Kris, alienation och autenticitet i Lev Šestovs filosofi

174 Pages·2017·1.69 MB·Swedish

Kris, alienation och autenticitet i Lev
Šestovs filosofi

Lars Douglas Eriksson

Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska
Licentiatavhandling i Slaviska språk
Höstterminen 2017
Huvudhandledare: prof. Anna Ljunggren
Handledare: doc. Maria Engström
English title: Crisis, Alienation and Authenticity in Lev Shestov’s Philosophy

Abstract

In this study of Shestov, the biographical method is used to explain his philosophy. The grave
crisis or nervous breakdown Shestov went through caused a total transformation of his
convictions and valuations. It was probably this drama that led to his repudiation of the
common life and traditional philosophy with its emphasis on reason, knowledge, and ethics in
favour of an extreme individualism and religious transcendence.
The aim of the dissertation is to examine, amongst the great number of philosophers and
writers Shestov analysed, mainly those in his view “marginal thinkers”, who were of the
greatest interest to him – Fyodor Dostoevsky, Lev Tolstoy, Friedrich Nietzsche, Martin
Luther, and Søren Kierkegaard. On the basis of this analysis the character of Shestov’s
philosophy is defined.
According to Shestov, like his crisis, the crises that these thinkers experienced occasioned a
total transformation of their convictions and valuations. Although not letting his crisis find
complete expression in his philosophy, Shestov projects it into the five thinkers’ crises and
philosophy.
To characterize the previous and new modes of thinking, the concepts of alienation
(degeneration, degradation, depravity) and authenticity (deliverance from alienation) are used.
Shestov’s judgment of the consistency of the five thinkers’ new attitudes is presented, i.e.
deliverance from the common life with its emphasis on rational eternal truths and moralism.
Authentic life is in Shestov’s opinion the from the individual’s everyday life concealed
experience of despair in extreme situations, a grave crisis that leads to the repudiation of all
hitherto held convictions and cherished hopes.
The contrast between the Russian philosopher’s personal, mainly tranquil, harmonious life
and his philosophy is glaring.
Analyzing the five thinkers, Shestov finds that they did not persevere with their new
convictions, instead they complied with the by everybody accepted and everywhere valid
truths. Shestov’s “theoretical”, uncompromising and consistent stance on one side and the
lack of these characteristics with the aforementioned thinkers on the other side, to a great
extent places Shestov in another category than these.
In Shestov’s view freedom is in the region of tragedy, which nobody enters on his own will
and in the incomprehensible trust in a capricious, “inhuman” God. According to Shestov, only
the philosopher, who derives his thinking from a situation, where he experiences extreme
despair and hopelessness, can claim to be a true philosopher.

Keywords: Crisis, alienation, authenticity, death, reason, morality, life, freedom,
individuality, tragic, suffering, despair, hopelessness, loneliness, uncertainty, insanity,
darkness, sickness, revelation, faith, caprice, God.

1
2
Innehåll

Inledning 3-14
Avhandlingens syfte
Avhandlingens metod
Forskningsläget
Disposition

1. Šestovs filosofi 15-49

1.1. Den här världen
1.1.1. Epistemologin
1.1.2. Etiken
1.2. Den andra världen
1.2.1. Epistemologin
1.2.2. Etiken
1.3. Tragedins filosofi
1.4. Religionsfilosofin
1.5. Šestov och förhållandet mellan filosofi och religion

2. Šestov: pro et contra 50-64

2.1. Šestov som person
2.2. Negativa omdömen
2.3. Šestovs svar på kritiken
2.4. Positiva omdömen
2.4.1. Ryska tänkare om Sestov
2.4.2. Europeiska tänkare om Sestov

3. Fallstudier 65-138

3.1. Šestov och Dostoevskij
3.2. Šestov och Tolstoj
3.3. Šestov och Nietzsche
3.4. Šestov och Luther
3.5. Šestov och Kierkegaard

Sammanfattning 139–142

Appendix: Lev Šestovs liv och verk 143–154

Summary 155–156

Källförteckning 155–166
3
4
Inledning
Den ryske filosofen Lev Šestov (1866–1938) analyserar i sin filosofi människans tragiska
situation. Han kritiserar förnuft och vetenskap, som undersöker det givna och det nödvändiga
i människans tillvaro och ignorerar det motsägelsefulla i denna som inte låter sig inordnas i
filosofiska system.
Även om Šestov inte var okänd i Sovjetunionen – under 1970- och 80-talen utgavs flera av
hans verk, som sedan revolutionen varit bannlysta – blev han efter dess sammanbrott 1991
känd för en bredare läsekrets genom upprepade publiceringar av dessa samt kommentarer och
recensioner. I samband med ”återupptäckten” av det förrevolutionära Ryssland och dess
intellektuella liv i 1970-talets Sovjetunionen, uppmärksammades Šestov tillsammans med
bland andra Nikolaj Berdjaev, Semën Frank och Sergej Bulgakov. Efter Sovjetunionens
sammanbrott ökade intresset för Šestov snabbt bland ryska författare, kritiker och filosofer.
Šestovs verk har utanför Ryssland helt eller delvis publicerats i Frankrike, Tyskland,
Storbritannien, Italien, Spanien, Japan, Kina, Förenta Staterna, Nederländerna, Polen,
Danmark, Sverige och ytterligare ett antal länder. Šestov betecknas även där som en av
Rysslands allra främsta filosofer och dess sannolikt mest originelle och radikale.
Den ryske filosofen studerade och tolkade ett mycket stort antal tänkare, hans ”vandringar
bland själar” (”stranstvovania po dušam”). Han tillhörde ingen tankeskola och filosoferade i
hög grad oberoende av tidsandan. Karakteristiskt för hans egenartade tänkande var över
huvudtaget hans kompromisslöshet. Han förkastade, som visats, varje samröre med förnuft
och etik, varje trosgemenskap, ”allsamvaron”; Šestov var besatt av den enskilde, ensamme,
förtvivlade och lidande individens öde.
Det som särskiljer Šestov är hans kategoriska avvisande av förnuft, logik och etik som
irrelevanta för den enskilde individ, som råkat i djup motsättning till omvärlden med vilken
han inte har något gemensamt. Šestovs analys resulterar i en slutsats om världens (filosofins)
starka rationalistiska förankring och behovet av alternativa, antirationalistiska eller irrationella
tänkesätt.1 Detta tema är hos honom genomgående och återkommer i undersökningens olika
sammanhang.
Frågan till vilken filosofisk riktning Šestov skall räknas är omdiskuterad. Somliga betraktar
honom som religionsfilosof, medan andra menar att han var existensfilosof. Det är enligt min
mening viktigt att betona att Šestov verkade i en tid då existensfilosofin växte fram och blev

1 Även om detta är Šestovs förhärskande synsätt kunde han, som jag senare skall visa, hos rationalistiska tänkare också urskilja irrationella
element.
5
en kulturströmning. Hans intresse riktades främst mot tänkare, som var existensfilosofer eller
vars verk innehöll existensfilosofiskt tänkande, vilket han i stor utsträckning delade med
dessa.
Existensfilosofin är dock inget entydigt begrepp. Ett gemensamt drag hos existensfilosofer
är förvisso deras nihilism, deras negativa inställning till samhället och betoningen av
individen framför kollektivet. Enligt den ryske filosofen Aleksej Kozyrev var Šestov
Rysslands ”förste och ende verkligt existensfilosofiske tänkare”.2 Šestovs starka engagemang
för individen framhävs även till exempel av hans landsman, filosofen Anatolij Achutin. Det är
enligt honom den ryska 1800-talslitteraturen, som inspirerade Šestov att uppmärksamma ”den
enskilda, besynnerliga, bortglömda,’lilla’, överflödiga människan […]”, en upptäckt ”av
situationer av största betydelse, som europeiska existentialister långt senare – i mycket med
stöd i rysk historia – kom att kalla gränssituationer”.3 Nelli Motrošilova ser i Šestovs filosofi
”en absolut legitim, positiv vändning i riktning mot ett nytt slags filosoferande om människan
och hennes själ”, ett försvar för en ”individuell självständighet, som inte böjer sig för
nödvändighetens förfärligaste hot och som inte uttrycks i konformistisk rationalism”.4
Emellertid bör noteras att existensfilosofins individualistiska hållning, som här
illustrerades med avseende på Šestov, ses som en utgångspunkt ur vilken differentierade
uppfattningar framträder. Individen som existens är således grundläggande och med denna
hållning förbinds avvisandet av essenser eller allmängiltiga föreställningar såsom den
mänskliga naturen, människans ”sanna väsen”. Men den här inställningen är alls inte utan
undantag; flera existensfilosofer begagnar sig av essenser och system. Man kan fråga sig om
inte Šestov själv avviker från ”rättesnöret” när han framhäver Guds sanningar eller
uppenbarelser. Eftersom enligt Šestov Gud är alltings skapare anser han dock dessa som
överordnade essenserna, som inte hindrar honom att genomdriva sin vilja.5
Šestov bör betecknas som en existensfilosof som utvecklar sitt tänkande i huvudsakligen
två delar – tragedins filosofi och religionsfilosofi. Gud är alternativet till och räddningen
undan denna värld, som han förkastar. Att Gud är i stånd att ändra människornas verklighet
innebär inte att Šestovs bibliska filosofi, som följer på hans tragiska filosofi, bryter
kontinuiteten med denna. Ledmotivet under hela Šestovs filosofiska verksamhet var hans

2 http://rg.ru/2016/02/15/aleksej-kozyrev-shestov-uchit-cheloveka-zhit-v-neizvestnosti.html
3 Anatolij Achutin,”Odinokij myslitel’ i Lev Šestov, Sočinenija v 2-ch tomach, Tomsk 1993, I, 5. (Min övers., LDE).
4 Nelli V. Motrošilova, ”Parabola žiznennoj sud’by” i Voprosy filosofii, No 1, Moskva 1989, 138. (Min övers., LDE). Uppfattningar om
Šestovs filosofi redovisas mer utförligt i kapitel 3.
5 Dessa reflexioner om Šestov baseras till stor del på Adam Sawicki, Absurd, rozum, egzystencjalizm w filozofii Lwa Szestowa, Kraków 2000,
168–177. Sawicki refererar främst till Karl Toeplitz, ”Egzystencjalizm hipostazą?” i Studia Filozoficzne, 1983, Frederick Copleston,
Filozofia współczesna, Warszawa 1981 och Paul Tillich, Męstwo bycia, Poznań 1994.

6
protest mot människans underkastelse under det vedertagna, allmängiltiga. Väljer människan
bort världen för tron är hennes räddning dock inte säkrad. Hon lever ensam med en
oberäknelig Gud och är beroende av hans nåd. Tron i Šestovs tolkning innebär lidande.
Människan frestas därför, menar han, att återvända – och återvänder som regel – till den
trygga värld hon dittills levt i.
Avhandlingens syfte
Syftet med avhandlingen är att följa Šestovs läsning och tolkning av de framstående författare
och filosofer, som han mest intresserade sig för – Fëdor Dostoevskij, Lev Tolstoj, Friedrich
Nietzsche, Martin Luther6 och Sören Kierkegaard. Hans utgångspunkt är biografiska faktas
inverkan på filosofiskt tänkande. Biografierna berättar inte endast om händelser och
omständigheter i de behandlade tänkarnas liv, de förmedlar också intryck av deras sinnelag
och karaktär, vilka för Šestov är viktiga för att fastställa deras ”identitet”. Jag analyserar
Šestovs filosofi ur synvinkeln vad som konstituerar dels människans främlingskap, dels
hennes ”sanna jag”, hennes ”räddning”. Hans tankar ställs i relief mot motsvarande
reflexioner hos de fem berörda tänkarna. Sambandet mellan biografin och filosofin – den
senare specificerad och kategoriserad som Den här världen (främlingskap, det som alienerar
människan) och Den andra världen (människans räddning eller befrielse, hennes autentiska
jag) – har inte systematiskt undersökts i forskningen om Šestov. Denna metod tillämpad på
Šestov och de nämnda tänkarna ger enligt min mening ett svar på frågan vad som kan anses
vara en viktig orsak till Šestovs unika särprägel. I hög grad också denna slutsats är
undersökningens bidrag till forskningen om Šestov.
År 1895 hade Šestov en personlig traumatisk upplevelse7, vars orsak och innebörd han
aldrig avslöjade. Vissa händelser i hans liv vid denna tidpunkt finns dock dokumenterade,
som sammantagna pekar mot sannolika orsaker till krisen. Med viss fördröjning ledde den till
en revidering av hans tidigare filosofiska åsikter. Šestov blev nu övertygad om att den
traditionella rationalistiska filosofin leder människan bort från sanningen och friheten.
Šestov låter inte de egna erfarenheterna och problemen direkt avspeglas i sin filosofi. I
stället projiceras dessa på de av honom studerade tänkarnas erfarenheter och yttranden.
Resultatet blir en filosofi som utvecklas i växelspel med dem. De berörda tänkarnas skiftande
öden reduceras till en med hans eget trauma gemensam nämnare, som läggs till grund för en
filosofi, för vars revelans dessa erfarenheter skall utgöra bevis. Med denna inriktning faller

6 Luther var teolog men hänförs här för enkelhetens skull till kategorin filosofer.
7 Inom psykologin är en starkt ingripande personlig upplevelse detsamma som en kris, som betingas av en yttre händelse (händelser).
7
Šestov lätt offer för bristande saklighet samtidigt som det kan hävdas att han bidrar till att
vidga perspektivet i synen på dessa tänkare.
Förutsättningen för Šestovs bedömning av de fem tänkarnas filosofi är deras tragiska
livserfarenheter såsom Dostoevskijs skenavrättning, strafflägret, hans nöd och umbäranden,
Tolstojs ständiga tvivel, kaotiska själsliv, den plågsamma disharmonin mellan tanke och liv,
döden som inre upplevelse, Nietzsches sjukdom, avsky för kristendomen och altruism, hans
ensamhet, lidande. Luther sökte förtvivlat Guds gunst. För att uppnå denna genomlevde han
självutplånandets plågsamma erfarenhet. Den excentriske Kierkegaard, som fick utstå
människors hån och förakt, förde en personlig kamp mot synd och för en existentiell
religiositet. Till skillnad från den bekväma statskristendomen ålade han sig att ständigt erövra
tron på nytt.
Den förtvivlans erfarenhet som Šestovs personliga kris innebar och som han anser sig ha
gemensamt med andra tänkare uppstår under exceptionella omständigheter. En fullständig
omvärdering av samtliga dittills omfattade övertygelser inträder hos honom och dessa. Krisen
avslöjar en verklighet, en existentiell erfarenhet, som utgör ett embryo till människans
autentiska identitet och startpunkten för ett nytt liv, en ny filosofi, vars hopp hos Šestov är
tron på en absurd Gud.
Avslöjandet av sådana personliga kriser och det annorlunda sätt att vara, som blir följden
tål inte offentlighetens ljus. Šestov valde att förtiga orsaken till sitt drama. Dostoevskij, finner
han, sökte förneka att hans källarmänniska porträtterar honom själv och tonade ned
betydelsen av den omvärdering han genomgick. Šestov kritiserade Nietzsche för bristande
mod. Luther kom till sist att tjäna det allmänna och Kierkegaard förmådde inte fullborda trons
rörelse. Positivt betraktade Šestov i denna fråga Tolstoj, som inte väjde för självbiografiska
skildringar av personer som i sitt handlande vägleddes av sina ohämmade instinkter.
Šestovs filosofi är en form av konstnärligt skapande, som vill spegla livet självt såsom det
uppfattas av honom – kaotiskt, ovisst, slumpartat, dvs. tragiskt och utan mening. Hos honom
finns ett för romantiken karakteristiskt dynamiskt förhållande eller splittring (schism) mellan
författaren (filosofen) och hans verk. Författaren gömmer sig bakom sin hjälte och kan
härigenom bryta mot rådande etiska normer utan att anklagas för att vara omoralisk. Hjälten
uttrycker författarens livserfarenhet. Šestov avslöjar den senares inre konflikt eller hans
”förbjudna” själsrörelser. Den ryske filosofen för estetikens skapande arv vidare, där ”konsten
8