Kritisk ordbok öfver svenska växtnamnen

198 Pages·2009·12.05 MB·Swedish

h--:i
^^^i^'
iC»
^3^1*^'^?^».'
.
^AX^j. A
'^V
,^^<^^^€/t/
/ . . .,, _i - u-^u^y /'? ^'V^c^. y
'- :^t/sW,,<)^«^ (r^uttSi^J QAricJ-i^r^^
I'U>0^h^^J<KAM liJu X%,~d^UA^ t/.J'J
T
.i^^><t-<-*-^^^
^'7k£y0:^i^'tyt^
7 . ^
m
eKi3
.P7
Kenneth K. Mackenzie
Collection
V-
'V
KRITISK ORDBOK
OFVER
SVENSKA VÄXTNAMNEN
ELIAS FRIES,
UTGIFVEN
SVENSKA AKADEMIEN.
STOCKHOLM, 1880.
KOKGL. BOKTRYCKi:UIET
P. A. XOUSTKUT it SiJNKK.
/
Utgifvarens förord.
Jcörevarande arbete, fnlibordadt på 1860-talet, var af författaren
ämnadt att tjena till ledning vid växtnamnens behandling i den
ordbok öf%^er modersmålet, hvilken Svenska Akademien då hade
för afsigt att utarbeta. De omständigheter, som sedermera för-
anledt Akademien att inskränka sin verksamhet i sådant syfte, äro
angifna i hennes underdåniga utlåtande den 19 november 1872
(tryckt i 48:e delen af Akademiens Handlingar), hvarigenom hon
afsade sig det statsanslag, som utgått till befordran af hennes
ordboksarbete. Akademien uttalade dervid sin förhoppning »att
kunna fortfarande i någon mån medverka till ordboken genom
förarbeten, hvilka hon önskade att, så vidt möjligt vore, efter
hand göra för allmänheten genom tryck tillgängliga, för att så-
lunda .efter förmåga fullgöra det uppdrag, som blifvit Akademien
af hennes höge stiftare lemnadt». Som ett sådant förarbete allmän-
göres nu denna Ordbok öfver de Svenska växtnamnen. Akademien
har härvid ansett sig böra erinra, att författaren, ehuru han öfver-
låtit sitt verk till Akademiens fria förfogande, likväl ej åsyftat dess
utgifning såsom ett särskildt arbete; han skulle annars otvifvel-
aktigt hafva egnat det en större omsorg i stilistiskt afseende.
Men hvad i sådan måtto kan finnas att anmärka, har synts
IV
Akademien vara af så föga väsentlig vigt, helst vid ett arbete
af denna art, att det ej bort utgöra hinder för dess offentlig-
görande. Hvad angår de från våra skalder hemtade språkprofven,
hvilka, enligt författarens medgifvande (se hans inledning), kunde
efter godtfinnande upptagas eller uteslutas i Akademiens till-
ämnade ordbok, skulle författaren, om han sjelf besörjt sitt ar-
betes särskilda utgifning, sannolikt hafva utelemnat dem; Aka-
demien har dock ej ansett sig böra vidtaga en sådan åtgärd.
Deremot har hon funnit några tillägg erforderliga för att göra
arbetet mera begagnehgt; dessa äro: de flesta uppgifterna om
citatställen ur anförde författare, förteckningen på desse för-
fattare, och registret öfver de Latinska växtnamnen med hän-
visning till deras Svenska benämningar.
INLEDNING.
Växternas namn förete otvifvelaktigt den mest obestämda del
af Svenska språket. Utom trädslagen och några få örter, hafva
våra fieste växter olika namn i olika landskap (och ofta flera i
samma landskap) ja, hvad än värre är, samma benämningar
;
föras till helt olika växter'•, eller ock äro namnen så i uttalet
förbråkade, att man svårligen igenkänner dem. För att utreda,
hvilket uttal af ett namn är det rätta eller hvilken växt namnet
rätteligen tillkommer, måste man följa dessa ords utbildning från
äldsta tider, söka utforska deras härledning och det begrepp,
folket fäster vid dem, och tillika deras användande i de öfriga
Germaniska språken. I senare fallet finner man ofta en för-
vånande öfverensstämmelse, icke blott i de gamla gemensamma
stamorden, utan äfven i en del yngre, skenbart tillfälliga be-
nämningar. Växtnamnen blifva derigenom af stort interesse i
lingvistiskt hänseende, och bland våra Svenska finna vi bevarade
många fornnordiska ord, som i nuvarande språket utgått. Dessa
* Bland otaliga exempel härpå må nämnas, att, enligt Linnés Skånska
resa, s. 238, i en trakt af Skåne Sjnrcea Filipendulakallades Konval—je
för luktens skull, ehuru dessa båda växter ej ega minsta likhet,
och i Upland öfverföres namnet Konvalje till Pyrola rotundifoHa.
VI
böra, i min tanke, bevaras som dyrbara antiqviteter. Anmärknings-
värdt är, att A. F. Dalin och andre ordboksförfattare, som eljest
upptaga de obetydligaste växtnamn, förkasta just de fornåldriga
namnen, emedan dessa genom nuvarande språkbruk ej kunna
tydas^'^.
Vi ega betydliga samlingar af Svenska växtnamn redan före
Linné, nemligen genom Franckenius (1638), Tillandz (1683),
Bromelius (1694) och Linder (1716). Men de af dem anförda
namnen äro till stor del antingen öfversättningar från de Gre-
kiska och Latinska, som utgå från en helt annan naturåskådning,
eller ock lånade ur främmande tungomål, hvilka namn, då de
icke ingått i allmänna språkbruket, ej förtjäna upptagas i en
Svensk ordbok**. Det samma gäller om en del genom Tyska
kräuterbiicher införda namn, som väl af åtskillige kompilatorer
blifvit brukade, men icke ingått i folkspråket och nu synas vara
utdöda, t. ex. Affodil, Andorn, Gamander, Giindelref, Poleja,
Sempertin, Tusengyllenkrut, Tusendygdegräs m. fl. Samma öde
förtjena vissa andra från Tyskan införda, men löjligt förbråkade
namn, såsom Leffelkrut af Löffelkraut, Fidbom af Faulbaum,
Spelbom af Spillbaum. Det är i synnerhet på Gotland som
dessa träffas.
Under sina resor upptecknade Linné noggrant växternas
namn i folkspråket, och han erhöll af sina läi-jungar rikliga upp-
gifter från alla landskap. Rikaste och pålitligaste källan för dessa
* Undantag från ett sådant förfarande gör Rietz i sin Ordbok öfver
Svenska allmogespräket.
** De bland dessa, som af Wahlenberg blifvit återupptagna, kunnadock
icke förbigås.