Representationen av funktionsnedsättningar, funktionshinder och människor med ...

30 Pages·2011·0.22 MB·Swedish

Hanna Flodin Textseminarium 24-02-2011
Representationen av funktionsnedsättningar, funktionshinder och
människor med funktionsnedsättningar
I detta kapitel sammanfattas tidigare forskningsresultat gällande representationen av funktions-
nedsättningar, funktionshinder och människor med funktionsnedsättningar i kulturella artefakter.
Givet inriktningen på föreliggande studie ligger fokus på vad som skrivits angående fysiska
funktionsnedsättningar i audiovisuella verk. Först behandlas i vilken omfattning och på vilket
sätt människor med funktionsnedsättningar representeras. Detta föranleder att en historisk ex-
posé tecknas och att återkommande handlingsmönster, karaktärsteckningar, bilder och tillämp-
ningar samt implikationerna därav, beskrivs. Sedan redogörs det för representationspraktikernas
gemensamma drag och funktioner. Därefter redovisas situationen för människor med funktions-
nedsättningar inom kultur- och mediebranschen, varefter påbuden som författarna till den tidi-
gare forskningen anför i syfte att skapa förbättring beskrivs. Kapitlet avslutas med en presen-
tation av hur samma författare ser på s.k. positiva bilder, vilket inbegriper såväl en diskussion
och problematisering av vad som konstituerar bra representation och positiva bilder, som av
de tidigare forskarnas sätt att diskutera kring detsamma.

Underrepresenterade och missrepresenterade
Det finns en utbredd uppfattning om att det i princip inte förekommer några människor med
funktionsnedsättningar på vita duken och i tv-rutan. Tydligast artikuleras detta av Longmore
(1985:1), men tanken återfinns även hos Masefield (1995:VIII) liksom den gör sig gällande i
Klobas (1988:437), för att nämna några exempel. Flera studier demonstrerar dock att föreställ-
ningen är felaktig; verkliga personer och fiktiva karaktärer med funktionsnedsättningar upp-
träder ganska ofta i de audiovisuella medierna. Klobas (1988) beskriver exempelvis fler än 300
filmer och tv-serier där karaktärer med funktionsnedsättningar återfinns, och Norden (1994)
behandlar ett lika stort antal filmer som gör detsamma. Bland studier med kvantitativa inslag
kommer Cumberbatch & Negrine (1992:19) fram till att 0,5% av de individer som förekommer
i den brittiska televisionens fiktionsutbud har någon form av funktionsnedsättning, medan
Ljuslinder (2002:67) och Ghersetti (2006:19) anför att 1-2‰ respektive 0,7‰ av SVT:s icke-
fiktionella programs sändningstid är relaterade till funktionsnedsättning/-hinder.1 Samman-
fattningsvis går det sålunda inte att hävda att människor med funktionsnedsättningar lyser
med sin frånvaro i de audiovisuella medierna.

1 Att siffrorna skiljer sig åt har troligen att göra med olika materialurval, olika definitioner av vad som räknas
som funktionsnedsättning och/eller forskarnas olika sätt att utföra beräkningarna på.
1
Hanna Flodin Textseminarium 24-02-2011
Ovanstående betyder emellertid inte att människor med funktionsnedsättningar förekommer
ofta nog i filmer, tv-dramatik eller andra kulturella artefakter. Nästan unisont anförs det näm-
ligen i studier i ämnet att människor med funktionsnedsättningar är underrepresenterade (se t.ex.
Barnes 1992:34; Barnes & Mercer 2003:94f; Ljuslinder 2002:160). Saken preciseras närmare
av Harnett (2000:21) som ger uttryck för att andelen funktionsnedsatta karaktärer eller faktiska
personer i kulturella artefakter borde uppgå till ungefär 10%, då det är den andel som människor
med funktionsnedsättningar beräknas utgöra av totalbefolkningen i verkligheten. Cumberbatch
och Negrine (1992:17ff) menar emellertid att när riktvärdet anges, bör hänsyn tas till de ålders-
kategorier som utgör vad de kallar tv-befolkningen, utöver att det beaktas hur många procent
av en befolkning som utgörs av funktionsnedsatta personer. Följaktligen påvisar Cumberbatch
och Negrine att de 0,5% som enligt deras undersökning utgjordes av karaktärer med funktions-
nedsättningar, borde varit 6,81% givet andelen funktionsnedsatta personer i Storbritannien
och tv-befolkningens ålderssammansättning. Trots att tämligen många representationer av
människor med funktionsnedsättningar går att finna, är de således oavsett beräkningsmetod
proportionerligt sett för få.
Att individer med funktionsnedsättningar förekommer någorlunda frekvent i kulturella
artefakter ses dock inte som odelat positivt av dem som förespråkar likabehandling av män-
niskor med och utan funktionsnedsättningar. Orsaken är att forskningen på ämnet enhälligt
pekar på att (berättelser om) människor med funktionsnedsättningar nästan uteslutande är
missrepresentera(n)de. Detta innebär att de funktionsnedsatta individerna i huvudsak skildras
på ett övervägande enformigt, platt, nedvärderande och stereotypt/arketypiskt vis, vilket ger
en förvrängd eller fullständigt felaktig bild av vad det innebär att leva med en eller flera funk-
tionsnedsättningar. (se t.ex. Barnes 1992:38f; Hevey 1993:423; Klobas 1998:xi; Morris 1991:
84f, 111; Riley 2005:1)
Missrepresentationen tar sig bland annat uttryck i ett litet antal återkommande handlings-
mönster med tillhörande stående karaktäristik. Klobas (1998:xivf) anför att människor med
funktionsnedsättningar ofta återges på ett av två motsatta sätt. Det ena är att de framställs som
bittra och arga människor vilka behöver att en utomstående, ofta icke-funktionsnedsatt person,
agerar katalysator för att förmå dem att ta sig i kragen och acceptera sin funktionsnedsättning.
I denna bild ingår ett stort mått av nedvärderande av den funktionsnedsatta människan och dess
möjligheter, både från den funktionsnedsatta karaktären själv och från dess omgivning; att vara
en funktionsnedsatt människa är i denna version att ha en odräglig och ofullständig tillvaro (till
dess att individen ifråga accepterat sin situation och/eller lyckas uppnå ”normalitet”). En film
som stämmer in på denna beskrivning är Passion Fish (1992).
2
Hanna Flodin Textseminarium 24-02-2011
Det andra vanligt förekommande framställningssättet är enligt Klobas att den funktionsned-
satta karaktären återges utföra stordåd tack vare inneboende stark vilja och ihärdighet. Denna
bild präglas sålunda istället av en glorifiering av den funktionsnedsatta karaktären; inga hinder
finns i denna version som är omöjliga att forcera, vilket framställs som inspirerande för den
icke-funktionsnedsatte åskådaren och tonar ner samhällets del i och ansvar för undanröjning av
funktionshindrande praktiker. Som exempel på mönstret kan Reach for the Sky (1956) anföras.
Riley (2005:ixff) talar på närbesläktat vis om att färdiga berättelseformer tillämpas, vari män-
niskor med funktionsnedsättningar tillskrivs vissa fasta roller såsom superkrympling, medi-
cinskt mirakel, skurk eller föremål för medlidande. Vanligast i dag är enligt Riley dock att
människor med funktionsnedsättningar återges som heroes of assimilation (≈ assimilerings-
hjältar) i en berättelse där en icke-funktionsnedsatt person ofta bokstavligen råkar ut för en
olycka och genomgår depression och rehabilitering för att slutligen, tack vare enastående vilje-
styrka och/eller gudstro, mot alla odds övervinna sin funktionsnedsättning och leva ett ”oväntat”
normalt liv. Således kan drag skönjas från båda av Klobas beskrivna framställningssätt i det av
Riley uppmärksammade assimileringsmönstret. Därtill kan det i hans redogörelse anas att som-
liga återkommande berättelsemönster och roller har större genomslag än andra under olika tider.

Tre perioder
Att människor med funktionsnedsättningar ofta representerats på specifika sätt inom ramen
för vissa typer av berättelser under olika historiska skeden är något som Norden tydliggör in-
om ramen för The Cinema of Isolation (1994). Han avtäcker nämligen däri tre perioder som
den amerikanska filmhistoriens skildring av människor med fysiska funktionsnedsättningar
kan delas in i. Den första av dessa sträcker sig från filmens födelse till slutet av 1930-talet och
utmärks av exploaterande och endimensionella framställningar. I en inledande fas tog sig detta
uttryck i att fysiska funktionsnedsättningar användes som källa till humor i form av stereotypen
the Comic Misadventurer (≈ den komiske klantskallen), men avlöstes sedan av otaliga verk
där kvinnor och barn med fysiska funktionsnedsättningar framställdes som Sweet Innocents
(≈ rara och oskuldsfulla) medan män med fysiska funktionsnedsättningar återgavs som
Obssessive Avengers (≈ besatta hämnare).
Den andra perioden, som tar vid vid Andra Världskrigets början och sträcker sig in på 1970-
talet, kännetecknas enligt Norden av filmernas utforskande kvalitet. Bland de skillnader från
föregående period som han lyfter fram, återfinns att de funktionsnedsatta karaktärerna skildras
mer känsligt och nyansrikt, och att funktionsnedsättningen framställs som ett centralt, indivi-
3
Hanna Flodin Textseminarium 24-02-2011
duellt problem vilket ”den drabbade” måste ”övervinna”. Vanligen skedde detta i filmer där
de fysiskt funktionsnedsatta karaktärerna porträtterades som Noble Warriors (≈ ädla krigare)
eller Civilian Superstars (≈ civila superhjältar).
Den tredje perioden som Norden avtäcker sträcker sig slutligen från sent 1970-tal till tidigt
1990-tal och karaktäriseras av att filmerna återger de fysiska funktionsnedsättningarna som
varande av underordnad betydelse, d.v.s. filmerna framställer det som att karaktärerna ”råkar”
ha fysiska funktionsnedsättningar. Detta tog sig bl.a. uttryck i de för perioden nytillkomna
stereotyperna the Techno Marvel (≈ det tekniska underverket) och the High-tech Guru (≈
den högteknologiska experten), eller i mer nyansrika (varianter av forna tiders) skildringar där
vardagsaspekter som karriär, fördomar och sexliv adresseras. Således är Norden av uppfatt-
ningen att det skett en långsam utveckling till det bättre när det gäller representationen av
människor med fysiska funktionsnedsättningar, men att denna utveckling ständigt drabbats av
bakslag när gamla stereotyper tillämpas på nytt.

Återkommande karaktärsteckningar, bilder och tillämpningar2
Som framgått finns det i kulturella artefakter alltså inte bara återkommande handlingsmönster
utan även återkommande och mer eller mindre schablonmässiga karaktärsteckningar3 av män-
niskor med funktionsnedsättningar. En av dem är the Noble Warrior: en funktionsnedsatt
krigsveteran där den funktionsnedsättande skadan inte sällan likställs med en tapperhetsmedalj.
I de tidiga varianterna av denna stereotyp sker det inom ramen för berättelserna vanligen inte
någon fördjupning i karaktärens liv och livsvillkor efter funktionsnedsättningen, medan senare
varianter ibland adresserar rehabilitering och fördomsfullhet hos omgivningen. (Norden 1994:
29f, 56, 221) Exempel på filmer där olika varianter av the Noble Warrior förekommer är The
Empty Sleeve (1909), The Best Years of Our Lives (1946) och Coming Home (1978).
En annan frekvent förekommande karaktärstyp är the Tragic Victim (≈ det tragiska offret):
en fattig och utstött funktionsnedsatt karaktär (ofta blind) som vanligen dör i slutet, något som
framställs som en human lösning (Norden 1994:26ff). Ett tidigt, ”bokstavstroget” exempel är
den blinde tiggaren i The Faithful Dog (1907), medan ett klassiskt exempel av modernare snitt

2 I detta avsnitt presenteras en rad namngivna återkommande karaktärsteckningar, bilder och tillämpningar. I de
fall där det finns en uttalad upphovsperson bakom etiketterna/namnen, återfinns denna persons namn först i den
tillhörande referensen. Relativt ofta – såsom i fallet med olika varianter av ”Super cripple” – tycks det emellertid
vara etiketter/namn som traderas utan att man anger källa eller på vilken empiri det bygger.
3 I den tidigare forskningen kallas dessa karaktärsteckningar vanligen för stereotyper. Darke (1999:onum.) förfäktar
dock att det i själva verket ofta rör sig om arketyper. Denna felkategorisering förklarar han med att de skyldiga
forskarna i första hand har en politisk agenda, som går ut på att enkelt skapa förståelse för att skapa förändring,
snarare än en akademisk omsorg om korrekt terminologi. Darkes distinktion mellan ’stereotyp’ och ’arketyp’ är
dock inte utan brister, varför jag valt att kalla allt ’schablonmässig karaktärsteckning’ och ’karaktärstyp’.
4
Hanna Flodin Textseminarium 24-02-2011
är John Merrick, huvudpersonen i The Elephant Man (1980). Att funktionsnedsatta personer
framställs som maktlösa och ömkansvärda stackare är förutom i spelfilmer också vanligt i
bland annat pressen och välgörenhetsreklam, vari elände betonas i sentimentala tongångar för
att frammana sympati och/eller ekonomiskt stöd (se t.ex. Barnes 1992:15ff; Cumberbatch &
Negrine 1992:57f; Morris 1991:108ff; Riley 2005:110f, 125). Framställningar av detta slag
har en viss halt av sanning i så måte att de ekonomiska omständigheterna för människor med
funktionsnedsättningar har varit och än idag är svåra p.g.a. bristande samhällsstöd. Problemet
är dock att när döden framställs som human lösning eller när välgörenhet återges vara det sätt
på vilket människor med funktionsnedsättningar kan få det bättre, påvisas inte samhällets bris-
ter och möjlighet att åtgärda orättvisor bl.a. genom tillerkännande av rättigheter. Istället återges
funktionsnedsatta människors problem som individuella och icke-funktionsnedsatta människor
konstrueras som de lyckligt lottade, vilka av sin godhet kan hjälpa de arma, inkapabla funk-
tionsnedsatta. (se t.ex. Barnes 1992:15ff; Norden 1994:26ff) Underliggande finns sålunda ett
stort mått paternalism.
Ytterligare en återkommande bild, vilken är närbesläktad med den föregående, är den där livet
som kraftigt funktionsnedsatt framställs som inte värt att leva. Denna återfinns bl.a. i Whose
Life Is It Anyway? (1981) där den från nacken och nedåt förlamade manlige huvudpersonen
kämpar för rätten att dö och får den i slutet (se t.ex. Longmore 1985:6f; Morris 1991:105ff;
Darke 1999:onum.). Longmore (198:6f) har mycket fördömande att säga om sådana skildringar,
såsom att de framställer en outhärdlig existens som en oundviklig följd av omfattande funk-
tionsnedsättning, varför döden är att föredra. Därmed menar han att denna typ av representation
förbiser de möjligheter som rehabilitering och hjälpmedel, men även ökad tillgänglighet och
minskad fördomsfullhet, kan medföra. Följden blir att den icke-funktionsnedsatta publiken inte
uppmanas att gå i klinch med de egna förutfattade meningarna, utan att berömma sig själv för
att stödja dödshjälp som den enda humana lösningen. Morris (1991:107) är också kritisk till
detta representationssätt och anför att det bekräftar icke-funktionsnedsatta människors högst
negativa föreställningar om livet som funktionsnedsatt. Darke (1999:onum.) påpekar å sin sida
att implikationen är att det enda liv som är värt att leva, är det liv som är eller uppvisar stora
likheter med att vara ”normalt”.
Ännu en stereotyp är the Sweet Innocent: ett barn eller en ung, ofta blind, ogift kvinna som
är ödmjuk, god, foglig och överjordisk, och därför extra ömkansvärd. Sinnebilden är Tiny Tim
i A Christmas Carol (olika versioner) respektive den ena systern i The Two Orphans (olika ver-
sioner). Filmer där denna karaktärstyp förekommer slutar vanligen på ett av två sätt: antingen
tas the Sweet Innocent om hand av kärleksfulla icke-funktionsnedsatta människor, eller belönas
5
Hanna Flodin Textseminarium 24-02-2011
karaktären för sina dygder med att botas i slutet, endera genom ett gudomligt mirakel eller en
(ofta manlig) läkares förtjänst. (Norden 1994:33ff; jfr ”the Charity Cripple” i Kriegel 1982:18)
Det förra gör sig bl.a. gällande i The Blinded Boy (1908), medan det senare exempelvis är fallet
i City Lights (1931) och i svenska Rännstensungar (1944). Detta framställningssätt förstärker
föreställningen om funktionsnedsatta personer som totalt beroende av icke-funktionsnedsatta
människors välvilja. Därtill kopplas moral samman med ”friskhet”, jämte att bilden av hur en
god funktionsnedsatt människa bör vara – nämligen tålmodig, foglig och tacksam – cementeras.
Även denna karaktärsteckning har således en paternalistisk underton.
Närbesläktad med the Sweet Innocent är the Saintly Sage (≈ den änglalike och vise). Det är
en from, gammal birollskaraktär med en funktionsnedsättning (ofta blindhet), som tack vare
sin visdom, upphöjdhet och andlighet kan ”se” vad andra inte ser och därför ge kloka råd och
moralisk vägledning åt de icke-funktionsnedsatta karaktärerna. Denna karaktär har inga spår
av vare sig bitterhet eller sexualitet, och till skillnad från the Sweet Innocent botas the Saintly
Sage nästan aldrig. (Norden 1994:131) Som exempel på film där en Saintly Sage-karaktär före-
kommer kan Bride of Frankenstein (1935) nämnas. Liksom fallet med the Sweet Innocent kon-
strueras the Saintly Sage som en moralisk förebild, men då den senare står ännu högre över den
världsliga tillvaron saknar denna representationsform inslag av samhällsgranskning och -kritik.
Dessutom är karaktäriseringen ett exempel på det i kulturella artefakter inte ovanliga motivet att
funktionsnedsatta karaktärer besitter (vad som nästan kan liknas vid) en övernaturlig förmåga
som kompensation för funktionsnedsättningen (se t.ex. Longmore 1985:8; Barnes 1992:25).
Inte helt avlägset the Sweet Innocent är det sedan långliga tider tillämpade sättet att framställa
människor med funktionsnedsättningar som mentalt omogna, mindre vetande, enkla och/eller
eviga barn, d.v.s. som infantila. Detta är förvisso vanligast gällande representationen av personer
med kognitiva funktionsnedsättningar – beakta t.ex. Forrest Gump (1994) – men kan ibland
även gälla personer som har fysiska funktionsnedsättningar. (Ljuslinder 2002:123; Kimpton-
Nye 1997:31ff) Paternalism gör sig således gällande ännu en gång.
Det kanske äldsta och mest spridda sättet att skildra funktionsnedsatta personer på är dock
som elaka och onda (se t.ex. Barnes 1992:22f; Darke 1997:12f, 17; Longmore 1985:2ff; Morris
1991:94, 97). Inte sällan tar sig detta uttryck i stereotypen the Obssessive Anvenger; en ”miss-
bildad” eller ”stympad” man som blir besatt av att hämnas på den (ofta icke-funktionsnedsatta
karaktären) som han håller ansvarig för sin funktionsnedsättning eller annan försyndelse be-
gången mot honom. Tydliga exempel på detta är kapten Krok i Peter Pan (olika versioner) och
kapten Ahab i Moby Dick (olika versioner). (Norden 1994:52; se även Barnes 1992:22) Därtill
förekommer andra varianter på samma tema där den funktionsnedsatta personen återges som
6
Hanna Flodin Textseminarium 24-02-2011
kriminell eller ”monster”. På detta kan den enarmade mördaren i tv-serien och filmen The
Fugitive (1963 resp. 1993) tjäna som exempel. Oavsett vilken variant som avses brukar karak-
tären med funktionsnedsättning dö i slutet. (Cumberbatch & Negrine 1992:57f; se även Barnes
1992:23) Praktiken att på detta sätt skildra människor med funktionsnedsättningar förstärker
således föreställningen om att en ”förvriden kropp” härbärgerar en ”förvriden själ”, d.v.s. ut-
seende kopplas samman med moral och värde (se t.ex. Darke 1997:7, 17f; Longmore 1985:2f).
Att personer med funktionsnedsättningar frekvent framställs som elaka och onda stämmer
väl överrens med resultat från Cumberbatch och Negrines (1992:68f) kvantitativa undersökning
av fiktionsutbudet på brittisk tv. De påvisar nämligen dels att karaktärer med funktionsnedsätt-
ningar återgavs som brottslingar eller misstänkta för brott i mer än dubbel så hög utsträckning
som karaktärer utan funktionsnedsättningar, och dels att karaktärer med funktionsnedsättningar
alltid eller ibland skildrades utgöra ett hot mot andra ungefär dubbelt så ofta som karaktärer
utan funktionsnedsättningar. Tilläggas kan, även om det faller utanför ramen för min studie,
att detta särskilt gäller karaktärer som har en mentalsjukdom eller en kognitiv funktionsned-
sättning, varav 39% framställdes vara benägna att begå kriminella handlingar.
Besläktat med föregående stereotyp är bruket av en karaktär med funktionsnedsättning som
stämningsskapare eller exotisk kuriosa. Det förra syftar på att funktionsnedsatta karaktärer
inkluderas i berättelser i syfte att skapa eller förstärka en atmosfär av hotfullhet, mysterium,
bisarrhet, depravering, utsatthet eller kärvhet, medan motivet bakom det senare är voyeurism.
(Cumberbatch & Negrine1992:59f; Barnes 1992:24f) Sådan tillämpning återfinns bland annat
i The Good, The Bad and The Ugly (1966) där den benlöse tiggaren Half Soldier förekommer
i syfte att visa hur tuff och kärv den vilda western är, men även i Freaks (1932) där handlingen
kretsar kring deltagarna i en s.k. freak show för att (åtminstone delvis) skildra något exotiskt
och skrämmande.4 Den funktionsnedsatta karaktären inkluderas alltså inte i berättelsen ”på
egna meriter” utan för att fungera som tecken.
Ytterligare en synnerligen frekvent förekommande karaktärstyp är the Super Cripple (≈
superkrymplingen) – av Norden (1994:51) kallad the Civilian Superstar – som finns i två
varianter. Den ena utgörs av en karaktär som ”trots” att han/hon har en funktionsnedsättning
utför en bragd. Bragden är antingen något utöver det vanliga eller att förmå göra just vanliga/

4 Filmens producent Irvin Thalderg lär ha sagt att ”I want something that out-horrors Frankenstein” när Freaks
(1932) planerades (Pointon & Davies (red.) 1997:7). Att filmen har (tillskrivits) ett voyeuristiskt anslag märks i
den i efterhand adderade förtexten som innehåller uttryck som ”HIGHLY UNUSUAL ATTRACTION ” och
”STRANGE AS IT SEEMS” samt som avslutas med ”never again will such a story be filmed as modern science
and teratology is rapidly eliminating such blunders of nature from the world” (citerat i Enns & Smit (red.) 2001:
48). Flera forskare menar dock att Freaks inte är så entydig i sin skildring och tillämpning av människor med
funktionsnedsättningar, bl.a. då dessa i mångt och mycket är de som åskådaren avses identifiera sig med (se t.ex.
Cook 2001:47-56; Chivers 2001:57-64; Markotic 2001:65-72).
7
Hanna Flodin Textseminarium 24-02-2011
”normala” saker, och kommer till stånd genom stor själslig styrka som innebär förmåga att
”övervinna” funktionsnedsättningen och ”lyckas mot alla odds”. (se t.ex. Barnes 1992:25f;
Morris 1991:100ff; Norden 1994:28f, 51) Den andra varianten utgörs i regel av en upphöjd
icke-funktionsnedsatt karaktär – ofta en toppolitiker, en elitidrottare, en världsberömd artist
eller liknande – som initialt blir bitter när han/hon ådrar sig en funktionsnedsättning, men sedan
”tar sig i kragen”, ”övervinner” funktionsnedsättningen och inte sällan når upp till forna höjder.
Tilläggas kan att det sistnämnda frekvent gestaltas i en dramatisk scen där den funktionsned-
satta karaktären låtsas vara/framstår som icke-funktionsnedsatt. (se t.ex. Klobas 1988:xivf;
Norden 1994:188ff, 221) En representant för vardera superkrymplingsvariant går att finna i
My Left Foot (1989) respektive Inerrupted Melody (1955). Gemensamt för båda varianter är
att dessa i handlingen centrala funktionsnedsatta karaktärer är intelligenta, rådiga och vilje-
starka, samt att de utför vad som betraktas som stordåd. Dessutom syftar de till att inspirera
den avsedda icke-funktionsnedsatta åskådaren. Det senare hör samman med att denna repre-
sentationspraktik inte sällan helt förbiser samhällets otillgänglighet och fördomar, alternativt
inkluderar några sådana hinder i berättelsen bara för att visa att personer med den rätta, po-
sitiva attityden enkelt övervinner dem. Därmed läggs eventuella problem i individen. Tilläggas
bör också att ”framgångsscener” där den funktionsnedsatta karaktären framstår som icke-
funktionsnedsatt implicerar att ”normalitet” är höjden av framgång.
Återkommande är också att en människa som har en eller flera funktionsnedsättning(ar)
framställs som sin egen värsta fiende. Barnes (1994:29f) beskriver hur detta tar sig uttryck
på tre olika vis, varav jag vill hävda att två delvis överlappar varandra. Den ena varianten
inbegriper att funktionsnedsättningen framställs vara självförvållad. Detta är exempelvis inte
ovanligt när tidningar skriver om människor med HIV.
Den andra varianten kännetecknas av att självömkan från den funktionsnedsatta karak-
tärens sida återges vara det enda som hindrar honom/henne – ett inslag som alltså ofta åter-
finns inom ramen för ”superkrymplingsskildringar”. Utförligare uttryckt innebär variant två
att skildringen påskiner att de problem karaktären ifråga har ligger hos honom/henne för att
han/hon inte accepterat sitt tillstånd och därför upphör först när individen slutar upp med att
tycka synd om sig och intar en positiv attityd inför sakernas tillstånd. Denna transformation
kommer ofta till stånd genom en heterosexuell relation, vanligen med en icke-funktionsnedsatt
människa. Born on the Fourth of July (1989) sällar sig till denna skara. Transformationen kan
också, vilket Norden (1994:190f) indirekt anför och Klobas (1988:xiv) explicitgör, ske genom
påtryckning från omgivningen (mer om detta nedan). Hit hör bl.a. The Stratton Story (1949).
8
Hanna Flodin Textseminarium 24-02-2011
Den tredje varianten där den funktionsnedsatta människan framställs som sin egen värsta
fiende utgörs av att hans/hennes beteende utmålas som att det alienerar icke-funktionsnedsatta
människor. I dagspress och annan icke-fiktion kan denna attityd bl.a. ta sig uttryck i att funk-
tionsnedsatta aktivister varnas för att vända den välvilliga icke-funktionsnedsatta majoriteten
emot sig vid genomförande av ”militanta” aktioner. (Barnes 1994:30) Jag vill dock tillägga att
den tredje varianten därtill gör sig gällande i spelfilmer och tv-serier genom att den självömkan
som beskrivs i variant två, slår över i bitterhet och aggressivt beteende hos den funktionsned-
satta människan, vilket återges (riskerar att) stöta bort icke-funktionsnedsatta människor.
Att människor med funktionsnedsättningar återges alienera människor utan funktionsnedsätt-
ningar till följd av bitterhet och aggressiva utspel, ligger i linje med det av Cumberbatch och
Negrine (1992:67f) påvisade, nämligen att det är långt vanligare att funktionsnedsatta karak-
tärer framställs som asociala, introverta, ledsna, ojämna i humöret och svåra att umgås med, än
icke-funktionsnedsatta karaktärer. Det hänger också samman med det enligt Klobas (1988:xiv,
se även Longmore 1985:7f) i funktionsnedsättningsrelaterade berättelser ständigt återkommande
inslaget av den funktionsnedsatta individen som självnedvärderande. Detta tar sig ofta uttryck
i scener där den funktionsnedsatta karaktären ger sig själv nedvärderande epitet som ”freak”,
skriker ”Se på mig!” och/eller stöter bort individer i sin omgivning för att han/hon betraktar
sig själv som ovärdig/omöjlig att älska. Lotten att ställa detta eller ett mer generellt missmod
till rätta, faller nästan alltid på en icke-funktionsnedsatt karaktär som genom ömsinthet och/
eller krav fungerar som katalysator i processen mot självrespekt hos karaktären med funk-
tionsnedsättning. En film som stämmer väl överrens med Klobas beskrivning är The Station
Agent (2003).
Implikationen av ovanstående återkommande handlingsmönster centrerat kring den själv-
nedvärderande funktionsnedsatta karaktären är enligt Klobas (1988:xivf; se även Longmore
1985:7f) att den funktionsnedsatta karaktären är oförmögen att på egen hand stoppa sin själv-
destruktivitet och därför är den icke-funktionsnedsatta karaktären underlägsen. Dessutom upp-
muntrar det inte till omvärdering av negativa attityder hos ickefunktionsnedsatta åskådare gen-
temot funktionsnedsatta människor, eftersom det antyds att det är de funktionsnedsatta indivi-
derna själva som är de enda som hyser några fördomar om sig, medan icke-funktionsnedsatta
gör allt för att överbevisa dem. När det gäller den funktionsnedsatta människan som sin egen
värsta fiende framhåller därtill Barnes (1994:30) att sådana skildringar kopplar samman frus-
tration och missnöje hos människor med funktionsnedsättningar, med oförmåga att acceptera
den egna funktionsnedsättningen och inte med den i verkligheten oftast egentliga anledningen,
9
Hanna Flodin Textseminarium 24-02-2011
nämligen irritation över samhällets funk-tionshindrande praktiker. Även en sådan tanke åter-
finns hos Klobas (1988) som skriver att:
The ”cultural” chasm between real life and screen disability can be graphically defined
by looking at disability not as a physical/personal problem, but as one of human rights.
A simplistic parallel would be to state that the reason black Americans did not vote
in previous decades, could not use all public bathrooms, and had to sit at the back of
the bus was because they had not “accepted” the reality they were black. Their anger
resulted from not “overcoming” their race. Obviously, this was never the case and it
sounds ludicrous to state the same. However, it is happening to the nation’s disabled
citizens. Their social problems and individual idiosyncrasies are ignored, while easy
emotional stories of “bitterness,” “overcoming,” and “courage” abound. (Klobas
1988:xii)
Gemensamt för alla tre varianter av den funktionsnedsatta människan som sin egen värsta
fiende och som självnedvärderande är sålunda att samhällets hindrande egenskaper förbises.
Därtill finns enligt Norden (1994:292-299) två hightech-relaterade stereotyper: the Techno
Marvel och the High-Tech Guru. The Techno Marvel är samlingsnamnet på karaktärer med
fullständigt integrerade och tekniskt ytterst sofistikerade proteser – vare sig det gäller en person
med robothand eller någon som framstår som mer maskin än människa – och mer ordinära
funktionsnedsatta karaktärer med ”upphottade” hjälpmedel. Ett av de mer extrema exemplen
på den förra är Darth Vader i Star Wars-filmerna (t.ex. Star Wars (1977) och Star Wars:
Episode III - Revenge of the Sith (2005)), medan den rullstolsanvändande unge huvudpersonen
i Steven King’s Silver Bullet (1985) är exempel på den senare. The High-Tech Guru är å sin
sida vanligen en man i rullstol som tack vare sin extraordinära datorkunskap och lika extra-
ordinära datorutrustning – vilken inte sällan upptar hela rummet han vistas i – kan hjälpa den
icke-funktionsnedsatta huvudpersonen. Således påminner the High-Tech Guru om the Saintly
Sage och framstår som ytterst intelligent men utan ett ”riktigt liv”. Ett exempel på denna typ av
karaktär återfinns i No Way Out (1987).
Dessutom är det vanligt i både spelfilm och tv-program, precis som i media generellt, att
funktionsnedsatta personer framställs som våldsoffer (Barnes 1992:20f). Mer specifikt kan
det anföras att Cumberbatch och Negrine (1992:69f), gällande den brittiska televisionens fik-
tionsutbud, påvisar att funktionsnedsatta karaktärer utsätts för våld i dubbelt så stor utsträckning
som icke-funktionsnedsatta karaktärer, och att det är tre gånger så sannolikt att karaktärer med
funktionsnedsättningar dör i slutet än karaktärer utan funktionsnedsättningar. Dessa dödsfall är
ofta våldsamma och rättfärdigade, ibland självförvållade och sällan en följd av ålderdom. Inte
heller är det ovanligt att det är icke-funktionsnedsatta människor som återges utföra våldshand-
lingarna. En film där denna sorts skildring är central är Whatever Happened to Baby Jane?
(1962). Att människor med funktionsnedsättningar återges som våldsoffer har enligt Barnes
10