Sveriges runinskrifter. 1970 Bd 5 H5. Västergötlands runinskrifter. ISSN 0562-8016

50 Pages·2011·28.81 MB·Swedish

INLEDNING
Västergötlands runinskrifter har häftesvis en annan uppdelning än flertalet band av SVERIGES RUNINSKRIFTER
(Ölands, Östergötlands, Södermanlands, Smålands, Gotlands). Häfte 1 och 3 omfatta inskrifter på runstenar
(inklusive gravstenar) i Skaraborgs län, häfte 2 och 4 i Älvsborgs län samt Göteborgs och Bohus län, häfte 5
övriga runinskrifter från hela landskapet, de flesta på föremål av olika slag. Anledningen till planen, som syn­
barligen var ursprunglig och skulle bli bestående, och som tillämpas också i Upplands runinskrifter även om
detta icke särskilt framhållits i de fyra hittills utgivna banden, känner jag icke närmare, eftersom Västergöt­
lands runinskrifter på 1930-talet förbereddes av lektor Hugo Jungner, som avled 1940, samma år som de båda
planschhäftena, häfte 1 och 2, utkommo. Troligen har Jungner tänkt sig en uppdelning av inskriftsmaterialet
efter föremålens funktion med i första hand minnesstenar och gravstenar i en svit för sig. Det övriga materia­
let, av mera heterogen karaktär, skulle sedan samlas i ett avslutande häfte, så som nu också har skett. Helt
undantagslöst har Jungner dock icke följt regeln, eftersom den lilla Kinnevestenen, Vg 134, lösfynd, och
ett portalöverstycke, Vg 191, ha behandlats bland runstenarna. Detta gav mig anledning att låta även bygg­
nadsstenarna i Börstigs kyrka, Vg 200 och 201, ingå i runstensdelen. Tegelstenarna från Lödöse, Vg 236 och
237, anträffade som lösfynd, finnas däremot redovisade i häfte 5.
Indelningsgrunden har varit naturlig på ett tidigt stadium i materialets bearbetning, men sedd på längre
sikt har överskådligheten tyvärr gått förlorad. Den slutna topografiska enheten, baserad på härads- och soc­
kenbegreppet, som är kärnan i de flesta, däribland de äldsta, banden av SVERIGES RUNINSKRIFTER, har till­
godosetts först i andra hand och blivit splittrad. Det naturliga sammanhanget, stilhistoriskt och kronolo­
giskt, mellan t. ex. gravstenar och dopfuntar har också brutits. När nu hela det västgötska inskriftsmate­
rialet föreligger samlat och tryckt, ha många av svårigheterna vid ett studium av inskrifterna ur olika aspek­
ter eliminerats, men en viss grad av osmidighet kommer alltid att kvarstå. Tabellen s. xxvi över fördel­
ningen häradsvis av inskrifterna med yngre runor avser att underlätta en topografisk översikt.
När Vitterhetsakademien efter Hugo Jungners död 1940 gav mig uppdraget att bearbeta Västergötlands
runinskrifter, var alltså numreringen genom de båda tryckta planschhäftena fixerad i fråga om runstenarna.
Numreringen kunde därmed strängt taget icke rubbas av nyfynd efter 1940, i fält eller arkiv, icke heller av
sådana fakta, som att två inskrifter (Vg 110 och 114) hade råkat bli dubbelförda med lediga nummer (106 och
111) som följd, eller att »inskriften» Vg 43 vid närmare granskning visade sig vara ornamentsdetaljer. Stenar
med enbart runstensornamentik omnämnas bara i ett par fall (Häggesled och Råda, se s. 44, 62) och ha av
principiella skäl icke upptagits som särskilda nummer, då jag anser att en sådan utvidgning med hänsyn till
verkets titel skulle bli missvisande och skenbart förrycka antalet inskrifter avsevärt. Även härutinnan
intager detta arbete en särställning gentemot flertalet andra band av SVERIGES RUNINSKRIFTER, där stenar
med runstensornamentik men utan runor numreras in bland inskrifterna. I samråd med Runverkets ledning
beslöts dock, att den enbart ornerade Vg 43 skulle få stå kvar i sviten med sitt av Jungner givna nummer,
och att de andra ledigblivna numren (106 och 111) skulle tilldelas ett par av de nyfunna runinskrifterna.
Numren och beskrivningarna skulle dock få sin plats i inskrifternas topografiska sammanhang. Andra nyfynd
(Vg 197, 198, 199, 200, 201) ha på ett naturligare sätt fogats till den ursprungliga nummerföljden, men också
de ha placerats topografiskt.
Numreringen av inskrifterna i häfte 5 gjordes hösten 1966 inför arbetet med inledningen samt ord- och
namnförteckningarna. En omnumrering med hänsyn till de nyfynd som ha gjorts efter denna tidpunkt skulle
XVI VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
ha blivit alltför komplicerad och tidsödande. Dessa nyfynd ha därför fått numren 254-259. Vad Vg 254-256
från Lödöse beträffar, ha de i texten placerats i sitt topografiska sammanhang, i sviten av Lödöseinskrifter.
Så har också skett med Vg 258-259 N. Björke kyrka. För runstenen Vg 257 från Tumbergs kyrkoruin, som
rätteligen hör hemma i häfte 4, redogöres i avsnittet Tillägg.1 Detta är orsaken till en i viss mån slumpartad
ordningsföljd i numreringen. Registren samt hänvisningar i texten göra emellertid sammanhanget klart.
Numreringen har eljest i princip skett geografiskt från norr till söder med län och härad som utgångs­
punkt. Inom häradet löper nummerföljden beträffande socknar och parceller i bokstavsordning.
I transkriptionerna till fornsvenska i huvudtexten har enkelskrivning av gamla diftonger genomgående
tillämpats med hänsyn till enkelskrivningarnas klara dominans i runtexten. Uppslagsorden i ord-och namn-
förteckningarna ha däremot digraf i enlighet med bruket i andra band av SVEKIGES RUNINSKRIFTER. I häfte 5
ha transkriptioner i allmänhet uteslutits, eftersom det i fråga om medeltida runinskrifter är svårt att finna en
fast norm för transkription. Undantag från regeln har gjorts i fall, där en transkription medverkar till att
skapa klarhet.
Det kan också nämnas, att ord och egennamn skrivna med latinska bokstäver på i övrigt runristade
föremål (Vg 88, 95-97, 131, 146, 165, 222, 245, 247, 253) icke ha upptagits i ord- och namnförteckningarna.
Då AB Malmö ljustrycksanstalt, som svarat för tillverkningen av pl. 1-160, nu vid innehavarens bort­
gång nedlagt sin verksamhet, ha pl. 161-195 utförts i boktryck. I texten till häfte 5 ha smärre eftergifter för
en modernare typografi gjorts.
1 När manuskriptet i november 1968 förelåg i detalj tryckfärdigt, sattes en gräns för behandlingen av nytillkommande
fynd liksom för hänvisning till senare tryckta arbeten.
ÖVERSIKT AV MATERIALET
Inskrifternas antal och topografiska fördelning
Sammanlagt äro de västgötska runinskrifterna, efter antalet nummer, 259 stycken. Härtill bör läggas en,
den yngre av inskrifterna på Sparlösastenen (Vg 119), som rätteligen redan från början borde ha registrerats
med eget nummer. Jag betecknar den här i översikten Vg 119y. Från antalet 260 bör dock räknas en sten
med enbart ornament (Vg 43), varför det egentliga antalet runinskrifter likafullt är 259.
Materialet fördelar sig på Skaraborgs län med 178 nummer (Vg 1-149, 199-227), Älvsborgs län med 80
(Vg 150-195, 197-198, 228-259); i västgötadelen av Göteborgs och Bohus län finns en inskrift (Vg 196).
Av de 259 inskrifterna äro 225 helt eller delvis bevarade, de övriga 34 ha förkommit men äro kända genom
äldre uppteckningar. I Skaraborgs län är antalet bevarade runinskrifter 147, förkomna 31, i Älvsborgs län
äro motsvarande siffror 77 och 3. Vg 196 i Göteborgs och Bohus län är bevarad.
Antalet bevarade runinskrifter som äro fullständiga eller i det närmaste fullständiga är 155. 38 äro frag­
mentariska (d.v.s. minst hälften av inskriften bevarad) genom bortfall eller andra skador. Av 32 återstå en­
dast fragment (mindre än hälften av inskriften bevarad). Detta innebär icke alla gånger, att monumentet
eller föremålet som sådant är förstört i samma grad. Det finns nämligen praktiskt taget fullständiga stenar
med väsentliga delar av inskriften bortvittrade eller på annat sätt skadade (t. ex. Vg46, 70, 71, 75). Omvänt
kan någon gång monumentet vara stympat utan att inskriften berörts (t. ex. Vg 36, 142).
Monumentens art och beskaffenhet
Det västgötska inskriftsmaterialet är funktionellt sett rikare differentierat än något annat landskaps.
Det finns (eller har funnits) 130 egentliga runstenar (resta stenar): Vg 2-9, 11-18, 19(?), 20, 30, 32-35,
37-40, 44(?), 45, 47-49, 51, 55, 56, 59, 61-63, 65-67, 73, 74, 76-78, 82, 83, 85, 90, 92, 100-104, 106-110,
112-120, 122-128, 130, 133, 135-137, 139, 140, 149-162, 166, 168-184, 186-190, 192-195, 197-199, 257. Till
denna grupp räknar jag alltså, något oegentligt, Vg 63. Inga runristningar i fast häll äro kända.
De runristade gravstenarna (liggande hällar, lockhällar och gavelhällar till gravkistor samt kistformade
hällar) äro 67: Vg 1, 10, 21-27, 28(1), 29(1), 31, 36, 41, 42, 46, 50, 52-54, 57, 58, 60, 64, 68-71, 72(?), 75,
79-81, 84, 86-89, 91, 93-99, 105, 111, 121, 129, 131, 132, 138, 141-147, 148(?), 163-165, 167, 185, 196.1
Utöver de nämnda två stora grupperna äro inskrifterna anbragta på följande föremål: 1 amulettsten
(Vg 134), 3 byggnadsdetaljer av sten (Vg 191, 200, 201), 2 byggnadsdetaljer av trä (Vg 217, 223), 2 tegelstenar
(Vg 236, 237), 1 i kalkputs (Vg 209), 7 dopfuntar (Vg 243, 244, 246, 249, 251, 252, 258-259), 12 kyrkklockor
(Vg 203, 205, 206, 210, 218, 219, 221, 222, 245, 247, 248, 253), 3 järnbeslag på kyrkdörrar (Vg 202, 204, 220),
1 korstol (Vg 227), 2 guldbrakteater (Vg 207, 228), 2 sigillstampar (Vg 215, 225), 1 kalender sti eka (Vg 233),
1 bronsklubba (Vg 224), 1 bokpärm (Vg 250), 1 bronsbleck (Vg 216), 1 blyplatta (Vg 234), några redskap,
varibland 1 måttolk (Vg 240), 1 tunnbindarklämma (Vg 212), 1 nätsänke eller vävtyngd (Vg 235), 2 brynen
1 Några stenar ha varit svåra att bestämt hänföra till den ena eller den andra kategorin; de ha grupperats på sannolik­
het sskäl.
XVIII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
(Vg 208, 226), några husgeråd, varibland 1 smörspade (Vg 239), 2 träskålar (Vg 211, 238), 2 laggskålar (Vg
230, 231), 1 lock till dosa (Vg 213), 1 rund träskiva (Vg 254), samt några stickor för okänt bruk (Vg214, 229,
232, 241, 242, 255, 256).
Det innebär, att ungefär hälften av alla västgötska runinskrifter återfinns på runstenar i vanlig mening,
drygt en fjärdedel på gravstenar och den återstående, knappa fjärdedelen på lösa föremål och byggnads­
element.
Utan motsvarighet annorstädes i Sverige är det mångskiftande inskriftsmaterialet från Lödöse (18 före­
mål), som till största delen har kommit i dagen vid 1960-talets arkeologiska grävningar i den gamla medeltids­
staden, vad runföremålen beträffar ett Bryggen-i-Bergen i miniatyr. Eftersom grävningar ännu pågå, äro nya
runfynd att vänta.
Som redan framgått skiftar underlagsmaterialet. Flera stenarter ha kommit till användning. För run­
stenarna företrädesvis granit och gnejs men också kalksten, sandsten och i ett fall skiffer — två brynen (Vg
208, 226) äro också av skiffer — för gravstenarna främst sandsten och kalksten, i ett fall (Vg 196) diabas, för
byggnadskvader (Vg 200, 201) sandsten. Dopfuntarna äro av sandsten med ett par undantag, Vg 243 och
Vg 258-259 äro av täljsten, Vg 244 av diorit. Ett portalöverstycke (Vg 191), ett nätsänke (el. vävtyngd,
Vg 235) och en amulett (Vg 134) äro också av täljsten. Av guld äro de båda brakteaterna (Vg 207, 228), av
malm kyrkklockorna. Av brons är ett runbleck (Vg 216), de båda sigillstamparna (Vg 215, 225) och en klubba
(Vg 224), av bly den lilla plåten med viktbeteckning (Vg 234), av järn tre beslag på kyrkdörrar (Vg 202, 204,
220). Bland runristade föremål av trä märkas en korstol (Vg 227), en bokpärm (Vg 250), en kalendersticka
(Vg 233), en måttolk (Vg 240), en tunnbindarklämma (Vg 212), en smörspade (Vg 239), några små skålar
(Vg 211, 230, 231, 238), en liten rund skiva (Vg 254) samt några stickor med okänd funktion. Doslocket Vg 213
är av horn liksom en liten sprint(?) (Vg 214). Vg 256 står på ett litet djurbensfragment. Två inskrifter ha
ristats i tegel (före bränningen; Vg 236, 237), en (Vg 209) på kyrkväggen i våt puts, en (Vg 223) har skurits
in direkt på utsidan av kyrkans väggstock. För numera förkomna inskrifter finns underlagsmaterialet mera
sällan antecknat.
Runografisk differentiering
Av Västergötlands 259 runinskrifter äro 5 ristade med urnordiska runor (Vg 63, 65, 134, 207, 228), resten
med det 16-typiga runalfabetet. Huvudinskriften på Sparlösastenen (Vg 119) är till största delen ristad med
yngre runor, men ristaren har också begagnat sig av ett par runor av äldre typ. Det finns bland de yngre
inskrifterna åtskilliga — alla medeltida — som ha ristats med mer eller mindre förvanskade runtecken (Vg 60,
167, 208, 214, 224, 226, 229, 232, 249). I andra inskrifter (t. ex. Vg 19, 145, 199, 241, 255) är runornas form den
vedertagna, men runföljden ger icke någon begriplig mening. Ett fåtal sådana inskrifter (t. ex. Vg 211, 231,
238, 254) består synbarligen av enbart initialer i namn eller andra ord. Lönnrunor förekomma icke, men en
sten (Vg 19) har möjligen lönnskrift. Vg 5 visar en blandning av äldre och yngre runor och är över huvud taget
gåtfull till innehåll, tid och ursprung.
Intresset för runor och runristning har i Västergötland givit upphov till ovanligt många sentida, »oäkta»
runinskrifter. De uppgå till ett 30-tal. Dessa jämte ca 50 förmenta runinskrifter ha kortfattat omnämnts i
texten (med liten stil) i sitt topografiska sammanhang för att framdeles icke onödigtvis vålla bryderi.
INSKRIFTER MED ÄLDRE RUNOR
Av Västergötlands fem inskrifter med äldre runor, Vg 63 Noleby, 65 Norra Vånga, 134 Kinneve, 207 Grumpan,
228 Trollhättan, äro de tre förstnämnda anbragta på stenar, de två övriga på guldbrakteater. Ett par urnor-
diska runor finns därjämte i Vg 119 Sparlösa, se nedan s. xxiv.
Vg 65 är en förhållandevis liten bautasten, knappt meterhög ovan jord. Vg 63 är också liten, största
mått 84 x 60 x 33 om; den kan icke gärna ha varit rest utan har förmodligen varit placerad i en grav. Vg 134
är så liten, att den rymmes i en sluten hand. Det urnordiska materialet är alltså till föremålens funktion
heterogent, och fyndplatserna ligga spridda, alla utom för Vg 134 dock i Vänerbäckenets slättbygd. Endast
för Vg 63 och 65 ligga fyndlokalerna, ehuru sekundära, sannolikt nära ursprungsplatserna. Något sådant
vågar man givetvis icke hävda beträffande de övriga, lättransportabla föremålen.
För 1600-talets antikvariska forskning var ingen urnordisk runinskrift från Västergötland känd. Vg 65
noterades först 1791, då den ännu låg inmurad invändigt i tornet till Norra Vånga gamla kyrka. I samband
med kyrkans rivning 1875 blev runstenen rest i det fria och lättare tillgänglig för undersökning. 1936 erhöll
den sin nuvarande placering i prästgårdens trädgård. Vid 1800-talets mitt (1843) kom Vg 134 i dagen; fyndet
blev känt 1851, då det införlivades med fornsakssamlingen i Skara läroverk. Ungefär samtidigt (1844) in­
löste Statens historiska museum Vg 228. Vg 63 påträffades i en stengärdesgård 1894 och kom två år senare i
museets ägo. 1911 skänktes Vg 207 och övriga föremål i det slutna fyndet till museet.
Runinskrifterna ha ristats in på stenarna; på Vg 134, av täljsten, med knivens hjälp. Brakteatinskrifterna
äro präglade, och det har kunnat konstateras, att i båda fallen runorna och bilden ha funnits graverade till­
sammans på matrisen.
Tablån nedan visar runornas former i de fem urnordiska inskrifterna. Den inbördes ordningen av in­
skrifterna svarar mot den relativa, kronologiska följd, som på arkeologisk och runologisk grund anses rim­
ligast. Vg 65 och 134 skola läsas från höger till vänster; runorna i dessa två inskrifter äro vändrunor; de ha i
tablån gjorts rättvända. Av tablån framgår också, vilka inskrifter som upptill och nedtill begränsas av ram­
linjer, nämligen Vg 63, 134, 207. I Vg 228 finns endast baslinje. Det bör också nämnas, att skiljetecken icke
förekomma i Vg 65, 134 och 228, däremot i futharkinskriften Vg 207 mellan ätterna samt i Vg 63 två enstaka
gånger. Finns mer än ett belägg av en runa, anges antalet i tablån med motsvarande siffra.
f u þ a k g w h n i j è p R s t b e m I nq d o
(«))
H T
Vg 65 Å y f <
Vg226 1
Vg 207 / \ > * < X > L , V s r x \ \ / X X
1 / /"•.
8 2 7 3 2, 4 4 4 3 2 5
Vg63 'J \ > IT X « X X
Vg 134 \ / V sV I **
XX VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
Tre av inskrifterna äro fullständigt bevarade, Vg 63, 65 och 228, ehuru vissa partier av Yg 63 äro otydliga
genom stenytans vittring. Vg 207 har förlorat en runa helt och ytterligare en till allra största delen genom
smältskador vid öglans fastlödning; dessutom äro ytterligare ett par runor stympade vid präglingen. Yg 134
slutligen har en kantskada vid inskriftens början; i denna skada kan möjligen någon enstaka runa ha gått
förlorad.
Trots de relativt begränsade skadorna äro inskrifterna svårbemästrade.
Intressantast och utan tvekan viktigast är Vg 207 Grumpan såsom ett av de tre kända, något så när full­
ständiga beläggen i Sverige (och Norden) på den urnordiska runraden. De andra äro som bekant G 88 Kylver-
stenen och Ög 178 Vadstena-brakteaten, nu förlorad; en replik av Vadstena-brakteatens runrad, ehuru mycket
hårt stympad, finns på den s. k. »Vadstena-repliken», Ög 178b, Statens historiska museum inv.nr 12.762,
som är präglad på samma matris som Vadstena-brakteaten. Grumpan-brakteatens vetenskapliga värde
framhäves dessutom av att den tillhör ett slutet fynd.
I Vg 207 är genom lödningsskadan runan 16 s helt försvunnen; av samma orsak återstår endast ytterst
obetydliga spår av huvudstav och bistavar i 15 R vid övre ramlinjen; i 14 p ha bistavarnas ytterleder nästan
helt gått förlorade. Runorna 22 g och 24 o äro ofullständiga genom att topparna ha sammanfallit med den
övre ramlinjen. (I Ög 178 har 24 d blivit dold under öglans fäste, men på repliken finns, till vänster om öglan,
av d-runan nedre hälften av den vänstra lodräta staven och av båda bistavarna. I G 88 ha bistavarna till 1 f
och 8 w gått förlorade, och 12 j har skadats i mittpartiet.)
Runraden i Vg 207 är rättvänd, medan den i Ög 178 har varit rättvänd på matrisen och därigenom vid
präglingen fått spegelvänt utseende, d.v.s. blivit vändrunor, som skola läsas i riktning från höger till vänster.
Vid tillverkningen av Vg 207, även i andra kompositionsdetaljer unik (se M. Malmer, Metodproblem inom
järnålderns konsthistoria, 1963, s. 151), har alltså matrisen haft en spegelvänd runrad, som på den färdiga
brakteaten framträder med rättvända tecken och läsriktning vänster till höger. I G 88 ha 4 a, 16 s och 18 b
ristats som vändrunor, de övriga runorna äro rättvända.
Andra olikheter mellan de tre futharkinskrifterna kunna också noteras. Skiljetecken förekomma mellan
de tre ätterna både i Vg 207 och Ög 178, däremot icke i G 88. Ordningsföljden är beträffande runorna 13-14 i
Vg 207 och Ög 178 èp, i G 88 pé, beträffande runorna 23-24 i Vg 207 och Ög 178 od men i G 88 do. De båda
brakteatinskrifterna överensstämma alltså sinsemellan i dessa avseenden.
Vad runformerna angår har j-runan full runhöjd i Vg 207 och Ög 178, däremot icke i G 88; runan är i
Vg 207 en heldragen linje, medan den i Ög 178 och G 88 består av två båglinjer representerande en äldre typ.
Den översta bistaven i 13 é är i Vg 207 och Ög 178 placerad till vänster om huvudstaven, den nedre till höger;
förhållandet är det motsatta i G 88. Vg 207 och G 88 innehålla den gamla p-runan, medan denna i Ög 178
har ersatts med en b-runa. 15 R har i Vg 207 och Ög 178 bistavarna riktade uppåt men är i G 88 stupruna.
16 s saknas nu i Vg 207; i Ög 178 är runan 3-ledad, i G 88 4-ledad i futharken (dock förekommer s-runan på
samma sten 3-ledad i två exemplar i en bredvidstående kort runinskrift). Var och en av de tre futharkinskrif­
terna har sin speciella g-runa, Vg 207 typen med normal runhöjd, lodrät huvudstav och en vid övre delen av
denna anbragt kvadrat med diagonalställda sidor, Ög 178 och G 88 den lilla fyrkanten utan huvudstav och av
mindre än normal runhöjd, i Ög 178 med diagonalställda sidor, i G 88 med lod- och vågräta.
Intressantast är G-runan, som nu tack vare de nyupptäckta spåren av R-runan med säkerhet har kunnat
bestämmas. Runans varierande former åskådliggöras i den schematiska uppställningen nedan, där samtliga
AN6L0SAXISKT
OMRÅDE :
2<X
NORDISKT OCH
KONTINENTALT
OMRÅDE
INSKRIFTER MED ÄLDRE RUNOR XXI
kända belägg på nordiskt och kontinentalt område redovisas med siffror, som hänvisa till inskrifternas
nummer i W. Krause, Die Runeninschriften im älteren Futhark (1966): 1 Kylver (Gr 88), 2 Vadstena (Ög 178),
3 Grumpan (Vg 207), 7 Aquincum (Ungern), 39a Fælleseje (Danmark), 45 Køng (DR 198), 58 Årstad (NlæR
15), 76 Opedal (NlæR 22), 89 Tanem (NlæR 31), 167 Szabadbattyán (Ungern). (Siffra till vänster om run­
tecken avser futharkinskrift, till höger annan inskrift. Siffra inom () avser belägg från kontinenten.)
På 23 Vimose (DR 207a) finns också enligt Krause och C. J. S. Marstrander (De nordiske runeinnskrifter i
eldrealfabet 1, i Viking 1952, s. 62) rester av en rj-runa av liknande typ som Grumpan-brakteatens, men runan
är fragmentarisk i det att nederdelen saknas. Antagandet är rimligt. Svårigheten att acceptera hypotesen har
varit den arkeologiska dateringen av föremålet, ett svärdskidebeslag (Krause & Jankuhn: »Der archäolo­
gische Befund deutet auf das 3. Jh.»), W. Holmqvist och B. Arrhenius (muntliga meddelanden) bestämma
dock föremålet som östgermanskt från tiden 300-400-talet, vilket onekligen är ett stöd för Marstranders
tolkning av inskriften som en östgermansk namnform Awings. Däremot torde det vara mycket tvivelaktigt om
ett runtecken, till utseendet likt en stupad o-runa, i futharkinskrifterna på de båda brakteaterna (Krause 4)
från Lindkær (Danmark, nyfynd 1957, publicerat av E. Moltke i Aarbøger for nordisk OldJcyndighed og Historie
1957, s. 129f.) och Over-Hornbæk (DR Br. 22) med Krause bör uppfattas som rj; runraderna, särskilt DRBr.
22, äro mycket förvanskade och därtill derangerade. Jag bortser sålunda från de båda sistnämnda.
Materialet är för sprött för att tillåta en kronologisk fixering av de olika g-formerna. Det arkeologiska
stödet är oftast ringa, och dateringen blir därför tämligen vag. Det gäller framför allt sådana inskrifter, som
icke bevisligen äro samtida med de föremål på vilka de ristats, men också flertalet andra. Generellt sett äro
formerna med mindre än normal runhöjd äldre än de övriga. Dateringen av Kyl verstenens inskrift till början
av 400-talet och Yadstena-brakteaten, ungefär ett århundrade yngre, torde heller icke kunna leda i bevis,
att Kylverstenens r)-rima, så som O. v. Friesen anser, skulle ha »en ursprungligare form än någon, som eljest
är känd» (ATS 18:2, 1909, s. 24). v. Friesen härleder runan ur grek. IT. Tvärtom ligger Vadstena-brakteatens
runa mera i linje med principen om lodräta huvudstavar och diagonalställda bistavar i anpassningen till
det vanligaste underlaget, trä, medan sten (och även metall) inte på samma sätt tvingade till upprätthållandet
av det givna mönstret. Redan S. Bugge yttrade i NlæR, Indledn. (1905-13), s. 113, om v. Friesens mening:
»at Kylfver-Stenens Form ... staar Prototypen nærmest ... synes mig mindre tydeligt.» Att prototypen för
den anglosaxiska runan har haft Vadstena-brakteatens runform är ställt utom tvivel och stöder i viss mån
utvecklingsschemat s. xx. Den inbördes relativa kronologin mellan de tre huvudstavsförsedda g-runorna
i schemats nedre rad kan svårligen fastställas med hjälp av de fåtaliga beläggen; om man förutsätter kvadra­
tens placering mitt i runraden som naturlig utgångspunkt, vore det mellersta av de tre tecknen ( ><j ) det
ursprungligaste och det tredje i ordningen (Ý), det som använts i Vg 207, förmodligen utvecklat ur detta.
Grumpan-brakteatens j-runa är också intressant. Den består av en heldragen linje, även om denna
genom skador i form av lodräta slag- eller nypmärken — måhända i samband med brakteatöglans repara­
tion — har blivit något deformerad.
Inskriften på den andra västgötska guldbrakteaten, Vg 228, har allmänt ansetts ha ett språkligt innehåll
och har det troligen. Den gängse tolkningen av tawo laþodu 'jag gör en inbjudan' är dock osäker, bl. a. av det
skälet, att runan 7 alternativt kan läsas som w. Ordens innebörd i den föreslagna, korta satsen är också dunkel.
Tolkningen kan icke anses vara slutgiltig. Inskriften kunde möjligen också tänkas uttrycka någon magisk
formel. Man bör i största allmänhet icke sätta alltför stor lit till runristarnas förmåga av ljudanalys. Det
gäller i synnerhet brakteattillverkarnas.
Av steninskrifterna vållar Vg 65 Norra Vånga språkligt inga egentliga svårigheter. Inskriften utgör
med största sannolikhet ett mansnamn HauköþuB, troligen den dödes, till vars minne stenen varit rest. Så
ha Sö 24 och 32 uppfattats, och även några andra. Marstrander (a.a. s. 218) anser dock »at slike isolerte navn
også kan gå på runemagikern, og jeg ser derfor i haukoþuR et navn på ham». Jungner, och efter honom med
en viss tvekan Krause, sammanställer N. Vånga-stenens haukoþuR med runföljden hakuþo på Noleby-
stenen, Vg 63, och betraktar ordet i båda fallen snarast som ett epitet 'den hökaktige' på »en levande hämnare»,
XXII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
»eines Runenmagikers». Sammanställningen av de båda runföljderna är givetvis frestande, men hypotesen
är icke tillräckligt underbyggd och kan svårligen bli annat än en gissning på grund av ordens isolerade före­
komst i båda ristningarna; sammanhanget är i Vg 63 brutet, och inskriftspartiet närmast före hakuþo otolkat,
delvis bortvittrat.
Vg 63 Noleby innehåller icke mindre än 53 runor, av vilka åtminstone fyra icke ha kunnat identifieras.
Fyra ramlinjer ha ristats parallellt med stenens överkant, varigenom fyra runfält ha åstadkommits. Utrym­
met har endast utnyttjats till 2 J. 1 § fält är blankt och har tydligen aldrig tagits i anspråk för runristning.
Det betyder att ristningen antingen har varit illa planerad eller icke har fullbordats. Vilketdera är svårt att
avgöra, eftersom inskriftens avslutning icke är slutgiltigt tydd. Två ordskillnadstecken finnas utsatta,
detta i ett otolkat parti; i den första hälften av inskriften, den som hjälpligt har kunnat tolkas, finns det
däremot inga skiljetecken. Inledningen runofahiraginakudo 'runor ristar jag, de från gudarna stammande'
innehåller ack.formen av uttrycket isl. rúnar reginkunnar, välkänt från Håvamål 80 och begagnat även i
Sparlösa-inskriften, Vg 119 (ruri^R þAR rAki-ukutu ack.). De därpå följande elva runorna ha förmodats
motsvara ett töjeka unaþu med betydelsen 'jag åstadkommer ro'. För resten av inskriften ha vittringsskador i
stenytan till en del omöjliggjort en säker läsning. Runföljden suhurah inom skiljetecken har antagits vara ett
onomatopoetiskt ord av magisk karaktär, »ein magisches Geräuschwort» (Krause), likaså de följande runorna
susi. Marstrander (a.a. s. 214f.) har snuddat vid tanken, att ristaren i runföljden 30—40 suhurah : susi skulle
ha använt ett kryptiskt system men anser själv inte uppslaget bärkraftigt. I inskriftens sista runföljd hokuþo
vill Jungner snarast se »en levande hämnare, en person som bär detta namn eller som — snarare — i eggande
syfte vid ristningen tillägges detta epitet», och Nolebystenens hokuþo sammanställes, som ovan f ramhållits,
med N. Vånga-stenens haukoþuR; hakuþo skulle vara en onöjaktig skrivning av ack.-formen av samma ord
rättstavat på N. Vånga-stenen. Två lösryckta ord (Nolebystenens på grund av att satssammanhanget genom
vittringsskador ohjälpligt har brutits), olika stavade, ej tidigare belagda och med osäker innebörd måste
dock tills vidare lämna frågan om ordens identitet öppen.
Beträffande Vg 134, Kinnevestenen, är icke heller denna inskrift slutgiltigt tolkad. Krause har i a. a.
1966 framlagt ett nytt, alternativt tolkningsförslag (se härom i Tillägg s. 487 f.), som dock förutsätter, att
några runor vid inskriftens början skulle ha gått förlorade. Av allt att döma har högst en runa försvunnit,
och därmed torde det vara svårt att hålla Krauses senaste alternativ öppet i diskussionen. Marstranders
förslag om en läsning [a] SÍR alu h, uttolkat aaaaaaaa alu h kan endast betraktas som en gissning. Försiktigtvis
bör man inskränka sig till konstaterandet, att inskriften med runorna 4-6 alu sannolikt innehåller den från
andra runinskrifter välkända, magiska formeln alu.
Beträffande tidsbestämningen av de urnordiska runinskrifterna i Västergötland har man i allmänhet
bara runornas former att utgå ifrån. Det gäller framför allt de tre stenarna, Vg 63, 65 och 134, men också i
viss mån brakteaterna. De språkliga hållpunkterna äro få, eftersom tolkningarna i de flesta fall äro osäkra
och materialet dessutom för sprött för att inskrifterna enbart på runologisk och språklig grund ska kunna
bestämt tidfästas. De tre stenarna sakna dekor.
Vg 228 Trollhättan är ett lösfynd utan klar proveniens. Den är som brakteattyp sällsynt. Detsamma är
fallet med Vg 207 Grumpan (enligt M. Malmer ensam företrädande sin grupp, C:V a 1), men den ingår i ett
slutet fynd om tre guldbrakteater och två häktespännen av förgyllt silver, vilka sistnämnda arkeologiskt
anses stamma från förra hälften av 500-talet, snarast tiden inemot århundradets mitt. Spännena äro obe­
tydligt begagnade och indicera hela fyndets deponering till allra senast 500-talets slut. Den av de tre brak­
teaterna (alla av C-typ), som företräder ett typologiskt senare stadium i utvecklingen, är också den minst
nötta av de tre. Runbrakteaten och den tredje äro däremot tämligen hårt slitna och sålunda väsentligt äldre
än fyndomständigheterna ge vid handen. Hur snabbt en brakteat nötts kan aldrig avgöras, det beror på flera
omständigheter, hur träget den burits och i vilken omgivning m. m. Med vederbörlig hänsyn tagen till den
arkeologiska fyndkombinationen torde en datering av Grumpan-brakteaten till tiden omkring 500 eller
början av 500-talet vara rimligast.
INSKRIFTER MED ÄLDRE RTTNOR XXIII
I den andra brakteatinskriften, Vg 228 Trollhättan, finns det inga runologiska faktorer, som till tiden
skiljer den från Vg 207. Men Vg 228 ansluter bildmässigt närmare till äldre förebilder och är av den anled­
ningen förmodligen något äldre än Vg 207. Sekelskiftet 500 med vid marginal är en datering, som troligen
kommer sanningen nära.
Någon anledning att rubba den tidigare gjorda dateringen av Vg 65 N. Vånga till omkring 500 eller
möjligen början av 500-talet finns icke. Vg 63 Noleby torde vara ett århundrade yngre liksom förmodligen
Vg 134 Kinneve.
Sammanfattningsvis och generellt kan tillkomsten av Vg 65, 207 och 228 sägas ligga omkring år 500,
av Vg 63 och 134 omkring 600.
SPARLÖSAINSKRIFTEN
Från tiden mellan de yngsta inskrifterna med äldre runor i Västergötland (omkring år 600) och de äldsta med
yngre runor (slutet av 900-talet) finns i hela landskapet endast en runinskrift bevarad, Vg 119, Sparlösa-
stenens.
Hela Sparlösastenen är täckt av ristning, såväl runor som bilder. Stenen är märklig i många avseenden,
vilket framgår av specialbehandlingen s. 195-229. Den observerades redan på 1600-talet, där den låg inmurad
i grunden till Sparlösa gamla kyrka, med framsidan vänd utåt och de andra sidorna dolda i muren. Efter att
två gånger ha uttagits och åter inmurats utan vidare observationer, togs stenen definitivt ur kyrkmuren 1937,
varvid ristningen i sin helhet kom i dagen. Dessvärre företer den så stora skador genom vittring och ovarsam­
het i samband med de tidigare omplaceringarna, att stora luckor i texten föreligga. Vissa partier äro också
mycket svårlästa. Inskriften blir därför till sin tolkning endast ett fragment och innehållet dunkelt. Fem
sinsemellan mycket olika tolkningsförslag ha tidigare framställts: av H. Jungner, Sparlösastenen, Västergöt­
lands Rök (i: Fornvännen 1938, s. 193f.), O. v. Friesen, Sparlösastenen (VHAA:s Handlingar 46: 3, 1940),
I. Lindquist, Religiösa runtexter 2, Sparlösastenen (Skrifter utg. av Vet.soc. i Lund 24, 1940), A. Nordén,
Bidrag till svensk runforskning 2 (VHAA:s Handlingar 55: 3, 1943, s. 188f.), C. J. S. Marstrander, Om inn­
skriftene på Sparlösastenen (i: NTS 17, 1954, s. 503f.).
Antalet säkert eller med stor sannolikhet identifierbara runor är 237. Av ytterligare 34 runor finnas så
obetydliga rester, att runorna icke kunna bestämmas. Runorna äro till formen ovanligt variationsrika.
I tablån nedan redovisas alla förekommande varianter; frekvensen anges med siffror ovanför respektive
runtecken. Det bör noteras, att de bevarade partierna av inskriften icke innehålla någon enda h-runa.
f u þ a r k h n i a s t b m l R
1
r5 2r 3 5h 9 3 4 12 2 22 6 n3 32 37 i4 m3 10 8 4 3 3 2 1m1 h4 1 10 4 3 m3 i n r i 1 1 .
D H T U
Inskriften innehåller icke mindre än 30 runvarianter med särmärken av väsentlig art. Blandningen av
runor är anmärkningsvärd. Av runvarianterna äro åtta gemensamma för den urnordiska futharken och den
ena eller de båda vikingatida (normalrunor = s. k. danska, respektive kortkvistrunor = s. k. svensk-norska
eller Rökrunor).1 Dessa runor äro alltså icke tidsfixerade: P, H, ft, "k »I T- B» h Av rent urnordisk typ
äro tre: p (f), ^ (a), [*| (m). Följande runor äro gemensamma för de båda yngre, vikingatida futharkerna:
I5 (3), Y\ även om dessa två runor börja uppträda förhållandevis tidigt, räknas de icke till de urnordiska,
eftersom deras klart urnordiska motsvarigheter ha en annan form ([% <). Av kortkvistrunor finns flertalet
specialtyper representerat (med undantag av h-runan, se ovan): D P> k K ' , 1 f> \ % (b), I (m), ï (I), i .2
Till normalrunorna höra ^], av dessa uppträder s-runan tidigt i enstaka belägg (se Vg 134). Ett par
1 Om de olika varianterna av den yngre, 16-typiga futharken och deras förekomst se E. Wessén, Om vikingatidens runor
(Filologiskt arkiv 6, 1957), Runstenen vid Röks kyrka (VHAA:s Handlingar, Filolog.-filosof, ser. 5, 1958), s. 14 f., Från
Rök till Forsa (Filologiskt arkiv 14, 1969), S. B. F. Jansson, Runinskrifter i Sverige (1963), s. 26 f., samt speciellt om kort-
kvistrunorna I. Sanness Johnsen, Stuttruner (1968).
2 Också a-typen som icke oväntat saknas i Vg 119, räknas givetvis till kortkvistrunorna (se Jansson a.a., tablån
fig. 9), men typen är icke ursprunglig utan utvecklad ur normalrunan \ och följaktligen typologiskt senare än den ursprungliga
kortkvistrunan p.