Operation Norrsken : om Stasi och Sverige under kalla kriget

272 Pages·2013·2.37 MB·Swedish

by  Christoph Andersson

© Christoph Andersson och
Norstedts, Stockholm 2013
Redaktör: Ingemar Karlsson
Omslag: Miroslav Šokčić
www.norstedts.se
Norstedts ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB,
grundad 1823
ISBN 978-91-1-305135-2
E-boksproduktion: Publit, 2013
INNEHÅLL
Förord
1. Operation Norrsken
2. Den oheliga krutalliansen – om Bofors och Stasi
3. SVT-reportern Cats Falcks dröm om det stora scoopet
4. När Stasi blåste filmaren Roy Andersson
5. Stasiprästen i Burträsk
6. Eftermiddag på ålderdomshemmet – på besök hos förre Stasiagenten IM
Kungen
Noter
Litteratur
Personregister
Förord
DÖRREN TILL sovvagnskupén öppnades med en smäll.
– Pass-und Zollkontrolle, skrek en kvinnlig östtysk gränspolis.
Det var en tidig sommarmorgon i slutet av 1960-talet. Sovvagnen från Malmö
rangerades som bäst ut ur färjan i Sassnitz. Den skulle strax kopplas på ett tåg till
Berlin Ostbahnhof.
Jag var i de tidiga tonåren och gjorde min allra första resa till den tyska
arbetar-och bondestaten. Men mitt slutmål var inte Berlin, utan en liten ort på
den östtyska landsbygden. Där skulle jag hälsa på släktingar och min sexårige
syssling. I likhet med miljoner andra DDR-medborgare var alla i familjen
förbjudna att resa till väst, oavsett om det var Västtyskland eller Sverige.
– Har ni med er några gåvor? undrade poliskvinnan som ytterst var underställd
Ministeriet för statssäkerhet, i folkmun kallat Stasi.
– Ja, sa jag och visade upp ett fint inslaget paket med rosett.
– Det innehåller väl inga krigsleksaker? frågade hon. Det är förbjudet att
införa krigsleksaker i DDR. Vi är ett fredsälskande land.
Jag svarade att paketet bara innehöll en leksaksbil i plast. Närmare bestämt en
Rolls-Royce, en veteranmodell. Men hon trodde mig inte och ville att paketet
skulle packas upp för kontroll. Av det så prydligt inslagna paketet fanns snart
bara pappersrester kvar. Rosetten låg slängd på kupégolvet.
– Packa ihop! sa gränspolisen.
Utanför tågfönstret såg jag en banderoll skymta förbi. Jag vill minnas att det
stod: ”Ju starkare socialism, desto säkrare fred”.
Hösten 2012, ungefär 40 år senare, sitter jag i ett hus på den östgötska
landsbygden och minns den där tidiga morgonen i Sassnitz. Runtom mig ligger
mängder av pärmar, med tusentals sidor. Innehållet handlar bland annat om hur
den fredsälskande och socialistiska arbetar-och bondestaten smugglade
krigsmateriel till jordens oroshörn. Allt i skalan 1:1.
Mycket var producerat i väst – bland annat av Bofors i Karlskoga. DDR
levererade svenskt krut och svenska sprängämnen till Iran. Samtidigt levererade
DDR egen krigsmateriel till Irak, men utan att förse något av länderna med för
mycket vapen eller sprängämnen. I så fall kunde ju någon vinna och kriget snart
vara slut, med följd att också alla lukrativa vapenaffärer skulle upphöra.
Samma strategi använde DDR på andra håll i världen. DDR levererade till
Sydjemen likaväl som till Nordjemen. Och tack vare DDR fick Peru
krigsmateriel för att bekämpa den kommunistiska gerillan.
Affärerna gav DDR stora intäkter i form av hårdvaluta; amerikanska dollar,
västmark, brittiska pund, franska franc – och svenska kronor. Hårdvalutan var en
viktig förutsättning för att det bankrutta DDR skulle kunna existera. Frågan är
om DDR-regimen i annat fall ens kunnat överleva så länge som till slutet på
1989. Frågan är också vilken roll exempelvis Bofors och andra västföretag
spelade för att hålla kommunistdiktaturen vid liv.
I alla affärer hade Stasi sina fingrar med i spelet. Mycken dokumentation om
vad som pågick i DDR går i dag att granska hos den tyska myndigheten BStU i
Berlin, vars uppdrag är att förvalta Stasis gamla arkiv.
Därifrån har jag hämtat åtskilligt med underlag till denna bok, oavsett om det
gäller Bofors samröre med Stasifolk eller andra av dåtidens stora affärer.
Exempelvis om hur Stasis tankebyggen om immunbristsjukdomen aids kom att
hamna i en svensk informationsfilm, signerad Roy Andersson. Likaså vad
tevejournalisten Cats Falck faktiskt höll på att gräva fram, innan hon påträffades
död i Norra Hammarbyhamnen 1985. Men också mer än tusen sidor om den så
kallade Stasiprästen i Burträsk, Aleksander Radler, och hur han använde
Svenska kyrkan som plattform för sitt arbete åt DDR:s säkerhetspolis.
Förutom Stasiarkivet har jag även nyttjat det svenska Riksarkivet, tyska
Bundesarchiv och National Archives i Washington D.C. Men även
Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm, Kungliga biblioteket och olika svenska
myndighetsarkiv.
Kanske undrar någon i vilken utsträckning det egentligen går att lita på
arkiven. Svaret är att det ytterst beror på källmaterialets kvalitet och möjligheten
att göra kompletterande intervjuer och faktakontroll.
Fallet Bofors kantas av två omfattande svenska tullutredningar och fyra
svenska domstolsprocesser, både under och efter kalla kriget. Därtill kommer att
den tyska förbundsdagen gjort omfattande granskningar av DDR:s ljusskygga
affärer, vilka inkluderar Bofors och även svenska ASEA.
Det skedde inom ramen för ett tvärpolitiskt utskott, med domstolsliknande
befogenheter. Utskottet kunde kalla in vittnen och i nödfall även låta hämta dem
med polisens hjälp. Det kunde också hålla personer i förvar tills de var beredda
att vittna.
Följden blev att tidigare höga östtyska partitoppar och Stasimedarbetare fann
för gott att infinna sig i Bonn och svara på frågor. Samma bedömning gjorde
flera av deras forna affärspartner i Västtyskland. Hela utredningsarbetet finns
dokumenterat i en flera kilo tung rapport, som utgavs 1994.1
Jag var själv på plats i Bonn och följde utskottets arbete för Sveriges Radios
räkning. Jag reste också runt i det forna DDR och gjorde egna intervjuer samt
fick tillgång till nya handlingar. Det ledde till flera inslag i program som
Godmorgon Världen, P1 Morgon, Kanalen-Studio ett och Tendens.
På hemmaplan grävde DN-reportern Bo G. Andersson i samma material.
Tillsammans med sin kollega Bjarne Stenquist hade han redan 1988 publicerat
boken Vapensmugglarna och var väl insatt i turerna, nästan fram till
Berlinmurens fall.
Till en början konkurrerade Bo G. Andersson och jag om att komma först med
nyheter på temat Bofors. Men senare bestämde vi oss för att börja samarbeta,
vilket ledde till att granskningen blev dubbelt så effektiv. Vi kunde intervjua fler
personer, delta i fler utskottsförhör och leta rätt på ännu fler nya handlingar.
Söndagen den 14 februari 1993 toppade vi Dagens Nyheters förstasida med
nyheten att Stasi hjälpte Bofors att smuggla krigsmateriel till Iran.
Vi hade så bra på fötterna att vi vågade slå fast Iransmugglingen som ett
faktum. Den bedömningen gjordes också av de båda närmast ansvariga DN-
cheferna Anders Mellbourn och Kurt Mälarstedt.
Vi följde senare upp artikeln med boken Die Akte Bofors – Stasidokumenten
som avslöjar den svenska krutsmugglingen, utgiven hösten 1993. Boken följde vi
i sin tur upp med dokumentärfilmen ”Den stora krutbluffen”, sänd i SVT 1996,
och producerad ihop med filmaren Håkan Pieniowski.
Vårt arbete ledde till att en tidigare rättegång, med friande utgång för Bofors
ansvarige chef Mats Lundberg, fick göras om 1999, tio år efter murens fall.
Åklagaren valde dock att lägga de tidigare så känsliga Iranaffärerna åt sidan.
Åtalet kom bara att gälla misstänkt smuggling från Sverige till DDR – och
slutade i en västgötaklimax.
Frågan är om det hade hänt ifall åklagaren valt att gå till botten med
Iranaffärerna. I vart fall är källmaterialet om Bofors mycket omfattande.
Detsamma gäller fallet med SVT-reportern Cats Falck, förutom att hennes
försvinnande och död 1984 eller 1985 fortfarande är en gåta. Äntligen står det
emellertid klart vad hon var på spåren. Frågan är bara om hon själv förstod
vidden av vad hon hittat, med förgreningar ända upp till regeringen Palme.
Även här har den tyska förbundsdagens arbete spelat en avgörande roll för att
skapa klarhet. Utan förhören i Bonn och förbundsdagens rapport hade det
knappast gått att förstå Cats Falcks arbetsanteckningar – och sätta in dem i rätt
sammanhang. Och utan BStU i Berlin hade det inte heller gått att hitta
dokumenten om vad Sverige egentligen exporterade till DDR, med regeringen
Palmes goda minne.
Det handlade inte om konventionell krigsmateriel, utan om långt farligare
produkter om de skulle hamna i orätta händer.
Redan på hösten 2004 uppmärksammade jag Cats Falck och hennes arbete i
P1-dokumentären ”Scoopet som försvann”.2 Inför sändningen försökte jag
intervjua förre utrikesministern Lennart Bodström, som avböjde med hänvisning
till svikande minne. Jag försökte även intervjua förre industriministern Thage G.
Peterson, som också tackade nej. Våren 2011 gjorde jag ett nytt försök att få
intervjua Peterson, men även denna gång blev svaret nej. Lyckligtvis har dock
regeringen Palme inte hemligstämplat ärendet från 1984, med följd att
avgörande handlingar går att hitta hos Riksarkivet i Arninge.
Lika väldokumenterad är Stasioperationen ”Norrsken” från 1970-talet, även
om allt kanske inte går att återfinna i arkiven eller är belagt med sekretess. I
sådana fall gäller det att försöka hitta materialet på annat sätt. En möjlighet är
läckor, en annan är att hämta uppgifter från flera olika arkiv.
Vad som är sekretessbelagt i Sverige behöver inte nödvändigtvis vara det i
Tyskland – och tvärtom. Ett par exempel:
* I mars 1992 vände jag mig till Utrikesdepartementet med en begäran om
att få ut en lista över östtysk ambassadpersonal åren 1973 till 1990. Med
listans hjälp ville jag undersöka vilka av personerna som var
Stasimedarbetare.
Protokollchefen Klas R. Stenström sa nej, varför jag snabbt överklagade
beslutet till regeringen. Två månader senare, den 14 maj 1992, kom frågan
upp på ett regeringssammanträde, men med negativt resultat.
”Eftersom det inte står klart att uppgifterna kan lämnas ut utan att detta
stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser gäller sekretess för uppgifterna”,
hette det i beslutet som var undertecknat av den moderata utrikesministern
Margareta af Ugglas.3
Den borgerliga regeringen och det moderata statsrådet behandlade DDR
som om staten fortfarande existerade, vilket den inte gjort sedan hösten
1990. Något senare vände jag mig med en liknande begäran till BStU i
Berlin. Där släpptes inte bara namnuppgifterna, utan kompletta personakter
över Stasimedarbetarna på DDR:s ambassad i Stockholm, plus
porträttbilder.
Hemligt var bara namnen på deras fruar och barn, jämte adressuppgifter.
* Våren 2012 vände jag mig till Säpo för att få insyn i en akt om en svensk
Stasiagent med täcknamnet Kungen. Säpo sa nej till insyn i den kompletta
akten, men lämnande ändå ut handlingar om personen för tiden innan han
blev DDR-spion.
Anledningen var, och är alltjämt, att sekretessen numera i princip är hävd
fram till 1949, med syfte att underlätta en granskning av hur Sverige agerat
under Förintelsen och gentemot Nazityskland. Det gäller i princip både för
sakhandlingar och gamla personakter upprättade av den svenska
säkerhetstjänsten, föregångaren till dagens Säpo.
På så sätt fick jag veta att Stasiagenten Kungen i sin ungdom varit nazist
och sympatiserat med den svenske führern Sven-Olof Lindholm och hans
parti SSS, Svensk socialistisk samling. Det bekräftade han också våren
2012, när jag intervjuade honom för radions räkning.
Vad gäller hans aktiviteter under kalla kriget så finns de dokumenterade i
Berlin, även om mycket förstördes 1989.
Jag har också kunnat använda mig av uppmjukningen av den svenska
sekretessen fram till 1949 i fallet ”Operation Norrsken”, däribland Stasis
hemliga kartläggning av krigsårens svenska nazister och nazianstrukna.
Personuppgifterna som jag hittat i Berlin har gått att motkontrollera med den