Mitt år som nomad

160 Pages·2015·6.39 MB·Swedish

by  Sergel Emil

MITT
ÅR SOM
NOMAD
EMIL SERGEL
Copyright © Tukan förlag 2015
Utgiven av Tukan förlag
Heurlins plats 1
413 01 Göteborg
www.tukanforlag.se
Text: Emil Sergel
Foto: Emil Sergel samt
Annelie Pompe s. 9, 85, 121
Camilla Herbert Hirvi s. 50
Peter Olson s. 50, 53
Roger Borgelid s. 62, 65, 66, 67, 70–75
Håkan Wike s. 83
Pontus Danielsson s. 132–134
Peter Marshall s. 145, 150
Omslag: Niklas Lindblad
Inlaga: Gyllene Snittet bokformgivning AB
Redaktör: Susanne af Klercker
Första upplagan
ISBN 978-91-7617-433-3
INNEHÅLL
prolog OM ATT BLI LÄMNAD PÅ ETT HÖGT BERG 7
Kapitel ett OM ATT GÖRA MIG AV MED ALLT JAG ÄGER 11
Kapitel två OM ATT BO I EN SURFBUSS 21
Kapitel tre OM NOMADER, TINY LIVING OCH VOLUNTARY SIMPLICITY 39
Kapitel fyra OM NATURPORR I SVERIGE 57
Kapitel fem OM HUR MAN TJÄNAR STÅLAR SOM NOMAD 79
Kapitel sex OM SURF, YOGA OCH VULKANER PÅ BALI 91
Kapitel sju OM ATT HÅNGLA MED EN BUSHPILOT 107
Kapitel åtta OM ÅTTA INSIKTER SOM NOMAD 117
Kapitel nio OM HÖGA BERG I NORGE 125
Kapitel tio OM VÅREN I KAPSTADEN 139
Epilog OM HUR DET GICK 155
LÄNKAR, TACK TILL 159

prolog
OM ATT BLI LÄMNAD
PÅ ETT HÖGT BERG
2 december 2013
Plaza de Mulas, Argentina. 4 370 meter över havet.
N
atten är kristallklar. Några minusgrader kallt och en stjärnhimmel som
tar andan ur en. Siluetter av otroligt vackra berg omger mig. Men jag ser
inget av det. Jag har ägnat natten på över 5 000 meters höjd åt att
kravla i och ur tältet för att spy. Det är något omständligt. Upp ur den tjocka dun-
sovsäcken, på med dunkläder och kängor för att sedan krypa ut ur tältet och
kräkas. Den tunna luften gör mig andfådd innan jag samlar kraft och kryper till-
baka in i tältet och upprepar proceduren baklänges. 30 minuter senare är det
dags igen. Och så håller natten på. Gång på gång. Jag har aldrig tidigare njutit
mindre av en stjärnklar himmel. Morgonen är fruktansvärd och med all min
vilje styrka lyckas jag ta mig ner till baslägret Plaza de Mulas igen. Jag befinner
mig på Sydamerikas högsta berg, Aconcagua, och har precis misslyckats med
min förhoppning att nå toppen. Magsjukan som spridits i baslägret hann precis
smitta mig och nu ligger jag här och yrar i en stålsäng i min ensamhet. Men det
är inte det värsta.
Det värsta är det jag behöver hantera mentalt. För tre dagar sedan gjorde
mitt livs kärlek Annelie slut med mig. I detta basläger. Jag stirrar upp i tältduken
och orkar knappt ta mig ut ur tältet. Till råga på allt är jag magsjuk och kan inte
äta något. Ett telefonsamtal hem kostar 30 kronor minuten via satellit. Det är
7
upp till mig själv att reda upp den här soppan. Jag och Annelie har levt ihop i
nästan tre år och har tillbringat de senaste åren med att äventyra över hela
världen. Hon är professionell bergsbestigare och fridykare och jag är filmare. Det
är en kombo som skapat en livsstil av total frihet och lycka. Men nu är det slut.
Drömmen sprack. Det är dags att gå vidare på egen hand.
Redan här föds tanken på ett enklare liv. Under de fyra ensammaste dagarna
i mitt liv börjar jag fantisera om ett liv utan prylar, möbler och måsten. Om ett
liv där jag lever enklare, jobbar mindre och lever mer. Ju mer jag tänker på det,
desto mer inser jag att jag måste testa. Jag bestämmer mig för att leva som en
nomad under ett år. Ett liv utan ett fast hem för att undersöka vad som händer
med mig. Ett uppbrott för att försöka hitta rätt i livet. Ett år av valfrihet och upp-
levelser.
Ett år där jag kommer att utmana mina gränser och springa mitt första ultra-
marathon, hångla med en bushpilot i den indonesiska djungeln samt lyckas
tjäna ett par hundra tusen kronor på några veckor efter att jag precis tagit
beslutet att inte jobba så mycket. Fast det vet jag ju inte ännu förstås.
Men vi börjar från början. Som är slutet på ett annat liv.
Fortfarande glad och sambo.
På väg upp till läger ett med
mat några dagar innan livet
tar en abrupt vändning.
8
9
10