Staying alive : ett porträtt av nattklubbsdrottningen och entreprenören Alexandra Charles

33 Pages·2014·0.74 MB·Swedish

by  Thomas Sjöberg

Thomas Sjöberg är född 1958 och är verksam som journalist sedan mer än 35
år. Han har arbetat som nyhetsreporter inom dagspress, frilansat för populärpress
och innehaft olika redaktörsroller, bl.a. 10 år på SAS ombordmagasin
Scanorama. Han är känd för sina kontroversiella personporträtt och har skrivit
uppmärksammade biografier över Ingvar Kamprad, Berth Milton och Ingmar
Bergman. Mest känd är han för den bästsäljande boken Carl XVI Gustaf – Den
motvillige monarken. 2011 mottog han Frilanspriset för sina journalistiska
insatser.
Telegram Journalistik ger ut god journalistik i bokform. Krönikor,
essäer, reportage, artiklar, spännande features, djuplodande
intervjuer, grävande reportage – Journalister från den så
omsusade magasinsboomen under 80-, 90-och 00-talet öppnar
sina digra arkiv, och det har skrivits fantastiska texter även
innan dess som nu kan tillgängliggöras igen. Det skrivs
dessutom nya texter, som nu kan läsas direkt – i en e-bok eller
en tryckt bok, läsaren väljer.
För mer info vänligen kontakta
[email protected]

FÖRORD
”Vi ska hylla dig”, sa Intrigs chefredaktör Lars Peder Hedberg till sin gamla vän
Alexandra Charles. Redan där kände jag ett visst obehag. Jag var inte i
hyllarbranschen men som frilansjournalist behövde jag uppdrag och Intrig var
den dittills – och hittills! – snyggaste, bästa och intelligentaste magasinet i
Sverige i sin genre. Inspirationen, amerikanska Vanity Fair, nådde endast i sin
bästa form upp till sin epigon.
Jag hade vid den här tiden, i början och mitten av 1990-talet, etablerat mig
som en ambitiös, grundlig och överraskande personporträttör och Intrig var den
enda tidning som kunde rymma mina långa artiklar, som byggdes enligt just
Vanity Fairs förre chefredaktör Tina Browns berömda devis ”at home, at work,
at play”.
Efter mötet med Charles viskade Lars Peder till mig: ”Det där sa jag bara för
att lugna henne”. Men det lugnade mig knappast. Alexandra hade under
årtionden behandlats ganska väl av svenska medier, som skildrat henne tämligen
okritiskt, men ändå rättvist, som Stockholms, ja hela Sveriges,
nattklubbsdrottning. Det var självklart för mig att inte avvika från min
övertygelse att alltid skildra både ljusa och mörka sidor hos dem jag
porträtterade, bland annat genom att intervjua personer som upplevt båda
sidorna. Och därav följde att Alexandra Charles inte skulle vara något undantag.
Detta visste den gode Lars Peder. Det var ju därför han givit mig uppdraget.
Men för att inte skrämma henne ansåg han det alltså nödvändigt med denna lilla
lögn. Men hederligt var det inte. Alexandra invaggades i en falsk trygghet, något
jag än idag ångrar att jag ställde upp på.
Resultatet av detta kan ni läsa här. Innan tidningen gick till tryck hade
Alexandra krävt att få läsa manus och korrigera sakfel och sina egna citat. När
jag sedan hade henne i telefonen var hon uppriven, djupt olycklig över vissa
omdömen som fällts om henne av vänner och kolleger. Det tog oss en
eftermiddag att gå igenom texten ord för ord, och jag kunde tillmötesgå henne på
en del punkter, andra inte.
När tidningen kom ut läste jag i Lars Peders ledare att han också fått en
När tidningen kom ut läste jag i Lars Peders ledare att han också fått en
storgråtande Alexandra i luren. Hon hade sagt att hon skulle stämma både
tidningen och mig och det var bara Lars Peders lugna och trovärdiga försäkran
att min artikel inte på något sätt skulle skada henne (och hennes varumärke) som
gjorde att hon aldrig fullföljde sitt hot.
Thomas Sjöberg
STAYING ALIVE
Ursprungligen publicerad i Intrig, nr. 1, 1995
Få vet så mycket om så många som hon. I 30 år gav Alexandra Charles
innefolket ett ”nattis”. Hos henne dansade alla; Kronprinsen, Bowie, Stenbeck,
Van Morrison, Sidney Poitier. Men trots att hon sedan länge lever utanför
rampljuset är Sveriges enda riktiga nattklubbsdrottning obrottsligt lojal mot sina
gamla stamgäster. Och hon har inte gett upp, snart är det dags för en ny
nattklubb.
Foajén i biografen Olympia är smockfull av kvinnor. Kända, okända, vackra,
fula, tjocka, smala trängs i entrédörrarna för att hälsa på Alexandra Charles. En
del får två kindpussar och en kram, en del får bara en puss och en halv kram,
andra får nöja sig med ett handslag, åter andra går bara förbi med en nick och ett
leende åt kvällens värdinna.
Det är premiärfest för filmen River Wild med Meryl Streep i rollen som
kvinnan som klarar biffen under livsfarlig forsränning och räddar familjen undan
såväl naturens krafter som skurkar. Denna 90-talets Sista färden skall nu
förankras hos ett tvärsnitt av den svenska kvinnan och Katarina Berglund på UIP
har därför engagerat pålitliga Alexandra Charles för att få dit rätt mix av
kändisar.
Kvällens tema är förstås överlevnad och Alexandra är av den anledningen inte
festklädd, utan har istället dragit på sig en mer handfast utrustning från
Fjällräven. Hon känner sig med andra ord inte på riktigt festhumör och det är
inte alla som känner igen Stockholms abdikerade nattklubbsdrottning i svart
basebollkeps, grönvitrutig Grönlands-skjorta och svarta Utah-byxor med
praktiska fickor för allsköns överlevnadsutensilier.
Mest glittrar det om Babsan. Denna hypade hybrids förmåga att skänka låtsad
glamour åt vilken verkstadsklubb som helst upphör aldrig att fascinera och hon
fäller kvällens roligaste replik när Aftonbladets Gala Peter-team ber kändisarna
om deras bästa överlevnadstips. ”Jag får eld i alla brasor”, kvittrar hon förtjust.
Lena Skoog anländer, också hon fritidsklädd under den rosa fuskpälsen, och
när fördettingen Ann Uvhagen gör entré får hon och Alexandra posera framför
en mur av smattrande kameror. Agneta von Schinkel och advokaten Lotta
Insulander-Lindh kommer arm i arm och Elisabeth Tarras-Wahlberg kanske kan
sägas representera hovet.
sägas representera hovet.
”Det syns inte på dem, men både Grete Philipson och Henning Sjöström är
intresserade av friluftsliv”, anförtror mig Alexandra senare under en paus.
Alexandra demonstrerar den här kvällen sin fantastiska förmåga att känna igen
folk, eller åtminstone sin förmåga att verka känna igen dem. En av hennes
främsta begåvningar är att få folk att tro att de känner henne. Ett värdinneproffs
ända ut i manikyren.
”Det syns att hon har lärt sig att stå länge”, viskar en kvinnlig journalist jag
känner på min kommentar om att Alexandra har en ganska grabbig hållning
emellanåt, inte minst i sådana här kläder.
Klockan 18.56 lämnar hon entrédörrarna och signalerar därmed att nu har nog
alla kommit. Stämningen är fnittrigt uppsluppen, det är ju ändå Ladies Night
med portförbjudna karlar och ”Kvinnor kan”-atmosfär. I baren står Alexandras
18-årige systerson Christoffer och skänker ut rikligt med sponsrad Maker’s Mark
Kentucky Straight Bourbon och Åbro Hummel Original starköl och give-aways i
form av paddel-liknande kulspetspennor.
Inne i biosalongen hjälper Alexandra sina gäster tillrätta och springer sedan
upp på scenen tillsammans med UIP:s Katarina Berglund och hälsar alla
välkomna: ”Flickor, kvinnor, tjejer och damer, kvällen är för er. Härligt, va!?”,
men responsen från parkett är försiktig. Och så rabblar hon sponsorernas namn
och tillkännager förstapriset i kvällens lottdragning: en forsränning i Norge, med
”rätta River Wild-känslan”.
Efter filmen samlas alla på diskoteket Penny Lane och därmed är Alexandra
Charles tillbaka till sin gamla nattklubb, som senast 1988 rymdes här i
Stockholm Plaza. Det serveras ginspetsat tallbarrs-te i röda och blå plastkåsor
från Jukkasjärvis turistanläggning, smaklöst revbensspjäll, gemytlig jojk och
knastertorr överlevnadsföreläsning.
Här samsas journalister och filmbolagets okända kontorsflickor om utrymmet
med en vitvinsläppjande Anna Book och en starkölshävande Sara Lidman och
här får den konsekvent vampiga Mona Seilitz klämma på en äkta svensk
överlevnadsexpert i form av robuste Lars Fälth.
”Trevligt att vara här igen”, säger Sara Lidman till Alexandra.
”Jag försöker nå dig ibland, jag hoppas du märker det”, säger Alexandra till
Sara Lidman.
Den unge chefredaktören för tidningen Ute Magasin, med präktig prilla under
läppen, får in lite flärd i sina spalter när han plåtar sin guru Lars Fälth
tillsammans med Alexandra.
Klockan 22:56 tar hon mikrofonen och säger: ”Ni behöver inte rusa hem.
Stanna och lyssna på lite bakgrundsmusik och prata av er”, men måndagskvällen
Stanna och lyssna på lite bakgrundsmusik och prata av er”, men måndagskvällen
är på väg att ta slut och redan 23:12 står Alexandra i garderoben och hjälper
rocksluskarna att lämna ut kläder.
”Det är nästan som i gamla tider igen”, säger hon till en äldre man vid namn
Kaj.
”Nu ska vi inte bli nostalgiska”, svarar Kaj.
”Varför inte?”, undrar Alexandra med ett varmt leende och ger honom en
kram och det märks att den är för old times.
Klockan 23:52 packar hon ihop sina pinaler i en Prèt-a-porter-kasse. Kläderna
får hon behålla, och denna femtonhundrakronorspresent tyder på att det varit en
lyckad afton för Fjällräven.
370 gäster har det varit, allt som allt. Hur många av dem sprang på
Alexandra’s på 60-, 70-och 80-talen? Ett par hundra. När Alex kallar kommer
man. Fortfarande. Men jag kan inte låta bli att tänka, att den kvinnan borde väl
egentligen besitta yacht och lyxvilla på Rivieran vid det här laget och inte
springa omkring i ett januarisnålt Stockholm och passa upp på folk i Fjällrävens-
kläder.
Alexandra var förstås ordförande i elevrådet. Hon efterträdde sin dåvarande
pojkvän och gav järnet. Att organisera, planera och agera ledare var hennes
melodi. Operation Dagsverke och Sveriges första elevriksdag, Erik I, bar spår av
Alexandras talanger. Hon grundlade tidigt sin förmåga att senare i livet handskas
med trilskande myndigheter.
Thyra Margareta Inga-Lill Gefvert föddes 1946 i Mariestad, dit föräldrarna
flyttat från Stockholm. Pappa Stig var tandläkare, mamma Inga hade studerat
teater hos Calle Flygare men drömde om en egen krog. Hon hade som ogift
serverat dåtidens intellektuella artistokrati på källaren Tegnér.
Smedsläkten Gefvert var valloner som på 1600-talet emigrerade från Belgien
till Värmland. Det var religiöst folk och på fädernet var man kantorer och
kyrkvaktmästare som förbjöd kortspel och fotboll på söndagar. Stig Gefvert bröt
mönstret när han flyttade till Stockholm och studerade till tandläkare.
På mödernet fanns det rejäla uppländska bönder. Morfadern var tysk och hette
Hellman och var den förste i Uppland som köpte bil. Mormodern blev förskjuten
av sin familj och gjordes arvlös när hon gifte sig med den äventyrlige tysken.
Inga Hellman uppfostrades i moderns kryddträdgård och fick lära sig allt om
gamla tiders matlagning. Men arbetet som servitris var inte vad föräldrarna
hoppats på.
I Alexandras föräldrahem spelades musik, det sjöngs och reciterades dikter.
I Alexandras föräldrahem spelades musik, det sjöngs och reciterades dikter.
Pappa Stig var diskofil av format och när den första Grundig-bandspelaren
introducerades i hemmet fick systrarna Inga-Lill, Gull, Titti och Pia sjunga in
barnvisor som sedan spelades upp. Föräldrarna närde akademiska drömmar för
sina barn. Äldsta barnet Inga-Lill fick gärna bli tolk, eftersom hon var så
språkbegåvad, men även lärare gick an. Helst läkare, förstås.
Vad de inte förstod, var att de med sin Grundig uppmuntrade de artistiska
sidor hos den blivande Alexandra som senare skulle resultera i revolten mot det
burget borgerliga hemmet. Att bryta med traditionen inom familjen hade ju
kännetecknat såväl Stig och Inga som deras egna föräldrar.
Sina första sju år genomlevde Alexandra i Långshyttan i Dalarna, dit familjen
flyttat efter Mariestad. De hade vid ett tillfälle tillbringat sju månader i Spanien
och det blev Alexandras favoritland. Hon hade lärt sig språket och längtade
ständigt tillbaka.
Nästa anhalt var Fränsta i Medelpad, där familjen Gefvert snabbt upptogs i
den lokala societén: provinsialläkaren, apotekaren, rektorn. Och så tandläkare
Gefvert. Villa och tomt så stor att där anlades en skridskobana vintertid. Mamma
Inga var den perfekta värdinnan och höll många middagsbjudningar. Alexandra
och systern Gull hjälpte alltid till att servera. Redan då tyckte hon att det var
underbart att traktera gäster, att dra i rätta trådarna, att presentera folk för
varandra, att leda in samtalen i rätta banor, att se stämningen stiga och kassera in
nöjda och belåtna ansikten; se, det var en fröjd för en tonåring!
Men i skolan var Alexandra osäker och kallades ”fläskkotletten” av
kamraterna. Ful, fet och finnig var hennes betyg på sig själv. Kläderna dög inte,
tidig fysisk utveckling hade inneburit 170 centimeter och krävt bh redan vid tio
års ålder. Hon ansågs vara plugghäst, och drog sig inte för att ställa sig upp i
klassen och ryta ”Håll käften!”, eftersom hon ville lära sig något på lektionerna.
Alexandra läste in hela sjätte klass, dels för att komma ifrån de retsamma
kamraterna, dels för att hamna i rätt fas med sitt intellekt.
Den sommaren upptäcktes hon på Gotland av en talangscout som letade
kandidater till tävlingen ”Gotlandsrosen”. Alexandra insåg att hon inte kunde
vara så förfärligt avskräckande. Drömmen om att koras till Lucia byttes mot
drömmen om schlagersångerska.
När föräldrarna skiljde sig, och Alexandra flyttade med moder och systrar till
Näsbypark norr om Stockholm, fick hon, en halvvuxen tonåring som längtade ut
till Livet, periodvis agera mamma åt både mamma och syskon. På somrarna
arbetade hon extra som guide på turistbussar – dåligt betalt men bra kontakter
och än mer erfarenhet av att ta hand om folk. Alexandra inviterades av
människor från hela världen att komma och hälsa på och hon ville inget hellre.