Mit liv som Pythagoras

158 Pages·2005·5.09 MB·Swedish

by  Frederik Lång

Fredrik Lång
Mitt liv som Pythagoras ^
SCHILDTS
Fredrik Lång Första inledningen
Ockupationen 1978
När Thaies myntade uttryck 1982
Sabotaget 1983
Sommaren med Sue 1984
Återblick - Nu 1986 I nuet där jag skriver - och där jag inte längre är Pythagoras, och inte
Det industrialiserade medvetandet 1986
heller Zalmoxis, hans skugga och slav - har jag bemödat mig om att
Porträttet av direktör Rask 1988
minnas allt som finns att minnas. Jag minns den söta mjölksmaken, och
Bagges italienska resa 1991 jag minns hur nappflaskan smakade när man bränt ett hål genom
Kärlek utan nåd 1992
nappen med en upphettad stoppnål, guttaperkasmaken, blandad med
I dessa tider 1994
njutningen av ymnigt rinnande, söt, uppvärmd mjölk. Bortom detta av
Den finska mannens sorg 1996
finns minnet av mors bröst.
För några stockars skull 1998
Förnuftet säger att jag inte kan minnas det men jag säger att jag
Bild och tanke 1999
minns. Det är inte så mycket ett minne som en känsla. Inte en bild utan
Något som liknar en roman av Fredrik Lång 2000
en beröring. En hunger. Jag vill också tro, och det livligare när jag var
Vägen, vandringen och hvet 2001
yngre, eftersom tvivlen med åren har vuxit sig starkare samtidigt som
Den äktenskapliga komedin 2002
själva minnet ersatts av ett minne av att jag mindes; jag tror att jag
Ryska kusinen 2003
minns att jag låg i min vagn en solig, stilla vinterdag under en av de
björkar som växte på tant Alvinas gård. Jag var ett söndagsbarn. Jag
var åtta månader gammal. Kriget var slut och minafifräldrar var lyck­
liga. Framtiden var ett välsignat arbete. Rimfrosten i björken singlade
Andra upplagan
sakta ner i mitt ansikte och fyllde mig med skräck med sin lätta, kyliga be­
Utgiven med understöd av statsmedel fördelade av röring, men förtrollade mig samtidigt med sitt ljusspel och med blänket i de
Delegationen för den svenska litteraturens främjande. tusentals svävande iskristallerna som i sina ftisetter och prismor avspeglade
solen mot en kristallklar, blå himmel.
© Fredrik Lång 2005
Erinringen gör en rörelse bakåt mot det ouppnåeliga. Längst ner i kis­
Schildts Förlags Ab
tan packar man de mest värdeftilla sakerna. Bortom minnet av mors
www.schildts.fi
bröst, ännu längre in i det pirst erfarna och otydligt ihågkomna, bortom
Omslag Anders Carpelan
Gummerus Kirjapaino Oy rimfrosten som sakta singlade ner ur björken, bortom uppenbarelsen av
Pieksämäki 2006 ett glittrande universum som återspeglade sig som ett Buddhaleende i
ISBN 951-50-1510-3
mina baby runda kinder, bortom ögonen som förmådde fatta skönheten
i iskristallerna och i den bakomliggande djupblå himlen, finns själen Andra inledningen
som möter det omåttligt blåa i en rymd som är all förundrans urgrund.
Det går en väg dit bortåt; jag känner vägen. Jag kan den med för­
bundna ögon. Det är själens väg. Det är vägen till mig själv. Där borta
öppnar jag ögonen igen och ser ett annat landskap som också är mitt.
Bländad av solskenet tar det en stund att uppfatta att det vita inte är
rimfrost och snö utan vitkalkade murar och hus. Att det överväldigande Också denna afton har jag lämnat Vännerna för att få vara
blåa inte bara är en blå himmel utan också ett gnistrande blått hav. ostörd med mina tankar och minnen. Tankarna är det sällskap
Samos. Ön i Egeiska havet. Ön där jag föddes för mer än tvåtusen­ som numera tröttar ut mig allra minst. Det är i tankarna och
femhundra år sedan. Ön där jag föddes som Pythagoras. Där jag föddes minnena jag lever mitt liv. Minnet är som gudarnas budbärare
som Zalmoxis. Där jag växte upp, i Ekkelos kök eller i myntmästarens Hermes, han som flyger och far. Det löper fram och tillbaka
kammare. Nej, det är bara något som jag hört, än minns jag det inte. Vi med budskap från en tid till en annan.
minns minnet av de minnen vi återerinrat oss, minnet av historier som I kväll har jag vandrat längs stigen ut till udden. Där, ensam
berättats för oss och om oss, minnet av bilder vi sett och som vi förväxlar med havet och vinden, är det gott att begrunda sitt liv. Mitt liv
med de ursprungliga upplevelserna, för länge sedan utsuddade och upp­ som Pythagoras. I kväll andas havet lugnt och ger ro. Andra
blandade på samma sätt som färgerna på en akvarell blandar sig och kvällar är det hetsigt och upprört som om det ville oss dödliga
sprider sig och blir allt otydligare på ett fuktigt papper, bildar nya figu­ något annat. Det finns järtecken och förebud av olika slag, och
rer, skapar former som inte var avsedda, alstrar nya, överraskande det finns såväl lärda som olärda som tror att de kan tolka dem.
mönstersom lever enligt sin egen rätt på sitt eget vis. Sådant som min­ I denna stund hjälper detta intet. Det är endast jag, Pythagoras,
net är. som kan fatta det oundvikliga beslutet. Grunderna för mitt be­
slut finns inte i havets svall, inte i fåglarnas flykt och inte heller
För att utröna hur i stjärnornas konstellationer, utan inom mig själv. Allt finns
benen bildas i inom mig själv. Det är jag som är Pythagoras, den pythiske
den havandes hv Apollons son.
För att utröna dig En rostfärgad skymning fyller luften fram till havets kant
i vilken jag lever bakom vilken solen redan gått ner. Fiskebåtarna är på väg in
dig som lever i mig med sina fångster. Det hörs rop från båtarna. Männen ropar till
Gjorde jag resan varandra och frågar hur fiskelyckan har varit. ”Var sjön giv-
drömde jag färden mild.>” ropar männen. ”Har Poseidon varit gunstig.^” Rors-
upplevde jag äventyren männen ger order till sina roddare att de skall pöka sig på och
som skapade mig ^ inte prata så mycket. Pusten i andedräkten kan de använda till
något bättre än att lufta sitt tal. Håll takten, skriker rorsmännen,
natten väntar inte på den late.
denna den sannaste: att Pythagoras ständigt återkommer, i
För några dagar sedan föll tät snö över bergen trots att vi
befinner oss i månaden munichion. Efter snön kom regnet. Och samma eller annan skepnad.
Kroton, den stad där jag funnit för gott att anlägga tröskel­
Han, Dundraren, passade på att slunga sin ljungeld mot den
stenen till min port och utbreda min lära, var en stad fylld av
stora eken vid Lokroivägen. Folket i staden talar mycket om
enkelhet. Kroton var en landsortshåla. En avkrok som saknade
detta. De kallar den Pythagoras ek. Att Allfadern varit i farten.
visioner tills jag en dag anlände till staden. Den dagen vare evigt
Att detta var ett tecken. Att Dundraren inte är ute i ogjorda
ärenden. välsignad, den dag Pythagoras anlände till staden Kroton, sade
Nu bränner vårsolen igen. Grönskan som efter snön och reg­ krotoniterna.
Nu säger de inte så längre. Nu har tongångarna blivit andra.
net flammat upp likt en gräsbrand glöder i solnedgången. Så
hastigt växlar dagarnas natur och så skiftande är ödets lotter.
Bakom de höga murarna av sten som kringgärdar staden ligger
Solfallet har lagt sig över roddarnas svettiga, bara axlar likt glän­
trånga gator kantade av gårdar där kvinnorna och slavinnorna
sande brons som polerats av slavars flitiga händer. Ur dalgång­
arna mellan bergen tar mörkret sina första, breda kliv. Här och håller på att tillreda kvällsvarden. Doft av rök och stekos driver
med kvällsvinden ut mot udden. Det vore förvisso dags för mig,
där uppe på kullarna glimmar en eld. En hund skäller. En annan
hund svarar på andra sidan sluttningen. Herdarna och lantarbe­ Pythagoras, att gå tillbaka. Vännerna väntar. Men ännu tänker
tarna har föst samman sina får i fållorna, ställt undan sina jag stanna en stund.
På vägen hit var jag tvungen att passera Heratemplet. Dess
hasselstavar mot stängslet, hängt upp sina beskärningsknivar på
präster betraktar mig sedan en tid tillbaka med fientliga ögon.
väggen till de täckta hyddorna och tagit kväll. En tredje hund
De tror att jag vill ta ifrån dem kraften hos deras urgamla gudar.
inne i staden tar upp skallet. Det ekar skarpt mellan murarna.
Mina fiender har blivit högljuddare efter det att min svärfar och
Människorna där nere är i färd med att bomma till sina portar.
beskyddare dog. Kylon agiterar numera högljutt mot mig på
De stänger sina dörrar och fönsterluckor såsom de har gjort
torget nästan varje dag. Pythagoras är en aristokrat som inte
varje kväll och kommer att fortsätta att göra varje kväll fram­
över. Allting upprepas och allt går igen. De toftade skeppen lyssnar till folkets röst och inte beaktar massornas önskningar,
säger Kylon. Pythagoras är elit, säger Kylon. Han är en folkets
återkommer varje kväll från havet med sina fångster. Det skall
återigen, kväll efter kväll, höras rop från båtarna. Männen skall fiende. Pythagoras predikar dessutom irrläror, säger Kylon, och
med sina irrläror har han fel. Talet är inte i allt eller genomsyrar
ropa till varandra och fråga hur fiskelyckan varit. ”Var sjön giv­
mild.^” skall männen ropa. ”Har Poseidon varit gunstig.^” Rors- allt eller fördelar allt i enUghet med rättmätiga proportioner och
männen skall ge order till sina roddare att de skall pöka sig på harmonier, förkunnar Kylon på torget för alla som vill lyssna.
Talet fördelar i sig ingenting rättmätigt, säger Kylon. Endast
och inte prata. Att de skall hålla takten, natten väntar inte på
den late. Solfallet skall få de svettiga roddarnas axlar att glänsa folkmakten fördelar rättvist. Och överhuvudtaget kan talet inte
som brons. Också den som är Pythagoras skall ständigt åter­ vara urgrund och princip för allt eftersom det inte finns i allt,
komma, i samma eller annan skepnad, på nytt och på nytt i till­ säger Kylon. Detta har Kylon lärt sig av Hippasos, att talet inte
finns i allt och att allt inte är tal och att talet inte heller genom­
varons eviga kretslopp. Av alla djupt förborgade sanningar är
syrar allt eller fördelar allt i enlighet med rättmätiga proportio­ Drömmen är som ett annat slags minne, på gränsen till det oåt­
ner och harmonier. komliga, uttalad på ett språk efter andra regler. Drömmen
Om Kylon får agitera länge till kommer han och prästerska­ minns ej drömtidens tidigare handling och avsätter därför inga
pet att segra. spår av konsekvens eller mening. Glömskan tär genast på det
Det bästa för mig vore att försvinna. Försvinnande väcker endast drömlikt levda. Därför måste jag minnas, öva mig att
respekt, det vet också gudarna. Att dyka upp och sedan för­ minnas, för att livet inte skall gestalta sig som en dröm allena.
svinna, det är gudars sätt. Men jag har min hustru, den goda Eftertanken är som den svalka aftonen skänker. Den lättar på
Theano. Jag har mina två söner och min dotter. Min dotter är dagens börda och ger sinnet frid.
visserUgen redan gift, med krotoniten Menon. Dem får intet ont
vederfaras. Inom kort, när rättsprocesserna är över, kommer jag Det plågsammaste minnet ur min forntid är när jag drunknar i
att ärva en förmögenhet efter Alkaios. Men filosofer skall inte havet som Pyrros, dykaren från Delos. Jag drunknar inte därför
förvärva rikedomar. Rikedomen har ingen gräns men sanningen att jag simmar illa utan för att jag simmar för bra. Jag är den i
har en gräns. Den som törstar efter rikedom måste följaktligen båtlaget som med en sten mellan händerna låter mig sjunka allra
gå andra vägar än den som söker sanningen. Rikedomen når längst ner i havets djup. Jag är den som hämtar upp mest pärl-
aldrig fram till sanningen, ja den kommer inte ens i närheten. musslor från havsbottnen, som vågar mig allra djupast in i
Kroton; en stad tidigare fylld av enkelhet och värdighet. Nu undervattensgrottorna där den bästa tvättsvampen finns. Den
vill Kylon fy^lla den med världslighet. Kroton, som jag har gjort gången jag drunknar tror jag att jag skall hinna ut igen ur grot­
till min stad. Där finns Vännerna, mina lärjungar. Där finns min tan innan tiden är ute men jag hinner inte ut ur grottan. Jag ser
hustru och mina söner Mnesarchos och Eratos. Allt detta skulle redan vattenytan blänka silvrigt högt över huvudet och tror att
jag vara tvungen att lämna bakom mig om jag försvann. Men jag skall hinna, då det svartnar för mina ögon och jag ofrivilligt
om jag gjorde det skulle legenden leva. Min lära skulle leva. Jag drar ett djupt andetag - det sista. Tyngd av vattnet i mina
skulle leva. Endast det som vederläggs dör, medan döden själv; lungor och med säcken med tvättsvamp snörd om livet sjunker
honom kan ingen dödhg vederlägga. Därför vore det bäst att jag jag igen mot bottnen, medan min själ, renad, tvättad av havet,
försvann som om jag vore död. Då skulle jag inte behöva ta till­ lösgör sig från tillvaron och materien för att så småningom, förd
baka någonting. Mina lärosatser skulle leva för evigt. De skulle av vinden genom etern, lägga sig till rätta i Apollons närhet i
leva i Vännernas krets och i mina lärjungars minne. väntan på nästa tillvaro. Och därför drunknar jag varje dag, när
jag återerinrar mig drunkningen och därför såras jag dödligt av
Själv kommer jag, Pythagoras, att leva för evigt. Det vet jag. Min Menelaos varje dag och kan ingenting göra. Men därför föds jag
själ kommer att leva. Det är det mina reflektioner och kontemp- också varje dag och upplever återigen Euforbos hjältedåd och
lationer går ut på. Jag förbereder min själ för evigheten, och triumfer innan jag såras dödUgt utanför Troja och därför känner
minnet är själens redskap. Jag övar mig i att minnas mitt hv, och jag varje dag Pyrros svindlande lycka när han hittar en pärla.
mina föregående liv, som jag genom meditation, diet och
stränga övningar skall trygga för framtiden. För all framtid. Där nere, vid klipporna, ljuder vågornas eviga, tonlösa sång och
10 11
rasslet i strandstenarna. lig. Att Pythagoras käraste lärjunge Hippasos måste dö. Hip-
Det Samos där jag föddes som Pythagoras, Apollons son, pasos måste dö. Den älskade Hippasos, som jag hade ställt så
finns inte mera. Samos i mina hågkomster är en stad med vit­ stort hopp till. Hippasos måste dö, inte för att han har fel, (ef­
kalkade hus och murar, belyst av en bländande sol och inramad tersom han har rätt) utan för att han handlat fel. Han har bru­
av ett blått hav. Det var en stad vars folk levde lycldigt med den tit mot den obevekUga lagen. Därför måste han dö och en grav-
lott som gudarna givit dem ända fram till den tidpunkt då stele över hans minne resas på stranden.
Polykrates fick för sig att Samos ligger i hellenernas hjärtpunkt, Sådana är reglerna och sådan måste min befallning vara.
att hjärtat är viktigare än naveln - som sades ligga i Delfi - och När jag tänker tanken igenom och till sina yttersta konse­
att staden därför skulle vara den ledande i Hellas. Det blev sta­ kvenser genomfars jag av en rysning som jag förstår inte här­
dens olycka. Den jämnades med marken av perserna. stammar från mig själv utan från gudarna.
Endast gudarna är starkare än lagen.
Mörkret har flyttat på sig utåt mot havet för att snart omfamna
den port innanför vilken Hehos har berett sitt nattläger. Det är Lakritos har nu upptäckt mig. Han springer, vigt som ett kid
snart svårt att urskilja stigen hit upp. Vandrares fötter har nött som hungrigt längtar till tackans varma spene, upp för stigen.
fram blanka knölar i stenarnas hårda skinn. Nu tycks de Jag anar redan vad Lakritos kommer att säga. Mästare. Vi har
drömma. På dagarna ligger de och vitnar i solen, omgivna av sökt dig överallt. Vi har inte ens förrättat kvällsoffret ännu.
torrt gräs. Orden bubblar upp i hans mun. Jag lägger ett finger tvärs
över munnen och tändernas stängsel för att visa att tystnadspå-
Där nere ser jag Lakritos, Parmiskos unga son, på väg upp för budet gäller även här och i stunder som denna.
kullen. Lakritos springer med händer och fötter. Hans vita kiton Vi har sökt vår Mästare överallt, säger Lakritos viskande,
fladdrar medan han springer. Det är förstås mig han söker. Vän­ ännu med andan i halsen.
nerna har sänt honom. Han stannar vid templet, ser sig om, går Jag höjer högra handen för att lugna pojken. Jag stannar här
ett varv runt templet men där finns jag inte eftersom jag är här, i natt, Lakritos. Jag stannar här. Handen får göra en förklarande
uppe på kullen. Några tror att Pythagoras kan vara på två stäl­ gest ut mot havet och upp mot stjärnorna som en efter en tänts
len samtidigt eftersom man påstår sig ha sett mig både i Kroton på himlen. Gå tillbaka till Vännerna och säg: Låt Aristaios,
och i det kornrika Metapontion på en och samma dag. Andra Damophons son, förrätta offret. Efter det skall ni samlas i Sys-
säger att det beror på att jag kan gå på vattnet. Jag låter dessa sitian som vanhgt. Låt Xenokades metapontiern ansvara för läs­
historier leva sitt eget liv utan att lägga tiU eller ta ifrån någon­ ningen.
ting. Jag säger till exempel inte: ”Att kunna gå på vattnet” be­ Lakritos tittar frågande på mig men nickar när jag talat till
tyder på feniciernas språk ”att längta till en älskad”. slut. Det är oroligt i staden, Mästare, säger han. Vi är alla oro­
Om en stund kommer Lakritos att finna mig. När han fun­ liga.
nit mig kommer jag att vara tvungen att ge honom den befall­ Det är ingenting att oroa sig för.
ning som jag i det längsta försökt undvika men som är oundvik­ Och Hippasos?
12
13
Säg Vännerna att Hippasos öde avgörs i morgon. Lakritos stannar, vänder om och kommer tveksamt tillbaka.
Det finns ingen algoritm för rättvisa eller finns det? Jag har Mellan mig, Pythagoras, och den avlägsna gryningen finns
lärt Vännerna att talet nio är talet för rättvisan, eftersom talet nu bara en mörk natt. Jorden är rund och har antipoder. Natten
nio omfattar och innefattar alla andra tal. Så stor och vid som är ingenting annat än dagens andra sida, på samma sätt som
Okeanos skall rättvisan vara så att den i sig kan omsluta allt och skuggsidan av ett hus är den motsatta sidan till den solbelysta,
omfatta allt med oväld och därigenom förmedla allt till det än belägen i väster, än i norr och än i öster. Du kan stanna här
bästa. med mig i natt och lyssna till det jag ännu har att säga, säger jag.
Till den rosenfingrade gryningen som sveper in jorden i sin Detta är min önskan. I talet uppenbaras sanningen och det jag
saffransmantel är det nio timmar. nu vill förtälja har jag aldrig tidigare berättat.
Nio äro motsättningarna som leder fram till den tionde och
avgörande: sant eller falskt. Det var Hippasos som gjorde den ödesdigra upptäckten som
Lakritos nuddar med pannan vid marken - en gest av under­ förändrade allting. Den förfärliga upptäckten som slet sönder
givenhet som jag inte har uppmuntrat men heller inte kunnat vårt och Vännernas samfund. Min bästa lärjunge Hippasos, som
stävja eftersom det är svårare att ändra människornas seder än jag hade hoppats så mycket på. Älsklingseleven. Det är alltid så.
deras tankar - och reser sig upp för att gå. Den som går i främsta ledet är den som först höjer svärdet när
Lakritos. hindren som hejdar framryckningen mot framtiden skall undan­
Han stannar och ser sig om. Han väntar på att Pythagoras röjas. När lämpligt är skall jag redogöra för det. Natten är lång.
skall tala. Jag skall berätta det för att du skall lära känna och förstå den
Lakritos, kom hit i gryningen, till samma sten där jag nu sit­ vilsenhet och det missmod Hippasos upptäckt åstadkom. Först
ter. missmod och sedan vrede när det kom fram att han också var en
Lakritos nickar att han förstått. förrädare. Hippasos svek sin ed och sina förpliktelser mot Vän­
Här, till den här stenen. Just den här stenen. Jag klappar med nerna. Visserligen har Hippasos rätt i sitt vetande och sitt påstå­
handen bredvid mig på stenhällen. ende, det vet såväl han som jag. Likaså vet Hippasos att han är
Lakritos nickar igen, vänder och springer sin väg nedåt sti­ en förrädare. Vad hjälper det.> Vännerna kräver nu att jag skall
gen. ta ställning och säga min mening.
Nej vänta, ropar jag efter honom. Vänta. Ett ögonblick tidi­ Vännerna kräver att jag skall fria eller fälla Hippasos. De krä­
gare visste jag det inte men nu vet jag att såväl mitt eget som ver att jag skall döma mellan sanningen och lagen.
Hippasos öde är avgjort. Kom tillbaka, ropar jag. Vem kan döma mellan sanningen och lagen
För nu vet jag. Jag måste till Delos. Till Apollons ö. De säger Den vise Solon säger att den som inte öppet tar parti för nå­
att vägen är lång till Delos men för anden är den kort. Phere- gondera parten i en tvistefråga skall landsförvisas. Det är de
kydes dog på Delos. Min älskade lärare Pherekydes. Om Phere- tvehågsna som är farligast.
kydes kunde måste även Pythagoras kunna. Håller jag med den vise Solon.^ Jag vet inte. Nej, jag vet inte,
När beslutet är fattat känner människan lättnad. men jag upplever att den förändring som skett med Vännerna de
14 15
senaste dagarna har varit fasansfull. De lugna resonemangen Minnet är det närvarande förflutna. Minnet är det namn vi ger
och det lidelsefria betraktandet av teorier har gett vika för osak­ på det dunkla seende som skådar in i den tid vars verkningar vi
ligt tal och uppvigling. I stället för resonemang har några bör­ redan erfarit. På samma sätt som vid det vanliga seendet finns
jat använda makt och övertalning för att uttrycka sin mening. det i minnet dagrar med en strålglans så stark att de präglar sin
Det är det allra svåraste. Att bevittna hur visheten slinker iväg omgivning, och skuggor så djupa att ingenting kan urskiljas. Det
just när man trodde att man hade infångat henne. finns saker jag ständigt vill påminna mig, och saker jag helst
När Solon hade skapat sina lagar och fullbordat sina refor­ skulle vilja glömma.
mer landsförvisade han sig själv. För Solon var lagarna det vik­
tigaste, det som allt annat byggde på. Han landsförvisade sig Jag förstod inte då allt det som min far (jag kallade honom som
själv för att lagarna och reformerna skulle leva, eftersom han var sagt så) Mnesarchos sade, men jag vet vad det var eftersom jag
den ende som hade rätt att ändra på dem. senare erfarit att det han sade var sanning. Den sanning min far
Lagen är sanningen, säger den vise Solon. (han som alltså) förkunnade var inte densamma som vi och
Vännerna eftersträvar. Ty på jorden finns mer än det som i det
Känner du nordanvinden som för med sig dofterna från fälten praktiska livet uppfattas som sanningen om tingen, det som
och bergen. Det var också nordan och kall bora den dag jag an­ pengar kan värdera, daktylmåttet mäta och balansvågen väga.
lände till Kroton. Så länge sedan och ändå som i går. Så flyr åren Fars sanning, som också den omfattade talet och beräkningarna
undan, tidens barn. och därför hade del i sanningen och var av samma slag som den
högre sanningen, handlade om det praktiska livet och hade nyt­
Understundom säger jag till mig själv: Du Pythagoras, när du tan som mål. Det högre vetandet, som vi och Vännerna söker,
var barn.> Du hade föraningar, eller hur.^ är en teoretisk sanning, härledd ur det rena betraktandet. Den
Ja, jag hade föraningar. har visheten som mål.
Jag kan inte erinra mig när jag först visste att jag var ett guda- Det här förstår du ännu inte, Lakritos, men en dag kommer
barn och son till en av de odödlige. Kanske jag alltid visste det. du att förstå. Eljest vore mycket av det jag gjort förgäves.
Jag minns att jag alltid kände mig omhuldad av min mor på ett Sanningen är inte gudomlig men den som säger sanningen
särskilt sätt. Hon som visste. Jag minns hennes varma bröst och står i förbindelse med gudarna. Så måste det vara.
den söta mjölken.
Visste Mästarens far.> Det jag nu skall berätta för dig, Lakritos, är svårt för mig att
Ja, han som jag kallade min far. Mnesarchos feniciern. Han berätta. Ditt hjärta är emellertid än så länge öppet och rent, så
visste också. du kommer att förstå. Därför skall du få höra det som ingen
Utan att jag avsett det har jag fört ringen på min vänstra annan tidigare hört, också för sanningens skull. Sanningen är
hands långfinger till munnen och kysst den. Ringen som det enda av tillvarons alla ting som gör dig beständigt rikare och
Mnesarchos gjorde. som du när du engång vunnit den inte kan förlora. Och såsom
framtiden kommer att känna oss via de sanningskällor som
16 17
vattnar och befruktar vår tid, och genom de källsprång, bäckar
och floder som skall strömma fram genom seklen till den fram­
tid vars sätt att begagna sig av källorna vi inte kan veta någon­
ting om, kan vi ge framtiden dess konturer genom att älska vis­
heten och ständigt söka sanningen som förlöser framtiden ur
dess sköte.
Man kan älska på många olika sätt. Man kan älska visheten, Första delen
det är det högsta. Man kan älska sanningen eller dygden. Man
kan älska en kvinna eller en man. Också det har jag gjort. Det är
sanningen om detta jag skall berätta. Det är inte en enkel sak.
Ibland leder oss orden fel. Då måste vi väga dem noggrant på
tungans våg och omdömesgillt klarlägga deras innehåll och me­
ning. Må gudarna vara med oss på vår vandring.
Men jag ser att du är sömning, Lakritos. Eller jag vet att du
är sömnig, ty mörkret gör att jag inte längre kan se ditt ansikte.
Jag förstår dig. En gammal mans minnen är tröttsamma att
lyssna på.
18
Säg mig, Astarte. Berätta, O Allvetande, vem var det som var
framme den här gången? Säg inte att det igen var Han
Molnihopskyfflaren, Skogsbrandsanstiftaren, Eller? Nej, då
skulle uppståndelsen hos de dödliga ha varit större. Ingen tror
ju förresten på Honom, Duschkarlen, den legendariske Hor­
bocken längre. Så då var det Apollon då? Teleurgen. Sädes-
skvättaren. Han som skvätter sin säd på avstånd. Då var det han
då?
Gudarna kan man som bekant ingenting göra åt.
Mnesarchos feniciern visste inte om han skulle vara lycklig eller
olycklig. Sådan är ofta gästarbetarens lott, han som är tvungen
att färdas vida kring för att finna sin lycka. Nej, lycklig var han
väl. Han hade arbete och ställning. Han var lagenligt samman-
vigd vid Babyleka, sin hustru. Babyleka var vagnmakaren Kle-
anors dotter. Hon kallades Parthenis, Jungfrun.
Mnesarchos hade redan i tidiga år tvingats bege sig ut i värl­
den. Han hade följt strömmen av arbetssökanden norrut efter
det att hans far tillsammans med fartyg och last hade försvun­
nit under en seglats över det stora havet. Faderns ben vitnade
nu i regnet på någon okänd strand eller vaggades i djupet av
havets vågor. Mnesarchos hade varit tvungen att ge sig av från
det faderlösa hemmet för att söka försörjning för sin mor och
sina syskon. Men arbete och aktning hade han funnit. I samma
takt som milesierna byggde allt större och bredbukigare fartyg,
skodde sina trierer med järn i stället för brons och allt mer
trängde undan fenicierna från det vida havet, växte staden
21