Svenska frimureriets historia

129 Pages·2014·2.77 MB·Swedish

by  Magnus Kinnander

MAGNUS KINNANDER
SVENSKA
FRIMURERIETS
HISTORIA
ANDRA UPPLAGAN
STOCKHOLM
BOKFÖRLAGET NATUR OCH KULTUR
[email protected]
www.nok.se

Första e-boksutgåvan, 2010

© Magnus Kinnander och Natur & Kultur, Stockholm

ISBN e-bok: 978-91-27-12685-5
ISBN tryckt bok: 1943
Innehåll
Förord
I. Historik över hantverksgillena, särskilt muraregillena från antiken
fram till början av 1700-talet, närmare bestämt år 1717
II. Omständigheter och orsaker, som legat till grund för det
spekulativa, symboliska frimureriets uppkomst
III. Några fakta om frimureriets utveckling och spridning
IV. Kortfattad redogörelse över det svenska frimureriet och Stora
Landslogen
V. Några blad ur de svenska provinsiallogernas historia :
Skånska Provinsiallogen
Göta Provinsialloge
Östgöta Provinsialloge
Den Värmländska Provinsiallogen
VI. Tankar kring frimurarebarnhuset i Stockholm på 1860-talet
VII. Det svenska frimureriets barmhärtighetsverksamhet....
VIII. Något om ryktena kring frimureriet
IX. Summarisk redogörelse över nutida riddarordnar i allmänhet och
konung Carl den XIII :s Orden i synnerhet
X. Ur den svenska frimurareheraldiken
Litteraturförteckning
Förord
A
nledningen till att detta arbete nu utkommit i bokform, är att det
tillförene icke funnits någon historisk framställning över den Svenska
Frimurare Orden så avfattad, att den lämpar sig både för frimurare och för
den stora allmänheten.
Frågan om frimureriets uppkomst är i och för sig ett intressant spörsmål,
och därom hava olika teorier framkommit. Här har ett försök gjorts att från
kulturhistorisk synpunkt påvisa de omständigheter och orsaker, som legat
till grund för det symboliska, spekulativa frimureriets uppkomst, utveckling
och spridning.
Å sid. 44 har intagits ett i juli 1939 gjort uttalande av den Svenska
Frimurare Ordens stormästare och högste styresman H. Maj :t Konung
Gustaf V angående det svenska frimureriets verksamhet och syften samt
dess förhållande till utländska frimurareorganisationer.

Författaren.

I
den nu föreliggande andra upplagan har icke medtagits de i första
upplagan angivna och på äldre källmaterial grundade uppgifterna om
regementet Royal Suédois, enär dessa uppgifter enligt de senaste
forskningarna icke skulle vara fullt riktiga. I detta sammanhang hänvisas till
»Bulletin historique Du Royal Suédois sous le patronage de l’association
amicale des anciens combattants du 89 :e régiment d’infanterie», Paris nov.
1938.

Författaren.
1. Historik över hantverksgillena, särskilt
muraregillena från antiken fram till början
av 1700-talet, närmare bestämt år 1717
H
antverket i antiken torde åtminstone under äldre och mera ursprungliga
förhållanden ha intagit en hedrad plats i samhället, dock mindre i Rom än i
Grekland. De äldsta yrkessammanslutningar man känner tillhörde
flöjtblåsare och guldsmeder, de betydelsefullaste avsågo sjöfart och handel.
Endast för de romerska skrivarnas sammanslutning fanns ett gesäll-eller
lärlingsväsen och en prövning för inträde i deras led. De romerska
yrkessammanslutningarna, collegia opificum, avsågo icke endast sina
medlemmars säkerhet och trevnad, utan de fingo även ett religiöst syfte.
Som de voro ställda under sitt hantverks speciella skyddsgudom, hade de att
ombesörja denna gudoms kult. Dylika romerska yrkessammanslutningar
eller föreningar funnos ända fram till mitten av 400-talet efter Kristus. En
av dessa var »collegium fabrorum», smedernas och byggnadsarbetarnas
förening. Att en sådan förening funnits i den forna romerska kolonien
Britannia, vid Oceanus Britannicus (Engelska kanalen), framgår av en
inskription på en tavla, som finnes i Chichester i sydöstra England, vilken
omtalar uppförandet där av ett tempel åt Neptunus och Minerva.
Då myndigheterna i de respektive länderna uti Europa under den äldre
medeltiden icke kunde på ett tillfredsställande sätt vaka över de enskildas
rättsskydd, funno dessa sig understundom nödsakade att sammansluta sig
till föreningar, s. k. gillen, för ömsesidigt skydd och inbördes hjälp. Ordet
gille är av germansk språkstam och betyder betalning, sammanskott. Ur
denna betydelse har sedan utvecklat sig begreppen gästabud, dryckeslag,
sammankomst och slutligen brödraskap. För den tidens människor föll det
av sig självt, att dylika sammanslutningar skulle ställas under hägn av den
dåtida kulturbärande universalmakten, den katolska kyrkan. Ett religiöst
element ingår därför i varje verkligt gille. I Frankiska riket omtalas gillen
på 700-talet, i England framträdde »gildes» på 1000-talet. Bland de
viktigaste gillessammanslutningarna voro köpmännens gillen, dit även
hantverkarna hörde, men när stigande arbetsfördelning vidgade klyftan
mellan handel och hantverk, uteslötos hantverkarna och hänvisades till sina
egna yrkesföreningar: hantverksämbetena, hantverkskompanierna eller
hantverksskråna. Huruvida dessa organisationer uppkommit i detta
sammanhang som ett nytt sidoskott på gillesrörelsen, eller om de uppstått
av andra förhållanden, är ovisst.
Men även dessa hantverkarnas rena yrkesföreningar hava ursprungligen
varit organiserade i brödraskap under kyrkans hägn, och de hade vanligen
ett helgon till skyddspatron. Hantverksföreningarna tillkämpade sig så
småningom politisk frihet, del i hemstadens styrelse, industriell domsrätt,
rätt att självständigt ordna yrkets angelägenheter m. m., och därmed
skapades medeltidens skråväsende. Skråföreningarna fingo även rätt att
själva pröva fullgodheten av de varor, de producerade. Vid dessa
prövningar skulle dock i vissa städer en medlem av stadens råd vara
närvarande. Så t. ex. deltog i Berlin en rådsherre ännu år 1272 i de två
gånger i veckan förekommande »brödskådningarna». Bagarna voro icke
allenast i Berlin utan även på andra orter väl påpassade. Innan
hantverksskråna skaffat sig egna samlingslokaler, ägde deras
sammankomster ofta nog rum på kyrkogården eller i kyrkan, vilken, som
bekant, under medeltiden även fick tjäna världsliga syften. Med det
ekonomiska livets utveckling kommo yrkesintressena att spela en allt mer
betydande roll i skråföreningarna på bekostnad av det kyrkliga elementet i
föreningslivet. Hantverksskråna i Nordtyskland stodo dock alltfort under
starkt inflytande av gillesrörelsen, och till följd därav förblevo de icke blott
yrkesföreningar i egentlig mening utan även föreningar för ömsesidig hjälp.
Det var denna typ av hantverksskrån, som överfördes till Sverige. Vår
äldsta skråordning är Magnus Erikssons stadga för skräddarna i Stockholm
av år 1356. Skräddareämbetets skyddspatronus var S :t Martin, som enligt
legenden med ett svärd delade sin mantel med en tiggare. Murarna fingo sin
skråordning fastställd år 1487. Johannes Döparen var muraregillets
skyddshelgon. Här nedan återgives en bild av S :t Martin och därefter en av
en murareålderman i Stockholm i slutet av 1400-talet.
S:t Martin.

Vid de kyrkliga byggnadsföretagen leddes arbetet enligt Briem
(Mysterier och mysterieförbund, Stockholm, 1932) av präster och munkar,
särskilt benediktiner och cistercienser. Flera av medeltidens största
kyrkomän och teologer hava gjort sig bemärkta som arkitekter, såsom
biskoparna Bernward av Hildesheim, död år 1022, och Albertus Magnus i
Köln, död år 1280. Vid de andligas sida funnos även yrkeskunniga lekmän.
Den berömde abboten Wilhelm av Hirsau (1069—1091) skall hava varit
den förste, som sammanslutit dessa lekmän till en förening. Liknande
sammanslutningar uppstodo snabbt med plikter i anslutning till munkarnas
ordensregler, ehuru naturligtvis ej så stränga som dessa. Så uppstodo i de
flesta länder muraresammanslutningar, som gingo under olika namn i
respektive länder, såsom: »Guild of Masons», »Companionage» och
»Bauhütte».
Murareålderman.

I och med lekmännens organisering i byggnadsgillen undanträngdes
munkarna allt mera. Det fanns dock alltfort präster och munkar kvar i dessa
brödraskap, men de hade mera karaktär av andliga rådgivare och
sekreterare. Från och med 1100-talet voro de egentliga byggmästarna så
gott som uteslutande lekmän, och byggnadsgillena förlorade så småningom
helt sin kyrkliga färg och närmade sig de vanliga hantverksföreningarna.
Det fanns dock en betydelsefull skillnad mellan byggnadsgillena och de
lokalt betonade skråföreningarna. Byggnadsarbetarna drogo nämligen
omkring till de platser, där man hade något arbete att erbjuda dem. De
bildade ett över hela landet spritt brödraskap, som hade sina egna
igenkänningstecken och sin likartade organisation. Härtill kom en annan
omständighet, som gjorde att byggnadsgillena under medeltiden intogo en
särställning. Inga andra hade så stora fordringar på utbildning och
yrkesskicklighet och ej heller så betydelsefulla yrkeshemligheter som dessa.
Man må endast tänka på den stora tekniska yrkesskicklighet, som fordrats
för att spänna de djärva och luftiga valven i de stora katedralerna och
kyrkorna, den tidiga medeltidens huvudsakligaste byggnadsföretag. Här bör
ihågkommas, att exempelvis de götiska spetsiga valvbågarna i motsats till
de romerska cirkelformade valven ur rent teknisk synpunkt icke äro några
idealiska skapelser, vilket också givit anledningen till det galliska öknamnet
»götisk» = barbarisk. Och ändå hava de gamla byggmästarna förstått att ge
götiska valvbågar stabilitet. De gamla medeltida domerna, vilken
byggnadsstil de än tillhöra, tjusa med en mystisk harmoni, vars innersta
väsens hemlighet de stora byggmästarna tagit med sig i graven. Noggranna
uppmätningar av byggnaderna hava emellertid nu delvis yppat de
hemligheter, som bygghyddorna lyckats hemlighålla. Genom dessa
mätningar har man funnit exempelvis, att nyckeltalet för den världsbekanta
Stefansdomen i Wien är 37. Detta tal har sin egen mystik. Det är ett primtal
och således odelbart, och om det multipliceras med 3 eller med 3x2, 3x3
och 3x4, så erhållas de underbara talen 111, 222, 333 och 444. vilka tal för
Stefansdomens vidkommande representera mittskeppets bredd, respektive
hela domens bredd, dess längd och tornets höjd. Det dubbla nyckeltalet
motsvarar mittskeppets höjd = 74 romerska fot. Symboliken i talet 37
skrivet med romerska siffror, XXXVII, blir följande: X betecknar korset
och Kristus, i XXX uppenbarar sig treenigheten, och i VII skapelsedagarnas
antal, den helige andes sju gåvor och sakramentens antal i den katolska
kyrkan. Uppmätningarna av Kölnerdomen hava visat, att dess nyckeltal är
50. De siffror, som skola multipliceras med detta nyckeltal, för att man
skall erhålla Kölnerdomens dimensioner, bilda en annan sifferserie än den,
som använts vid Stefansdomen. Förhållandet mellan tvärskeppets längd och
Kölnerdomens totala längd är som 5 till 9 eller den s. k. »tyska
Symmetrien» eller »triangelns förnämsta och högsta stenhuggaregrund».
Utom dessa yrkeshemligheter finnas andra av rent estetisk art. Mittskeppet
och koret böja ofta nog av åt vänster. Härigenom brytes perspektivets
stelhet. Men varför just åt vänster? Jo, Kristus på korset sänkte huvudet åt
detta håll. I Notre Dame i Paris hava uppmätningarna visat, att icke en enda
pelare står fullt lodrätt. Den helt avsiktliga och planmässiga avvikelsen är ej
märkbar för ögat. men den ger på ett förunderligt sätt en viss rörelse åt
interiören. Liknande förhållanden kunna påvisas annorstädes. Det kunde
understundom även finnas andra motiv än de estetiska. Korta pelare kunna
refflas i spiral så, att de skuggor, som därigenom uppkomma vid viss
lämplig artificiell belysning eller i månsken, ge den förbipasserande
intrycket av, att han under sin gång ser en gestalt, som böjer sig sakta
framåt. Ett sådant exempel finnes i kryptan i Lund.
När ett större byggnadsföretag uppstod på en ort, bildades där en
bygghydda (Bauhütte) eller loge. Ordet loge har ursprungligen betecknat
den byggnad eller plats, där murarna församlade sig. Den var alltid väl
avstängd för främlingar, och ingen fick tillträde till densamma, som icke
genom lösenord och handtag kunde bevisa sig vara delaktig av