Skrifter. Menon, Protagoras, Lysis, Charmides, Ion, Menexenos, Euthydemos, Faidros, Kratylos. PDF
Preview Skrifter. Menon, Protagoras, Lysis, Charmides, Ion, Menexenos, Euthydemos, Faidros, Kratylos.
·~ ATLANTIS VÄLJER UR VÄRLDsLITTERATUREN P la ton l Menon Prolagoras l l L y sis Charmides l on Menexenos IEuthydemos l F aidros K raty/os S h H. I FT L R. B O h 2 ÖVERSÄTTNING, FÖRORD OCH NOTER AV JAN STOLPE Sknfler. Bok 2 Platan SKRIFTER. BOK 2 Menon/Protagoras Lysis/Charmides/lon Menexenos/Euthydemos Faidros/Kratylos Översättning, förord och noter av JAN STOLPE ATLANTIS DE GREKISKA ORIGINALENS TITLAR: Meniin, Protagoras, Lysis, Cha17!lidis, {iin, Menexenos, Euthydimos, Faidros, Kratylos Utgiven med stöd ur Erik och Gurli Hultengrens fcmq.fqr filosofi Atlantis, Stockholm Cl Översättning: Jan Stolpe 2001 c BolifOrlagetAtlantis AB 2001.... _ . Omslag och graftskf 0T711: Christer Jonson Omslagn11ustrahim: MyntfrånA/hen ca 45of.Kr. med ståenåe uggla, olivgren medf tukt samt månskära. Olustrahim sidan 2: Platan. Romersk kopia uv grekiskt on'gz'nal Staatliche Museen, Berlin, nr3oo. Anh'kensammlung/Bildarrhiv Preuftischer Kulturoesitz. Tryck: Wallin & Dalholm Boktrycken' AB, Lund 2001 ISBN 91-7486-577-3 Innehåll JAN STOLPE Förord· 7 Menon· 15 Protagoras· 65 Lysir· 139 Channides · 173 lon· 211 Menexenos · 229 Euthydemos · 249 Faidros · 307 Kratylos· 379 NOTER Menon-465 Protagaras · 470 Lysis·477 Charmides · 4 79 lon-482 Menexenos-484 Euthydemos · 489 Faidras · 495 Kratylos · 501 Litteratur· 509 Översättarens efterord· 52 1 JAN STOLPE Förord I DET klassiska Athen höll man vruje år en minneshögtid över dem som under det gångna året hade stupat för staden i krig. De fallnas lik låg först till beskådan på torget i två dagar, sedan fördes de i pro_cession till begravningsplatsen Kerameikos. Folkförsamlingen utsåg en man som höll ett liktal och sedan arrangerade man tävlingsspeL Kollektiva gravvårdar sattes upp där de stupade fick sina namn inristade; flera sådana inskrifter finns bevarade. De år då ingen hade stupat genom fördes ceremonin utan procession, men ett tal höll man alltid. Vi har en liten samling sådana liktal bevarade. Det äldsta är Perikles berömda oration från 430, som finns rekonstruerat av Thukydides, det yngsta, av Hypereides, är från 322. Alla dessa tal är uppbyggda på samma sätt, innehåller samma argument och nästan exakt samma exempel. Det rör sig om en strängt definierad genre där texte~ ska följa alldeles bestämda regler. Liktalet-epitafiet-är intimt förknippat med det demo kratiska Athen och försvinner som institution någon gång mot 300-talets slut. Dess funktion är att hylla fosterlandet, samla befolkningen kring en gemensam ideologi, stärka samman hållningen och plädera för vissa värden, där det högsta alltid är att dö för fädernestaden; hjältedöden på slagfältet uttrycks formelartat med det stående uttrycket »de blevodugliga män«. Historiska tillbakablickar påminner om Athens stolta historia; segrama vid Marathon och Salamis är bara två av de parad exempel som alltid återkommer. En intressant sak med dessa liktal är att argumentationen för det demokratiska Athen inte är särskilt demokratisk. Den bygger i betydande grad på aristokratiska värden. Demokratin, i den form vi känner den från det klassiska Athen, beskrivs mest konkret av dess bittraste fiender, exempelvis komedi författama (med Aristofanes i spetsen) och :.den gamle oligar ken«, en anonym författare till en kritisk granskning av athe namas statsförfattning som smugit sig in bland Xenofons skrifter. Man kunde tycka att de patriotiska liktalen, som så att säga principiellt ska hylla hemstaden, borde skildra det rådan de systemet med positiva förtecken. Men så är inte alltid fallet. Honnörsorden är arete, duglighet, alltså grundprincipen för elitens styre, och agathos, dugande, framstående, utmärkt, också det ett värdeord med gamla traditioner. Demokratin framställs som tidlös och universell, grundad i naturen och på aristokratiska värden. Nieole Loraux, som har analyserat hela genren, säger att det i liktalen sker ett slags narcissistisk för höjning av folkkroppens absoluta enhet, och på så sätt röjer de, genom avsaknaden av demokratisk reflexion, ett obehag, en vacklande självkänsla i stadsstaten. Genom att uttryckssät ten är så allmänna röjer de ett samhälle som utvecklas snabbt och där ordet far en allt självständigare karaktär som maktme del i staten, vilket i liktalen kompenseras med denna höggra digt låsta och stereotypa form, som bildar ett slags motstånds näste mot_en verklighet som håller på att ändra karaktär. Platons Menexenos är ett liktal av just denna karaktär. Här återfinns alla de element som ska finnas med-alla. Översikten över Athens historia är grovt, i vissa fall extremt grovt tillrätta lagd, precis som i andra kända liktal. Den athenska duglig heten sägs ha en helt unik karaktär. Athenska nederlag och . 8. Förord motgångar förtigs, segrar förstoras, krassa motiv byts ut mot ädla. Staden är värd att lovprisa därför att gudar (Athena och Poseidon) har stridit om äran att beskydda den; i Athen har aldrig alstrats några vilda djur utan bara människan, som höjer sig över djuren; Athen, som i verkligheten är starkt beroende av spannmålsimport, framställs som alla goda grödors alstrare, och så vidare. Ett stående inslag i liktalen som också återkom mer hos Platan är befolkningens autoktona karaktär: den är framsprungen ur själva jorden, och här finns inga invandrare. Fäderna »var inte några invandrare, de kom inte från någon annan plats, de gjorde inte sina barn här till invånare av ut ländsk härkomst; nej de var sprungna ur denna jord«. :.Så stark och sund är stadens ädla och fria karaktär, så hatisk är den av naturen till allt barbariskt därför att vi är rena greker, helt J oblandade med barbarer. [ ... och därför har det rena hatet mot det främmande trängt djupt ned i vår stad.« Det är Sokrates som håller talet, men det är inte han som har komponerat det. Han har lärt sig det av Aspasia, en ryktbar kvinna inflyttad till Athen från Mindre Asien. Sokrates håller talet för Menexenos för att visa att vem som helst kan hålla ett sådant tal. Till och med en utlänning! tycks han säga. Till och med en kvinna! Det är inte lätt att räkna ut vad Platan har avsett med Mene xenos. I äldre tid uppfattade man ofta skriften som allvarligt menad. I många fall har den också använts som patriotisk uppbyggelse, inte minst efter fransk-tyska kriget x870-71. Den synen är numera övergiven. De flesta menar att Mene;enos är ett angrepp på en hel genre, utformat som en lekfull svävning mellan pastisch och parodi, ställvis utfört som en hård, för att inte säga äcklad uppgörelse med alla floskler och förljugen heter. Det starkaste argumentet för att avsikten är satirisk är ändå språket: stilen är formelartat stel och uppradande, en
The list of books you might like
