Retorik i tiden : 23 historiska recept för framgång

97 Pages·2011·0.71 MB·Swedish

by  Göran Hägg

GÖRAN HÄGG
RETORIK I TIDEN
23 HISTORISKA RECEPT FÖR FRAMGÅNG
NORSTEDTS
ISBN E-BOK 978-91-1-303391-4
ISBN TRYCKT UTGÅVA 978-91-303230-6
© Göran Hägg 2011
Norstedts, Stockholm
Redaktör: Ingemar Karlsson
Omslag: Calle Ljungström/calleochemma*
E-boksproduktion: Elib AB 2011
www.norstedts.se
Norstedts ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB,
grundad 1823
FÖRORD
Det är absolut fel när man ibland säger: ”Det enda man kan lära sig av historien
är att ingen någonsin lärt sig något av den.” Särskilt gäller detta retoriken och
konsten att övertyga i allmänhet. Redan i antikens talarskolor studerades
politikers, advokaters och omstörtares bästa tal och tricks hämtade ur det nära
eller fjärran förflutna.
Min grundläggande handbok Praktisk retorik från 1998, som efter att ha
spritts i snart 200 000 exemplar fortfarande trycks om i pocket, byggde redan
den på klassiska och moderna exempel, men hade en mer schematisk
uppbyggnad. Uppföljaren Retorik idag från 2002 och senare, borde kanske
numera heta ”Retorik igår”, eftersom den utgick från vad då mycket aktuella
politiker, kulturpersoner och andra företagit sig i kinkiga lägen med lysande eller
katastrofalt resultat, från superproffs som Bill Clinton eller Göran Persson ner
till ”retorikens nollpunkt” som dåförtiden representerades av Bosse Ringholm,
om nu någon minns honom.
Den här boken är tänkt att i kronologisk ordning erbjuda 23 absolut tidlösa
exempel på framgångsrik retorik från äldsta tid till våra dagar. Som jag påpekade
redan i förordet till Praktisk retorik är studiet av retorik ofta missriktat, särskilt
när det gäller just talare i historien. Den genomsnittlige forskaren i ämnet tycks
sällan förstå att analysen är ganska meningslös om rönen inte är användbara.
Man undersöker tal uppbyggda efter den klassiska retoriken och finner att de är
uppbyggda efter den klassiska retoriken. Precis som Quintilianus och hans antika
kolleger bör man givetvis i stället intressera sig för hur och om det hela fungerat
på publiken.
Tyvärr innehåller svenska och utländska antologier över klassiska tal i värsta
fall dessutom tal som aldrig hållits och som, om de hållits, säkerligen aldrig
skulle ha fungerat på en verklig publik. De är skönlitterära verk avsedda för
andra sammanhang än en bråkig folkhop som måste ryckas med och övertygas.
Det är till exempel revolutionären Catilinas tal till sina trogna hos historikern
Sallustius, där det ju av texten framgår att alla åhörare dött i det följande slaget,
och således bör ha varit förhindrade att berätta vad som sades. Likaså Torgny
lagmans tal på tinget i Uppsala, som Snorri Sturluson enligt tidens sed lagt in
som effektskapande påhitt i sin historia. Hit hör även Marcus Antonius stora tal
över Caesar i Shakespeares drama Julius Caesar. Det är tänkt att roa en
betalande teaterpublik med sina ironier, men skulle knappast ha begripits av en
nyfiken pöbel på ett torg. Antonius talade faktiskt vid Caesars bår. Tyvärr vet vi
inte vad han sa, vilket Shakespeare alltså utnyttjat. Gustav Vasas klämmiga tal
vid riksdagen i Västerås 1527 hittade Peder Svart på långt i efterhand, antagligen
med kungen själv som förtjust publik, möjligen omgiven av mindre entusiastiska
hovfunktionärer som måste höra påhitten utan att kunna protestera. Många fler
exempel finns.
Det här är som undertiteln anger en serie äkta tal som verkligen fungerat, 23
recept för framgång lånade från mästerkockar – fullt möjliga att laga till i
moderna sammanhang: i lokalpolitiken, villaägarföreningen, riksdagsutskottet,
reklamkampanjen, bolagsstyrelsen, familjekretsen eller TV-soffan.
En förutsättning för att vi ska kunna lära av retorik från alla tider är förstås att
den till skillnad från de tekniska hjälpmedel den ibland använder för sin
kommunikation egentligen inte utvecklas. De mänskliga hjärnor som vi vill nå
och påverka med retorik (eller vanlig reklam) är varken bättre eller smartare i
dag än de var under antiken eller på 1800-talet. Detta medan
kommunikationsteknologin som sådan utvecklats mer än någon annan teknologi.
Samtidigt ger det historiska perspektivet än större möjligheter att diskutera
situationen kring framträdandet, till exempel villkoren för att nå fram med ett
budskap i olika situationer, från ett nästan skriftlöst samhälle till en värld med ett
oändligt antal TVkanaler och ständigt nya sociala medier. Vi kan lära mycket av
att jämföra villkoren och fundera över vad som är rätt medium nu när vi kan
välja mellan så många olika sätt att nå fram.
En serie historiska recept av det här slaget blir därför också något av en
mediehistoria, om än, som sagt, med i hög grad praktisk tillämpning.
Boken kan givetvis läsas utan varje förkunskap hämtad från mina tidigare
böcker. Den som emellertid läst den ena eller båda av dessa kommer
förhoppningsvis att avsevärt fördjupa och vidga sin kunskap och förmåga,
medan den som läst denna bok kan gå vidare till Praktisk retorik och Retorik
idag för ytterligare rön och tricks i mer systematisk form.
Avslutningsvis vill jag än en gång tacka Anders Söderberg som 1997 kläckte
idén till den första retorikboken av detta slag, samt Unn Palm som var en mycket
aktiv förläggare för den och dess uppföljare liksom även Stefan Hilding som
tagit initiativ till denna nya bok och ivrigt uppmuntrat arbetet. Likaså Talarforum
i Skandinavien AB som givit mig många uppdrag i ämnet. Liksom personer som
förmodligen vill vara anonyma men givit mig exklusiva rådgivningsuppdrag där
jag understundom själv lärt mig minst lika mycket som uppdragsgivaren. Samt
givetvis alla offentliga personer som ovetande och ofrivilligt dagligen bidrar
med nya exempel och aspekter på de eviga problemen med att tala till människor
så att de upptäcker att de vill saker de inte visste att de ville!
Saltsjö Duvnäs i maj 2011
Demo version limitation, this page not show up.
”DEMOSTHENES HAR VÄCKT FÖRSLAGET HÄROM …”
Drygt 50 år efter invalidens lyckade framträdande inför domstolen på torget
hölls i ett långt allvarligare sammanhang ett av de mest beundrade och ödesdigra
tal som framförts i Athen. Platsen är denna gång sluttningen på kullen Pnyx, där
folkförsamlingen sammanträder. Alla landets omkring 40 000 vuxna, fria män
har rätt att delta och rösta – däremot inte kvinnor, slavar eller invandrare. Det
krävs 6 000 deltagare för att beslut ska vara giltiga. Uppåt 20 000 torde vanligen
ha mött upp. En sådan jätteförsamling samlad på ett ställe skiljer sig från
motsvarande moderna massmediepublik utspridd framför TV-apparaterna genom
att, tvärtemot vad många tror, vara mer lättpåverkad. Ju fler vi är tillsammans,
desto mer rycks vi med. Det är ingen tillfällighet att även moderna diktatorer och
religiösa ledare, som vi ska se, helst talar till hoptrummade massmöten. De vill
gärna ha en sådan publik även i de fall där talet sänds i TV – i hopp om att
massverkan på platsen ska nå vidare ut i vardagsrummen. Demokratiska
parlamentariker har tyvärr numera sällan chansen att få ut sitt budskap på det
viset. Få vill höra dem på gator och torg. Men regeln gäller även halvstora
församlingar i förhållande till små. Ett gott råd till chefer och företagsledare är
att hellre dra ihop hela personalstyrkan för att meddela svårsmälta beslut än att
gå runt och försöka övertala varje avdelning för sig. Å andra sidan kräver
givetvis framträdandet för en större församling största vaksamhet och idoga
förberedelser: misstag har också större genomslagskraft i den här formen.
I Athen röstade man genom handuppräckning. I fall där så krävts och
beslutats föregicks röstningen av tal från förslagsställaren och eventuellt hans
motståndare. Podiet och talarstolen var så placerade att talarens tränade röst
precis som på en grekisk teater förstärktes och hördes över massan.
Denna vårdag år 341 f.Kr. intas således efter inledande formaliteter podiet av
den drygt 40-årige Demosthenes (384–322 f.Kr.), son av Demosthenes,
tillhörande paianiernas stam. Han kröns med en myrtenkrans som tecken på att
han som godkänd talare nu är okränkbar. Han tillhör de demokratiska politiker
som vill bevara Athens oberoende genom krig mot kung Filip av Makedonien.
Filip torde för moderna läsare vara mest bekant som far till Alexander den store.
Demosthenes är ihågkommen för att han ska ha tränat upp sin från början svaga
röst genom att med kiselstenar i munnen överrösta havets vågor. Det är dock
med all säkerhet en skröna, precis som historien om hur han tränade in gester
framför spegeln, som följt med genom seklerna och pådyvlats senare demagoger.
Det fungerar inte i dag heller, trots att moderna speglar är långt bättre än de
antika. (Jämför kapitlen om Paulus och Hitler.) Demosthenes verkliga styrka låg
i argumentationen och stilen. Det eleganta språket går knappast fram i
översättning, men själva resonemanget är nog så förföriskt.
Vi behöver inte här gå in på de oerhört komplicerade turer som har lett fram
till krisläget år 341 f Kr. Demosthenes har redan hållit flera tal mot kung Filip,
men det är detta, av eftervärlden kallat ”det tredje filippiska talet”, som blivit
mest berömt och imiterat:
Athenska män! Nästan vid varje folkförsamling har en mängd tal
hållits om de kränkningar Filip har gjort sig skyldig till inte bara mot
oss utan också mot alla andra, och alla skulle – det vet jag nog –
om icke i praktiken så åtminstone i teorin vilja hävda att det är vars
och ens plikt att med ord och handling söka få ett slut på hans
övergrepp och se till att han får sitt straff. Trots detta har hela vårt
läge genom försummelser till den grad försämrats att jag är rädd
att det jag nu säger visserligen är obehagligt men sant: Även om
alla som framträtt för att tala hade velat framlägga förslag av den
art att de skulle vålla staten den största skada och ni velat rösta
igenom dem, så tror jag ändå inte att läget kunnat bli värre än det
nu är…
Inte heller detta tal har den konstfulla uppbyggnad som senare utprovats främst i
Rom. I stället använder talaren det avsevärda tidsutrymme som står honom till
buds för att hamra in sina sanningar genom upprepningar. Efter att gång på gång
ha inskärpt athenarnas försumlighet och samtidigt bett om ursäkt för påpekandet,
vilket är absolut nödvändigt i sådana sammanhang, når han så en elegant
vändning:
Om ni vill höra den nyttiga sanningen utan något smicker, då är
jag beredd att tala. Ty hur illa det än står till, kan ändå allt bli bra,
om ni vill göra det som måste göras. Det kanske låter paradoxalt,
men det är likväl sant: Det är just det mörkaste draget i det
förflutna som inger det bästa hoppet om framtiden. Vilket då? Jo,
att det står illa till med staten, eftersom ni varken i stort eller smått
gjort något av det ni borde ha gjort; ty om läget blivit detsamma
trots att ni gjort er plikt, då hade det inte funnits något hopp om en
förändring till det bättre. Som det emellertid nu är, är det ert