyrtiotal till sjuttiotal
Dagboksanteckningar i urval av
Richard Lagercrantz och Stina Otterberg
Förord av Horace Engdahl
Wahlström & Widstrand
Förord
av Horace Engdahl
Det franska 1600-talet utvecklade det moraliska porträttet till en litterär genre.
Salongernas kvinnor och män tillät sig att rikta en obarmhärtig psykologisk
skarpblick mot var och en som trädde in i deras värld och gjorde anspråk på
uppmärksamhet. Individen betraktades inte längre på gammalt vis som summan
av ett antal dygder och laster utan som en personlighet med hemliga drivkrafter
och egenheter, vilka porträttet syftade till att blottlägga. Resultatet kunde kallas
elakt eller oförvillat – i varje fall var det intressant. Det var »människan bakom
masken«, som man började säga.
Olof Lagercrantz’ dagboksanteckningar om författarkolleger måste ses som en
utlöpare av denna tradition, även om de av allt att döma har tillkommit i
ögonblicket, utan särskilda funderingar om hur de skulle uppfattas av en
framtida publik. Likafullt är det tydligt att den skrivande är ute efter något mera
än att kasta ner material till dråpliga anekdoter, registrera erotiskt skvaller eller
att avbörda sig en och annan yrkesmässig irritation. De möten han berättar om
blir en serie virtuost iscensatta demaskeringar – grälla, gripande, oemotståndliga,
bubblande av kvickhet och patetik. I enrum med sitt dagboksblad försöker Olof
Lagercrantz förstå hur de litterära berömdheter han umgås med kan bete sig som
de gör. Det finns en häpnad på botten, som vittnar om att han hos begåvade
människor väntar sig en större förmåga att vara rimlig än de alltid förmår att
uppbåda. Om han tjusas av orimligheten eller stöts tillbaka av den, beror på
personlighetens mått. En mera skoningslös värdeskala är inte tänkbar.
På 1940-, 50-, 60-talen, innan tv-mediet skapade nya villkor för celebritet,
hade de stora författarna stjärnstatus. Allt som hände dem rapporterades av
skvallerspalter och veckotidningar, och de intog en plats i gemene mans
medvetande som det är svårt att föreställa sig idag. Under de år då Olof
Lagercrantz var kulturchef och därefter chefredaktör på landets mest
inflytelserika dagstidning ansåg han det meningsfullt, ja självklart att bredvid sitt
krävande och ansvarsfulla arbete och med en växande familj omkring sig idka ett
omfattande umgänge med sina författarkolleger och deras entourage, bland annat
vid talrika middagar där han själv och hustrun Martina stod värdpar. Detta
vid talrika middagar där han själv och hustrun Martina stod värdpar. Detta
faktum speglar, i lika hög grad som hans litteraturkritik, den höga värdering av
litteraturen som var den gängse i dåtidens samhälle, där diktarvärdigheten var ett
slags adelskap.
Han var medveten om sin makt, inte bara som kritisk opinionsbildare utan
även som utdelare av privilegiet att skriva på eller bli omskriven på Dagens
Nyheters kultursida. Hans känsla för uppdragets vikt tog sig konkreta uttryck
som kan förefalla bisarra. Mer än att bara recensera böcker övade han på något
vis tillsyn över den svenska litteraturen, inbegripet den som skrevs i Finland.
Ingen skulle idag, ett halvt sekel senare, komma på idén att uppfatta sin uppgift
som kritiker på det viset. Inte särskilt många har tagit en liknande roll i vårt land.
Det innebär att han aldrig är »ledig« i sina anteckningar om författare. Också när
han slår sig ner i soffan sent på kvällen för att notera vad som hänt under dagen,
utövar han sitt litterära ämbete. Att dessa texter, efter en rimlig fördröjning,
tillhör offentligheten, kan man inte betvivla.
Olofs genomskådande blick… ingen som har haft den vilande på sig glömmer
den. Vänlig men inte vädjande om samtycke, intelligensaristokratiskt vaksam,
road och oroad på samma gång. För att kunna umgås med en sådan person,
måste man stå ut med tanken på sin egen löjlighet. Det är bekant att ömhudade
genier ännu decennier efteråt kunde oja sig över narcissistiska blessyrer prydda
med Olof Lagercrantz’ fantomenmärke. Allvarliga anklagelser har vädrats,
påståenden om att hans omvärderingar skulle ha drivit författare till tystnad eller
rentav i döden. Man måste se dessa påståenden mot bakgrunden av att knappast
någon annan kritiker i hans tid kunde entusiasmera läsarna för ett författarskap
på ett lika besjälande vis som Lagercrantz. Möjligen skapade detta en orealistisk
förväntan om lojalitet. Men med missionen att uppmuntra följer inte plikten att
vara blind. Den som umgåtts med författare vet att de emellanåt pratar en
ofattbar massa goja, och att de i många fall är underlägsna sig själva så snart de
flyttar sig från skrivbordet. Att en disproportion mellan verk och upphovsman
blir tydlig i vissa av Olof Lagercrantz’ bilder av stora diktare tyder inte på
svekfullhet utan på verklighetssinne. Han ser det överspänt helgonlika hos Karin
Boye, en bortskämd flickas genilater, men det hindrar honom inte att drömskt
tala om hennes unika förmåga att i sitt författarskap vara en ljusspridare som tar
sig an de vilsekomna. På omvänt vis paras hans mottaglighet för Erik Lindegrens
demoniska utstrålning med en skönjbar skepsis mot verk av Lindegren som
numera tillhör modernismens kanon. Exemplen kunde mångfaldigas. Det
grundläggande budet lyder att människor »måste få vara hur de vill«, även om
detta inte alltid är ett glädjebud för deras omgivning. Uttryck för beundran, ofta
storslaget formulerade, är i hans dagbok långt vanligare än fördömanden. När
avsmaken någon gång tar överhand, handlar det om människor med makt, som
ger honom en känsla av fångenskap i systemet. Jag tolkar hans förakt som ett
slags klaustrofobi.
Han ser även sig själv i dessa anteckningar, men placerar sig sällan i fokus.
Det är inte författarvännernas relation till honom själv som upptar honom i första
hand, utan deras personliga egenheter. Han bjuder inte på någon sedeskildring i
Malla Silfverstolpes anda, inte heller på noteringar från en hemlig själskamp
som Benedictssons. Han är snarare ute efter att teckna fysionomier – inre och
yttre – och lämnar oss ett komplement till litteraturhistoriens mera idealiserade
porträtt. Det är inga karikatyrer, men det händer att vi får vara med när diktaren
(som i Baudelaires kända prosadikt) tappar sin gloria på gatan. Det är möjligt att
sådant ännu kan uppröra, men det är ett övergående bekymmer. Vem klandrar
idag Geijers för iakttagelsen av Stagnelius osnygghet? Vi är glada att ha någon
iakttagelse alls. De dödas indiskretioner är en av historieskrivningens viktigaste
tillgångar.
»Kritikerns uppgift är inte att sätta betyg. Han har att söka fastställa egenarten
hos de diktare han tar ställning till. Han skall förstå och tolka och i denna
verksamhet behandla litteraturen som en lika central samhällsangelägenhet som
de sociala, politiska och ekonomiska skeendena. – Han söker det för varje
diktare säregna men undervisar inte. Han lovsjunger inte. Han söker tränga in.«
Lagercrantz’ läsare är bekanta med detta program, som han i så hög grad
förverkligade i sin kritik. I dagboksanteckningarna överför han samma princip
på människorna bakom verken. Livet har situationer som i lika hög grad som
litterära texter bär på förtätad mening och symbolisk laddning. Man kan iaktta
hur Lagercrantz närmar sig vänner och kolleger genom ett slags »omläsning« år
efter år och utvinner en allt säkrare tolkning. Men det finns en skillnad. När han
fördjupar sig i de stora författarskapen, färgas hans medvetande och språk av det
verk han läser. Han övertar rytmer och bilder och hans språk lyfts av diktens
varma luftströmmar. När han betraktar människor, gör han det från en större
distans och låter sig inte ryckas med på samma sätt. Han är vittne: spion vill man
nästan säga. Genom hans ögon blickar vi in i främmande, borgerliga rum,
belägna i en värld som inte längre finns och som ersatts av – snart sagt ingenting.
Han talar inifrån den svenska litteraturens familjegemenskap, som inte längre
existerar. En kombination av vänskaper, släktförbindelser, intellektuellt
engagemang och offentlig position placerar honom i den punkt från vilken hela
litteraturanstalten med alla dess celler är observerbar. Det är genisystemet, kan
man säga, där allt är en fråga om att räknas eller inte räknas, en värld där beröm
och klander vanligen utdelas med taktiska avsikter, med baktanken att förbättra
eller i varje fall inte skada sin egen position, och där det är livsfarligt att tro sig
vara sakrosankt, särskilt om man sitter i Svenska Akademien. Den plåga det
medför – i Olof Lagercrantz’ fall att ständigt möta törsten efter erkännande och
att veta sig vara den som förväntas ge det – ger sig till känna som en dov
nervsmärta i dagboken. »Offentligt beröm borde vara förbjudet«, sa mig Olof en
gång, bara halvt på skämt. Det är ett system där kvinnorna passar dåligt och har
svårt att göra sig gällande i rangstriderna. Med undantag för Karin Boye och
Maria Wine är det idel folk från Mars som möter oss i denna bok.
Olof Lagercrantz riskerar inte att glömmas. Större är i så fall den motsatta
risken att han förvandlas till en myt, där han uppträder som en gigant från tiden
före syndafloden, då nöjeskulturen ännu inte hade svämmat över alla bräddar för
att till slut även dränka kultursidorna. För många yngre intellektuella är han en
kulturpersonlighet av ett slag som knappast längre kan uppstå, en oavhängig
samhällsdebattör med den stora litteraturen som trosuppfattning, en kritisk
stämma vars ord trängde in överallt, även hos dem som grimaserande av avsky
höll för öronen. Vi kommer honom nära i dessa anteckningar, och kanske
kommer vi hans tid ännu närmare. Det är också intressant att se hur hans stil ter
sig innan den passerat under den första läsarens, Martinas, skarpblick och
härdats genom strykningar och preciseringar. Redan i obearbetat skick ger den
skärsår om man inte aktar sig.
Horace Engdahl
I varsitt efterord ger Richard Lagercrantz och Stina Otterberg bakgrunden till
denna bok och redogör kortfattat för sina urvalsprinciper och redaktionella val.
Lars Ahlin
17 november 1954. Jag har ej läst mycket av Lars Ahlin men skrev om hans bok
i år, Stora glömskan.1 Den var ypperlig, gestaltad med kraft och värdighet. Han
blev, tror jag, överraskad av att jag var så positiv och uttryckte på bokdagen i
Malmö i lördags sin tacksamhet. Han ser lite slapp ut i ansiktet och figuren,
något av Sankt Bernhardshund. Men då vi satt tillsammans på första bänken i
Malmö stadsteater lade jag märke till hur vackra händer han hade, stora
välformade, kapabla händer, konstnärshänder. Jag kom att tänka på Harry
Martinsons som jag minns som ungefär likadana. Även Ahlins öron slog mig
som påfallande vackra, fint tecknade, ädla på något sätt. Vi talades annars ej så
mycket vid.
På fredagen hade han talat på Dagermans begravning. Stig hade själv önskat
att [Karl] Vennberg eller Ahlin skulle tala vid hans bår och Vennberg som jag
talade med om saken var förvånad, då de ju inte hade umgåtts mycket på senare
år. Vennberg tog det som ett tecken på en kris och på ett sentimentalt
återvändande till de tidigare författaråren, då de hade mycket med varandra att
göra. Ahlins tal var tyvärr mycket dåligt, mångordigt, svamligt och alltför
uppstyltat.
17 oktober 1955. I år skrev jag om Ahlins roman Kvinna, kvinna.2 Där finns en
berättelse om hur på vintern ett tåg av slädar ger sig av från Norrland för att
frakta fågel, smör, väv med mera till Uppsala och Stockholm. Samma slags
karavan finns skildrad i Ludvig Nordströms Herrar. Överhuvud finns det
ofantligt mycket hos Nordström som kommer igen hos Ahlin. Vore intressant att
veta om Ahlin läst honom. De har samma skatt av folkliga myter och berättelser
bakom sig. Och båda är de också fantastiska i vissa avseenden, hotar att begrava
sitt konstnärskap under oklara idéer. Men Ahlin är kanske rikare än Nordström
som berättare, som diktare, som ande, men saknar i stället en av Nordströms
dimensioner, utblicken, förmågan att se hela samhället, Strindbergslärorna.
10 april 1956. Var och hälsade på Lars Ahlin i dag för att fråga honom om
Dagerman. Han satt i sitt arbetsrum, sysselsatt med en roman. Klädd i en
mörkröd kostym som hans fru sytt. Rocken lång med skärp och hängde löst.
Chesterton, sade han, hade en liknande kostym som passade för den som är
tjock. Han är onekligen nu rätt stor och fyllig. Verkar mognare, en stor kännare
av människan, något av mästare i sitt väsen. Umgås ej med många och inte alls
med eliten, som han uttryckte sig. På hans bord och i rummet på flera ställen
statyetter av hans gamla kamrat och vän Arne Jones. En välfylld bokhylla som
täckte hela väggen. Mild, goda klara ögon, rökte Bill, hade det ordentligt på
skrivbordet och i rummet. Sade att hans mor övergivit honom när han var fem år
och att det dröjde tjugu år innan han åter såg henne. Därför hade Stig och han en
viss gemenskap i öde. Hade på luffen med Jones 1933 varit på Älvkarleö, tyckte
jag han sa, och undrade om han möjligen då sett Stig som liten pojke på
Norrgärdet.
24 okt. 1958. Vi var i går bjudna på middag till Lars och Inga-Lisa Gyllensten i
deras mycket trånga våning Karlavägen 7. Bordet dukat med servetterna brutna
som ljus. Brännvin och smörgåsmat, av en smula tillkrånglad sort, först. Sedan
fint kött med murkelsås och ett bra rödvin. Ost och kex därpå. Lars och Gunnel
Ahlin var tillsammans med oss de enda gästerna. Jag satt till vänster om Inga-
Lisa och hade Gunnel på andra sidan. Ahlin som satt bredvid Martina tog vid ett
tillfälle hennes hand, kysste den och viskade »Maria«. Det var en anspelning på
deras gemensamma väninna Maria Wine.
Ahlin var hela kvällen den dominerande gestalten medan Lars Gyllensten och
Inga-Lisa var mycket tysta och Gyllensten mot slutet nästan uppgiven av
trötthet. Det var ej många ord som Gunnel sade.
Lars Ahlin drack ej litet och åt samtidigt hela tiden choklad och karameller. Han
avbröt sig ofta genom att fråga om han pratade för mycket. Han berömde
Gyllensten, men på ett sätt som smakade just en aning översitteri, ungefär som
när mästaren på bjudning vill framhålla att den fumliga eleven minsann inte är så
dum. Han blev mot slutet något förvirrad och rörde sig med termer och ord som
var omöjliga att förstå. Jag sade att han talade strunt och han svarade endast att
det inte var osant.
Av allt han berättade var det några saker jag särskilt lade på minnet. Han
bråkade som förr om eliten och dess uselhet men att få honom att definiera vad
han menade med det var svårt. Han använde också ständigt ordet provocera. Han
sade sig ha skrivit ett skådespel som hette, om jag minns rätt, Änglarnas liv eller
något sådant. Stig Dagerman skulle ha läst det och skrivit Skuggan av Mart som
ett slags svar. Han sade att Etta Feddern i Paris spått också honom i händerna
och sagt att han hade ett långt liv framför sig.
Han berättade en underlig historia om hur han första gången 1944 träffade
fyrtiotalisterna, hos [Axel] Liffner som jag tror, och att man senare gått till
Gerard Bonnier. Så småningom kom Ahlin att genom natten vandra ensam med
Lars Göransson. Ahlin pratade hela tiden och Göransson var tyst. Men Ahlin
trodde att han blev nervös av allt detta prat, att han inte fick utlopp åt vad han
ville. Han började därför rikta sparkar mot fönster och plåtutskjutningar på de
fönster som de passerade. På Drottninggatan mitt för Blå tornet ungefär var en
charkuteriaffär med rinnande fönster. Göransson riktade en förfärlig spark mot
fönstret som gick i tusen bitar. Någon ropade och frågade genom ett fönster och
långt nere på Drottninggatan kom en cyklist. Ahlin sade så högt han kunde att nu
var det bäst att komma med till polisstationen om hörnet och han drog
Göransson i väg i den riktningen. När de kommit till hörnet började de springa
av alla krafter och blev aldrig upptäckta. Nästa dag gick Ahlin dit och såg på
förödelsen. En vakt gick då framför det sönderslagna fönstret.
Ahlin talade med förtjusning om fiskar, om deras skönhet, om deras fart i det blå
vattnet. Han hade själv aldrig fått någon fisk, endast tång på sitt spö, men han
älskade allt som hade med fisk att göra. Han sade sig på Öland bruka ligga vid
kyrkogårdsmuren och drömma att han var en hingst som reste sig på bakbenen
med »domkraften« rest mellan benen och jagande de förskräckta och ivriga
stona som blev allt mjukare i kroppen, som blev våta i huden och skälvande i
benen. Han sade sig älska hästar, känna för dem som för inga andra djur och han
uppförde små pantomimer där man tyckte sig se hästar i olika situationer och
sinnesstämningar.
Hans tal var fyllt av sexualia och naturalia. Ord som kuk och knulla var där
ständigt i talet. Han talade om olika sorters kukar, om de små retliga som är som