Låt oss be och bekänna PDF
Preview Låt oss be och bekänna
Låt oss be och bekänna Ekumenisk översättning av trosbekännelserna och Herrens bön med kommentar av Anders Ekenberg 1996 Förord 1 2 Låt oss be och bekänna Låt oss be och bekänna Ekumenisk översättning av trosbekännelserna och Herrens bön med kommentar av Anders Ekenberg 1996 Förord 3 Copyright © Anders Ekenberg 1996 Ny utskrift 2010 4 Låt oss be och bekänna Innehåll Förord av Sveriges Kristna Råds presidium 7 Trosbekännelsen 11 Trosbekännelsens tillkomst, karaktär och funktion 13 – Tidi- gare översättningar 20 – Att översätta trosbekännelsen 22 – Litte- ratur 29 Den apostoliska trosbekännelsen 31 Översättning 31 – Kommentar 32 – Noter 43 – Litteratur 53 Den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen 55 Översättning 55 – Kommentar 56 – Noter 75 – Litteratur 90 Herrens bön 93 Översättning 93 – Herrens bön i kyrkans liv 94 – Tidigare över- sättningar 97 – Kommentar 101 – Brödbönen 121 – Rytmen i Herrens bön 125 – Litteratur 131 Avslutande reflexioner 133 »Med ett hjärta och en mun …« 133 – Metaforer och analogier 135 – »Tre i en och en i tre« 138 – Gud: verkligen Gud? 142 – Jesu hemlighet 145 – Det konkreta som mysterium 150 – Det onda 155 – Framtiden 157 Textbilaga 163 Den apostoliska trosbekännelsen 163 – Den nicensk-konstanti- nopolitanska trosbekännelsen 165 – Herrens bön 168 Förord 5 6 Låt oss be och bekänna Förord »En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt« (Ef 4:5–6). Alla kyrkor och samfund betraktar sig som en del av Kristi kyrka — en kyrka som skall dela en och samma tro, genomsyras av ett och samma hopp och leva i en och samma kärlek. Alla kristna har ett och samma uppdrag: att vittna om denna tro och detta hopp i ord och handling, i omsorg om kärlek och rättvisa, i bön och gudstjänst. Alla är förpliktade till den enhet som Herren själv enligt Johannesevangeliet bad om: »att de alla skall bli ett« (Joh 17:21). Trosbekännelsen och Herrens bön utgör centrala texter i den kristna kyrkans liv. Kring innehållet i de viktigaste klassiska trosbekännelserna kan åtminstone de flesta kristna samlas. Herrens bön är den viktigaste av alla böner för alla kristna. Det är då angeläget att texterna har en gemensam lydelse inom respektive språkområde. Den enigheten har hittills inte rått inom kyrkor och samfund i Sverige, vare sig när det gäller trosbekännelsen eller — på sistone — i fråga om Herrens bön. Att de har lytt olika har historiska förklaringar, men det borde inte vara nödvändigt. Det är till nackdel i både gudstjänst och undervis- ning i olika sammanhang, och det fördunklar den enhet som faktiskt finns mellan de kristna. Dessutom är de gamla översättningarna språk- ligt föråldrade. På några punkter är de sakligt otillfredsställande. De viktigaste klassiska trosbekännelserna — den »apostoliska« och den »nicensk-konstantinopolitanska« eller, oegentligt, »nicenska« — används i olika utsträckning inom kyrkor och samfund i Sverige och de svensktalande delarna av Finland. Samtidigt utgör de viktiga för- eningsband, tvärs igenom de skillnader i troslära och trostolkning som Förord 7 finns. Den nicensk-konstantinopolitanska bekännelsen har under de senaste årtiondena visat sig vara allt viktigare i strävandena att åter- vinna den synliga enheten mellan de kristna. Bland annat dokumen- tet Confessing the One Faith från Kyrkornas Världsråds teologiska sek- tion, Faith and Order (1991; svensk övers. Bekänna en och samma tro, 1993), ger tydligt uttryck åt detta. Herrens bön har i gudstjänst och andra kyrkliga sammanhang tiderna igenom brukats i Matteusevangeliets version (Matt 6:9–13). Bibelkommissionens översättning av Nya testamentet, NT 81, gäl- ler som huvudtext inom det svenska språkområdet framöver. Det har dock visat sig svårt att uppnå full enighet inom kyrkor och samfund om att anta NT 81:s version av Herrens bön i dess helhet för regel- bundet bruk. Samtidigt framstår den gamla översättningen — som tillkom på 1500-talet och sedan dess endast har justerats ganska obe- tydligt — som alltmer föråldrad. Den är så avlägsen från nutida språk- bruk att den riskerar att inte längre ge tydligt uttryck åt bönens inne- håll, eller i värsta fall att bli en tom formel. Grundtexten har inte alls en sådan karaktär. Dess språk är inte särskilt komplicerat eller fjärran från vanligt språkbruk. År 1976 påbörjades inom ramen för Svenska Ekumeniska Nämn- dens utskott för tro och vittnesbörd ett arbete som syftade till att få fram gemensamma, ekumeniska versioner av trosbekännelserna och vissa andra ofta återkommande gemensamma gudstjänsttexter. Ett för- sta förslag, framlagt av en arbetsgrupp 1977, antogs med smärre för- ändringar av utskottet men kom sedan att bli liggande. I början av 1980-talet blev saken aktuell på nytt, i samband med det arbete på nya gudstjänstordningar som pågick inom olika delar av svensk kris- tenhet. En ny arbetsgrupp presenterade ett nytt förslag 1985, men inte heller då kom arbetet att slutföras. Bl.a. Svenska kyrkans kyrkomöte uttalade sig dock vid upprepade tillfällen för en ny, ekumenisk över- sättning av trosbekännelserna. Och beslutet vid 1985 års kyrkomöte att medge användning av både den gamla och den nya versionen av Herrens bön hade karaktären av lösning tills vidare. 8 Låt oss be och bekänna Våren 1992 samlades ledande företrädare för kyrkor och samfund till överläggning om gemensamma versioner av Herrens bön och tros- bekännelserna. Överläggningarna har fortsatt 1993–96. Som exper- ter i arbetet — 1992–94 organiserat av Svenska kyrkans församlings- nämnd, från 1995 av Sveriges Kristna Råd — kallades professorerna Birger Gerhardsson och Per Erik Persson, som i december 1993 pub- licerade förslag till nyöversättning av de tre texterna. Efter remiss- behandling stod det klart att arbetet med nyöversättning av Herrens bön — föranlett av tveksamhet inför översättningen i NT 81, särskilt inom Svenska kyrkan — inte skulle fortsätta efter samma linjer som hittills: man skulle inte längre syfta till en tredje översättning, utöver 1500-talsöversättningen och NT 81. Vid överläggningen i maj 1995 tillsattes en arbetsgrupp med uppdrag att slutföra arbetet med tros- bekännelserna. Gruppen fick i december 1995 i uppdrag att även för- söka komma fram till en lösning i fråga om Herrens bön. Det är den arbetsgruppen som står bakom de översättningar som föreligger här. I gruppen har alla huvuddelar av svensk kristenhet varit företrädda.1 Efter enhälliga beslut vid en ekumenisk överläggning i Sigtuna den 26 mars och vid Sveriges Kristna Råds årsmöte i Öre- bro den 26 april 1996 har texterna tillställts alla kyrkor, samfund och församlingar som är representerade i Sveriges Kristna Råd och Sveri- ges Frikyrkosamråd. Förhoppningen är att texterna skall antas av alla svenskspråkiga kyrkor, samfund och församlingar för regelbunden an- vändning i gudstjänst och undervisning. 1 Arbetsgruppen har bestått av Kjell Ove Nilsson, Nils-Henrik Nilsson och Johan Dal- man (Svenska kyrkan), Yngvill Martola (Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland), Lars Lindberg (Svenska Missionsförbundet), Per Olof Sandberg (Metodistkyrkan), Torsten Kälvemark (Ortodoxa kyrkan) och Anders Ekenberg (Romersk-katolska kyrkan). Ord- förande i gruppen har varit Kjell Ove Nilsson, sekreterare och föredragande Anders Ekenberg. Förord 9 Kommentaren i denna bok har utarbetats av Anders Ekenberg i sam- råd med övriga medlemmar i arbetsgruppen. Krister Andersson, missionsföreståndare William Kenney, biskop Dositei Motika, biskop Gunnar Weman, ärkebiskop, ordf. Sveriges Kristna Råds presidium 10 Låt oss be och bekänna
Description:The list of books you might like
