Massförstörelsevapen och säkerhetspolitik MENA-projektet

75 Pages·2000·0.4 MB·Swedish

MENA-projektet
Massf(cid:246)rst(cid:246)relsevapen och
s(cid:228)kerhetspolitik
F(cid:246)rfattare: Gunnar Arbman, G(cid:246)ran Danielsson,
Jan Prawitz och Lars Wigg
UD
Delstudie 6, 1999
MENA-projektet
Massförstörelsevapen och
säkerhetspolitik
Författare: Gunnar Arbman, Göran Danielsson,
Jan Prawitz och Lars Wigg
1
Text: Utrikesdepartementet, Enheten för Mellanöstern och Nordafrika,
MENA-projektet
Form och layout: Norstedts Tryckeri AB
Omslag: UD-Redaktionen, Maria Beckius
Artikelnr: UD 99.108
ISBN: 91-7496-193-4
Tryckt av Norstedts Tryckeri AB, 2000
2
Förord
Hösten 1998 tillsattes en projektgrupp inom Utrikesdepartementet
för att göra en genomlysning av politiska, ekonomiska och sociala för-
hållanden i Mellanöstern och Nordafrika. Inom ramen för detta pro-
jekt har en skriftserie tillkommit, vari denna studie ingår. För innehål-
let i de enskilda studierna svarar enbart författarna själva. Det speglar
därför inte nödvändigtvis Utrikesdepartementets position i frågan.
Den föreliggande skriften utgör en kartläggning av förekomsten av
massförstörelsevapen i Mellanöstern och en genomgång av säkerhets-
politiska frågor relaterade till tillgången till sådana vapen.
Författare till skriften är Gunnar Arbman, forskningschef och ansva-
rig för studie- och analysverksamheten inom kärnvapenområdet, Gö-
ran Danielsson, forskare och kärnvapenspecialist, Jan Prawitz,
nedrustningsexpert inom främst kärnvapenområdet, och Lars Wigg,
forskare och kärnvapenspecialist. Samtliga är verksamma vid Försva-
rets forskningsanstalt, FOA.
Redaktionen
3
4
Innehållsförteckning
1. Sammanfattning........................................................ 7
2. Massförstörelsevapen och säkerhetspolitik................. 10
2.1 Allmänt om massförstörelsevapen ............................... 10
2.2 Israel ........................................................................... 11
2.3 Iran ............................................................................. 13
2.4 Irak.............................................................................. 15
2.5 Övriga länder i regionen.............................................. 17
2.6 Den ”islamska bomben” och kopplingen till Pakistan... 18
2.7 Anslutning till relevanta rustningskontrollavtal ........... 20
2.8 Frågan om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern............ 22
3. Kort historik och tekniska data.................................. 26
3.1 Israel ........................................................................... 26
3.1.1 Kort historik .................................................... 26
3.1.2 Nuvarande B- och C-vapenkapacitet ............... 28
3.1.3 Fredlig kärnenergiforskning och –industri........ 28
3.1.4 Indikationer på ett kärnvapenprogram............. 28
3.1.5 Vapenbärare .................................................... 29
3.2 Iran ............................................................................. 29
3.2.1 Kort historik .................................................... 29
3.2.2 Nuvarande B- och C-vapenkapacitet ............... 30
3.2.3 Fredlig kärnenergiforskning och –industri........ 31
3.2.4 Indikationer på ett kärnvapenprogram............. 31
3.2.5 Vapenbärare .................................................... 32
3.3 Irak ............................................................................. 33
3.3.1 Kort historik .................................................... 33
3.3.2 Nuvarande B- och C-vapenkapacitet ............... 34
3.3.3 Fredlig kärnenergiforskning och –industri........ 34
5
3.3.4 Indikationer på ett kärnvapenprogram............. 35
3.3.5 Vapenbärare .................................................... 35
3.4 Övriga stater i regionen............................................... 36
3.4.1 Kort historik .................................................... 36
3.4.2 Nuvarande B- och C-vapenkapacitet ............... 37
3.4.3 Fredlig kärnenergiforskning och –industri........ 37
3.4.4 Indikationer på ett kärnvapenprogram............. 37
3.4.5 Vapenbärare .................................................... 37
Litteraturförteckning ....................................................... 39
Bilagor
Bilaga 1: Israels militärstrategiska situation............................... 42
Bilaga 2: Israels försvar mot ballistiska missiler......................... 47
Bilaga 3: Irans militärstrategiska situation................................. 50
Bilaga 4: Iraks militärstrategiska situation................................. 53
Bilaga 5: Tabeller över vapenbärare i området .......................... 57
Bilaga 6: Pakistan och en eventuell ”islamsk bomb”.................. 68
Bilaga 7: Karta över området.................................................... 72
Bilaga 8: Tabell över länderfakta............................................... 73
6
I Sammanfattning
Mellanöstern är tveklöst en av de regioner i världen där riskerna är
störst för att massförstörelsevapen (mfv) kan komma till användning i
en eventuell framtida väpnad konflikt. Genom att islamska terrorist-
organisationer i området stöds av stater med tillgång till B- och C-
stridsmedel – t.ex. Iran och Syrien – kan man heller inte bortse från
terroristdåd med dessa vapen.
Ett antal stater i regionen har varken undertecknat B- och
toxinvapenkonventionen (BTWC) eller C-vapenkonventionen (CWC).
När det gäller kärnvapen är dock Israel den enda stat i regionen som
inte är part till 1968 års Icke-spridningsavtal (NPT). Däremot har Is-
rael undertecknat det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT), vilket
varken Irak eller Syrien gjort.
En tillbakablick visar att C-stridsmedel använts vid minst två tillfäl-
len efter andra världskriget, dels i kriget mellan Egypten och Jemen på
1960-talet, dels i kriget mellan Irak och Iran på 1980-talet. Ett flertal
länder har sedan en längre tid relativt omfattande B- och C-vapen-
program, och ett land, Israel, har idag troligtvis en betydande kärnva-
penarsenal. Väl kända är de avsevärda innehav av B- och C-stridsme-
del samt det kärnvapenprogram som Irak visade sig ha vid Gulfkrigets
utbrott.
Det nuvarande intresset i regionen för mfv med tillhörande vapen-
bärare är på sina håll betydande. När det gäller kärnvapen saknas en
nukleär motvikt till Israels sannolika men ej öppet erkända innehav.
Visserligen kan en sorts asymmetrisk balans sägas råda, där Israels kärn-
vapen åtminstone delvis kompenseras av B- och C-förmåga hos en del
andra stater i regionen, men behovet av egna kärnvapen som motvikt
förefaller icke desto mindre finnas i några länder, bl.a. manifesterat i
Egypten genom en del uttalanden av Mubarak på sistone.
För länder som Irak och Iran väger andra motiv än att ”neutrali-
sera” Israel sannolikt tyngre i deras strävan att skaffa sig mfv-kapaci-
7
tet och då främst kärnvapen. Dessa motiv är kanske snarare kopplade
till ländernas inbördes förhållande samt förhållandet till USA, där
man kan misstänka en strävan efter att kunna avskräcka från militära
interventioner i framtida konflikter inom området. Andra motiv för
mfv-intresset, och då framför allt kärnvapeninnehav, kan sannolikt
finnas i en önskan om regional dominans eller åtminstone ökat region-
alt inflytande. Anskaffning av B- och C-vapen kan säkert av en del
länder upplevas vara ett lågkostnadsalternativ till en konventionell
upprustning. Slutligen kan nämnas att Iraks användning av C-strids-
medel mot Iran spelade en stor roll för det senare landets beslut att
skaffa mfv.
Drivkrafterna bakom en spridning av mfv i regionen påverkar natur-
ligtvis ansträngningarna att förhindra spridning och uppnå framgång i
olika nedrustningsprocesser negativt. Det kan t.o.m. ibland ifrågasät-
tas hur allvarligt menade undertecknanden av internationella avtal är,
något som inte minst visats av Iraks (Saddam Husseins) brott mot Icke-
spridningsavtalet (NPT) och B- och toxinvapenkonventionen (BTWC).
Man bör emellertid hålla i minnet att spridning av mfv – främst kärn-
vapen␣– bl.a. på grund av tekniska svårigheter av olika slag är en förhål-
landevis långsam process, särskilt i ett område som Mellanöstern. Skulle
Israel emellertid bedöma att Iran eller Irak är nära att uppnå kärnvapen-
kapacitet kan inte en aktion liknande bombningen av den irakiska re-
aktorn i Osirak 1981 uteslutas.
Stödet utifrån för att utveckla mfv och lämpliga vapenbärare –␣främst
missiler␣– komplicerar läget ytterligare. Länder som lämnat viss hjälp
till Iran och arabvärlden är Kina, Nordkorea och Ryssland. Även om
USA inte kan sägas ha gett något direkt stöd till Israel i sammanhanget,
tar dock detta land alltid stor hänsyn till USA i sitt agerande.
Inga tecken tyder idag på att Pakistan har några planer på att ställa
sina kärnvapen till den muslimska världens förfogande (den s.k. islam-
ska bomben) under dess nuvarande regim. En latent risk finns dock för
spridning av pakistansk kärnvapenteknologi till andra muslimska län-
der, särskilt om mer fundamentalistiska konstellationer skulle komma
till makten i länder inom området.
Arbetet med att åstadkomma säkerhet och rustningskontroll i re-
gionen går trögt. Som exempel kan nämnas att verksamheten inom en
särskild kommitté för detta som inrättades 1992 –␣Arms Control and
Regional Security (ACRS)␣– avstannade 1995 och inte har kommit
igång sedan dess. Ett förslag om att åstadkomma en mfv-fri zon i om-
8
rådet (Mubarak-planen 1990) har inte resulterat i att några verkliga
förhandlingar i frågan börjat bedrivas.
Sammanfattningsvis förefaller såväl den horisontella som den verti-
kala spridningen av mfv och missilkapacitet att fortsätta i regionen om
än i måttlig takt, och risken för användning av någon form av mfv får
anses vara betydande. Hot om sådana insatser kan under alla förhållan-
den förväntas spela en stor roll vid eventuella framtida väpnade kon-
flikter i området. Till detta kommer riskerna för terrroristattentat med
mfv.
9