Table Of Content

Ekomuseum Historisk skogsexport från Kalix älvdal www.historiskskogsexport.se FÖRENINGEN JOHAN BERGMAN OLSONS ÄTTLINGAR Meddelande nr 14, 2015, ISSN: 0282-3535 www.bergmanolson.se Jordbruk och sågverksrörelse i Norrbotten under 1800-talet Av fil. kand. Gunnar Bergman 1930 Produktion: Magnus Cedergren 2015. Bilder: Teckning av Plagemann samt fotografier med utslocknad upphovsrätt som föreställer Björkfors och Karlsborgsverken och kommer från föreningens arkiv och från Karlsborg. Bergsbruk och sågverksrörelse ödesland som finns mellan Calix och Luleå älvar” I de flesta fall har bergsbruket, som av ålder på allt från Meldersteins bruk och Råneå till tre mil sätt omhuldats av myndigheterna, föregått ovanför Gällivare gruva. sågverksrörelsen, som först genom förordningarna år 1739 erhöll en priviligierad ställning. Drömmen En annan sådan storartad upplåtelse gällde landet att skapa ett bergslag i det avlägsna Norrbotten tog mellan Pite älv och Luleå sockengräns till målaren redan under drottning Kristinas regering form i J.W. Palmstruch. Det rundhänta sätt varpå försöket att exploatera Nasafjäll, en tilltänkt ny upplåtelserna överlämnades vittnar om, hur ringa Salagruva, belägen vid Piteälvens källflöden, 40 mil man uppskattade vidderna, vars värde man mest såg från kusten. Dess historia är något av det mest som en tänkt bergslag. Att märka är, att dystra Norrbotten äger genom det därmed upplåtelserna för bergshanteringen (recognitioner) förbundna tvångsarbetet och har i Janrik Bromé förutom skogen gällde även marken, under det att fått sin historiker. Kengisverket, där myntplåtar stockfängstskogarna, som tllldelades de finbladiga tillverkades på 1600-talet har en ännu längre sågverken, endast gällde tillverkning av viss mängd historia som mig veterligt ännu inte i följd är timmer samt måste vika för nybyggesanläggningar. behandlad. För att avhjälpa bristen på arbetskraft gick 1747 års Den gamla bergslagsdrömmen framkallade under riksdag så långt i sin uppmuntran av bruksrörelsen, senare hälften av 1700-talet det mest vittsvävande att Meldersteins bruksägare fick rätt, att med laglig företag, uppmuntrade av myndigheterna genom hjälp avfordra ”allmogen uti Råne socken, och några privilegier och förmåner, men som av brist på hemman av Luleå och Calix socknar, eller den tract, kommunikationer och i saknad av tillräcklig som ligger mellan Luleå och Calix Elfvar”, korsfor, arbetskraft var dömda till undergång. På så sätt kolning och dagsverken, avräknade som skatt till fann Kungl. Maj:t för gott lämna innehavarna av kronan, vilken skatt med förnyade frihetsår dock Meldersteins bruk rätt ”att i Nåder få uppodla the var avsedd att utgå från bruket. Givetvis väckte - 1 - dylika bestämmelser starkt motstånd i dessa gamla För denne man, som i historien fått sitt namn som frihetsälskande bondebygder, vars befolkning till den självförgätne fosterlandsvännen, och som blivit stor del härstammade från birkarlarna, kallad ”Norrbottens fosterfader”, tillkom den handelssläkter, som en gång själva varit i besittning honom övermäktiga lågkonjunkturen 1809-10. av vittomfattande privilegier. Omöjligt är det inte, ”Efter några år brast den vackra bubblan, och då var att det senare s.k. ”bolagshatet” har en del rottrådar även hans förmögenhet, liksom så många hans i sådana förordningar, som här angivits. föregångares nästan spårlöst försvunna i ödemarken.” (Lindell) Privilegiebestämmelserna för de finbladiga sågverken rönte även ett visst motstånd och De finbladiga sågverken spred sig hastigt efter de stockfångskogar utlämnades inte längre än till 1805, för dem gynnsamma bestämmelserna av år 1739 och oaktat att den gryende sågverksrörelsen gynnade redan Meldercreutz planerade ett sådant 1750 vid kolonisation, oavsett en hel del uppstående Råneälven, vilket om det kom till stånd var de problem i sitt förhållande till jordbruket. Man första i Norrbotten, om avsett för husbehov eller bosatte sig på de från jordbrukssynpunkt sett mest skeppsbyggeri vare osagt. Vid anläggandet av möjliga och omöjliga ställen, där arbetstillfällen finbladiga sågverk vid Sangisån i Neder-Kalix år skapades av den nya livskraftiga industrin. 1763 uttalar sig Meldercreutz sig mycket motvilligt Bruksrörelsen, som man med konstlade medel mot de finbladiga sågverken i allmänhet, och hans sökte upprätthålla, hindrade därmed kolonisation. inlägg vid detta tillfälle är för övrigt betecknande för det konkurrensförhållande, i vilket A. Lindell säger i sin akademiska avhandling av år bruksrörelsen och den nya industrin kom att stå till 1900 (Norrbottens läns bebyggelse och odling): varandra. När häradssynerätten år 1763 ”Innehavarne av de stora odlingsdistrikten hindrade sammanträdde i Espinära för Björkfors alla, som det åstundade, att utan deras tillåtelse sågverksanläggning ”inlevererades” nämligen en anlägga nybyggen, även där tillfällen för sådana lågo skrift genom ombud för den alltid påpasslige ”Herr obegagnade. Sådan blev följden av de storartade Capitainen och Professorn Wälbornde Jonas upplåtelserna; bergsdriften vann genom dem föga Meldercreutz”, där han i sin dubbla egenskap av eller intet”. krigare och lärd protesterar mot anläggningen såsom inkräktande på hans område ”varvid han i sin Landshövding P.H.W. Widmark, som gjorde ädla iver att försvara detta icke aktgav på, att den vidsträckta resor inom sitt stora län, säger i sina omtvistade terrängen var belägen mellan Kalix och ekonomiska och statistiska underrättelser om Torneå älvar, och att han redan överskridit den Norrbotten 1859, att ”hugade odlare varit eljest tämligen breda och betydliga Kalixälven han utestängda från nybyggens eller torps anläggande, själv angivit såsom gräns för sitt vidsträckta välde.” under det privilegii innehavarna icke förmått eller funnit med sin fördel överensstämmande, att inom År 1767 uppbyggdes Björkfors tvåramiga såg och dessa vidsträckta områden frambringa den kultur, denna var med efterhand gjorda moderniseringar som frihetsbrevens utfärdande avsett”. Nybyggarna och ombyggnader i gång till slutet av 1800-talet. Ett fick inte äganderätt till den jord de brukade, järnmanufakturverk därstädes, vartill privilegier arbetsförtjänsten var dålig, och bosättningen erhölls 1779 hade däremot en mer kortvarig tillvaro. lockade inte. Efter en högkonjunktur i början av 1800-talet låg Bekant är, vilket jättearbete ägaren av Melderstein både järnverk och sågverksrörelse nere under de J. Meldercreutz nedlade för att få sin bruksrörelse svåra åren efter finska kriget. De Meldercreutz- bärkraftig, men utan att hans ansträngningar Hermelinska verken samlades i Karl XIV:s kröntes av motsvarande framgång. För att som man personliga ägo men såldes av Oskar I, som var trodde erhålla bättre kolskogar och bättre tillgång angelägen att avyttra dessa för honom på arbetskraft anlades bruket mestadels vid kusten improduktiva vidder, varefter de så småningom och bekant är, hur man förde malmen från absorberades av den framåtgående Lappmarken med tidsödande renraider. sågverksindustrin, som efter 1830-talet seglade fram Meldercreutz anlade 60 nybyggen, vilka mot högkonjunkturerna – Krimkriget i mitten av tillsammans omfattade 67 mantal men att märka är, seklet och fransk-tyska kriget 1870-71. Man kan att på denna vidd endast 349 människor fick ett med visst berättigande säga, att sågverksindustrin nödtorftigt uppehälle. Meldersteins bruk med blev arvtagare till de Meldercreutz-Hermelinska underlydande övergick 1799 tll friherre S.G. odlingsprojekten men med helt andra Hermelin, som bland annat anlade Selets och förutsättningar att bära upp den starka invandring, Gylgens bruk. som de goda arbetstillfällena hade till följd. - 2 - Bergverksrörelsen kom som malmexport efter upptar kap. ”trävarurörelsen” 11 sidor, varvid som anläggandet av järnvägar i en ny tid, helt olik den jämförelse kan nämnas ”bergsbruket” med 74 sidor. gamla bruksrörelsen, vid vilken tanken gärna vill Vilken dominerande betydelse trävarurörelsen kom stanna sådan den gestaltade sig i många delar av att få för länet framgår nogsamt av den situation, vårt land, och ur vilken topparna av svensk kultur som uppstod i Kalix och Töre, när industrin här sprungit fram. Vi behöva bara stanna vid sådana lades ner och statsmyndigheterna fick sig förelagd namn som Tegnér och Geijer. Hur fascinerande den svårlösta ”Kalixfrågan”. I Norrbotten var skildrar inte Geijer barndomsminnena från de övergången till trävarurörelsen inte förberedd värmländska järnbruken: ”Där var ett friskt leverne genom en gammal väl organiserad bruksrörelse, och om vintern. Järnbruk och nordisk vinter höra därför hade denna industris pionjärer i Norrbotten tillhopa. Dessa lågor utur djup av snö, det under ett mödosammare arbete än i andra landskap att få valv och pelare av is framforsande vattnet: de tunga, sitt näringsfång, från att betraktas som en skadlig vitt skallande hammarslagen, som i en natur, frusen binäring, tillerkänd sin rättmätiga plats som till visa, visa, att människan är vaken; senkraft och huvudnäring, där det gällde att genom väl avpassad svett i köld och drivor; kol- och tackjärnskörare i lagstiftning sörja för dess fortsatta bestånd. långa rader, med rimfrost i skägget, hästarna gnäggande med varma skyar ur näsborrarna, vimlet Om man söker tränga in i Norrbottens av folk och bestyr; det är en tavla att se, det är en trävaruhistoria, blir man böjd för att mestadels tavla att leva! Hur mången dag har jag ej sett detta! förkasta typen för den hänsynslöse trävarupatronen – en med i vimlet, bland skator, sparvar och barn. – med bostad i Baggböle, sådan han mestadels lever i Hur mången kväll har jag ej betraktat de ur smedjan folkföreställningen utan i stället finna bärare av en uppstigande eldkvastar och följd de irrande ansvarskännande kultur, som under patriarkaliska gnistorna, tills de slocknade i den mörka rymden!” former utförde ett anmärkningsvärt både andligt och materiellt nyodlingsarbete och som skapade en Sågverksrörelsen blev aldrig populär i samma herrgårdskultur, som väl kan stå inför en jämförelse mening som bruksrörelsen. Med sågverk med vilken annan del av landet som helst. Detta är sammanställdes gärna ordet skogsskövlare, mycket sagt utan att förbigå de många och svåra problem, beroende på lagstiftningens långsamma anpassning som uppstod under en tid, då Norrbotten, från att till den frambrytande industrin, som en gång skulle ha varit ett betydligt glesare befolkat agrariskt land bära upp vår internationella handelsrörelse och med hårda nödår; där ingen hjälp fanns, strävade sig skapa ett Norrland, som aldrig förutan den hade fram till en industri, som kunde föda en långt större existerat. Till skillnad mot det av myndigheterna befolkning. omhuldade skötebarn järnhanteringen var, fick sågverksrörelsen kämpa sig fram med fördröjd Denna industris osäkerhet genom konjunktur- anpassning ”till de nya produktionsförhållandena – växlingarna gör dock inte den mindre komplicerade ett uppskov, som var liktydigt med ett försenat ”gamla, goda tiden” bättre, men måhända kunde utnyttjande av de nya trävarukonjunkturerna”, enl. man då svälta sig igenom de dåliga tiderna på ett B. Boethius. sätt, som för oss är främmande. Om jag lever i en förut fattig bygd, där genom industri skapas ett Den första sågverksrörelsens historia i Norrbotten penningöverflöd, vilket jag inte förmår bruka på är ännu inte skriven. I den jubileumsskrift, som rätt sätt, så kan jag inte ge industrin skuld härför. utkom vid utställningen i Luleå 1921 om 644 sidor Om man studerar hushållningssällskapets - 3 - handlingar, som starkt företräder agrariska intresset förmalning och förmodligen har vinden först gentemot bolagen, får man en inblick i vad mån använts som drivkraft, då det skeppsbyggande trävaruindustrins målsmän söker gå till rätta med Holland synes ha gått främst med de tekniska de uppstående problemen, och hur de som förbättringarna. föregångsmän inom jordbruket sökt att höja denna näring, väl vetande, att jordbruk och Den finbladiga handsågen omnämns först bland sågverksrörelse stå i ett starkt beroende av inventarierna i början av 1600-talet. Dessa varandra. finbladiga sågar blev tidigt ”på holländskt manér” flerbladiga vindsågar, och vid dessa bearbetades Vi ha i det föregående framhållit den väsentliga tidigt det ojämna halvfabrikatet från de nordiska skillnaden mellan recognitionerna för bruken och vattensågarna. Allteftersom dessa i Norden blev tilldelande av stockfångst åt de finbladiga ”finbladiga” och tilltagit i mängd gick sågverken. Vi skola i det följande närmare ingå på, anläggningarna i Västeuropa tillbaka. I Norrland hur sågverksrörelsen kom till Norrland och bearbetades timret samtidigt in på 1800-talet för Norrbotten, samt hur den till en början hade att hand genom klyvning men mestadels genom framgå på det föråldrade privilegieväsendets väg. handsågning, i vilket fall Norrbotten intar en Vidare stannar vi vid jordbruket och dess särställning, då ”detta för allmogen hälsofarliga utveckling och vill härmed söka allsidigt belysa de arbetssätt” allmänt brukades i landskapet under båda näringarna i Norrbotten under förra seklet. första delen av 1800-talet och senare. De flesta exemplen är hämtade från Kalixdalen, som därigenom kan synas framhållas före det övriga De första sågkvarnarna, som med säkerhet omtalas Norrbotten. Emellertid kan ingen jäva det faktum, från vårt land härröra från 1520-talet. Gustav Vasa, att Kalixbygden intog en ledande ställning både riksbyggmästaren och hans son Johan anlitade först inom jordbruk och sågverksrörelse under 1800- med sina kronosågar de norrländska reserverna. Så talet. Här var också styrelsen förlagd för det anlades Testebo såg vid Gävle 1554 och bland de av ojämförligt största sågverksbolaget i Norrbotten, Johan III grundade sågarna 1573-74 märkes i den största intressenten inom Torne, Kalix, Råne Västerbotten Bickle i Bygdeå och en med okänt och Lule älvdalar. läge i Skellefteå. Produktionen för alla kronosågarna i Norrland var under rekordåret 1595 Hur sågverksrörelsen kom till Norrland och inte mer än 2,400 tolfter, dvs. vad ett medelstort Norrbotten. De finbladiga sågverken. norrländskt sågverk före världskriget kunde såga på Det första sammanfattande arbetet om några dagar. Skatten på brädtillverkningen var sågverksindustrin i Norrland är utarbetat av under 1500-talet mycket obestämd, vanligen var Wilhelm Carlgren och efterföljande sammandrag är tionde bräda. I Västerbotten uppträdde den först hämtat ur ”De norrländska skogsindustrierna intill 1584 i redovisningen för 3 sågar, alla i Umeå socken. 1800-talets mitt”. I Stockholm drog det förenade varvs- och Allt eftersom den egna virkestillgången i slottsbygget en införseltull på bräder, som upptogs Nordvästeuropa av olika anledningar inte kunde på ”Österbroen”, nuv. Skeppsbron. Från förse sitt eget kustland med virke för dess Västerbotten mottar slottsfogden år 1567 inalles 31 skeppsbyggerier måste tillförsel ske över havet. tolfter. Den första högkonjunkturen för Norge och Balticum var de första leverantörerna, trävarurörelsen – åren kring storarmadans fall från det förra landet hade bevisligen redan under lämnade Norrbotten oberörd. Brädproduktionen, 1100-talet ”en vida spridd trävaruexport” utgått, i som i Norrland i främsta rummet togs i anspråk för vilken med all säkerhet det av ålder Norge tillhöriga utförsel och blott långsamt fick tjäna husbehovet, landet Bohuslän tidigt bidragit. Med sitt hade ännu inte nått Norrbotten. ekonomiskt fördelaktiga läge för handelsförbindelse med England och Det första trävaruexporten, som åstadkom en viss Nordsjökusten blev Göta älv den första leden för uppblomstring i Gävle och de på 1580-talet vårt lands trävaruexport, först efter hand nådde grundade städerna Hudiksvall och Härnösand exporten vår östersjökust, spred sig så småningom påverkades av det s.k. bottniska handelstvånget, till det sydligare Norrland, vilket land länge låg i som innebar, att inga fartyg fick segla längre reserv och nådde sist Ultima Thule – Norrbotten. söderut än till Stockholm från de norrländska hamnarna. Denna absurda lagstiftning, som ville Det exporterade virket utgjordes först av ek, förhindra konkurrens med huvudstaden därefter tall för att till slut även omfatta gran. Den undertryckte den kommersiella utvecklingen i mekaniska kraft, som först började användas var Norrland under ett par sekler. Detta tvång, som kvarnen, som av ålder använts för sädens blev definitivt formulerat genom handelsordningen - 4 - av 1636, fick visserligen periodvis vissa lindringar År 1789 finns inom Kalix, byamännen tillhöriga med blev oaktat alla klagomål aldrig helt upphävt grovbladiga sågkvarnar, grundlagda på byns förrän år 1812, då full seglationsfrihet på utlandet skattehemmans skogar: Gammelgården, Börjelsbyn, beviljades samtliga städer i Norrland. Norrland Korpikån, Pålänge, Siknäs, Sören och Vånafjärden, utestängdes alltså under långliga tider från att helt skattelagda till lägst 1 1/2 och högst 3 1/2 tolfter ta del av de goda konjunkturerna, vilka det livligt bräder i årlig ränta. I landshövdingeberättelsen av eftertraktade. år 1822 meddelas: ”Ett betydligt antal smärre grovbladiga sågar, som före detta inom länet funnits Genom brevet av år 1739 hade emellertid och tillhört vissa byar eller hämman äro till största sågverksrörelsen, närmast genom den delen ödelagda i senare tider, och de som ännu, till virkesbesparing man ansåg kunna utvinnas med de äventyrs, äro i gång, kunna knappt tillverka vad s.k. finbladiga sågverken, erhållit en priviligierad husbehovet fordrar”. ställning. Förut hade denna industri undertryckts till förmån för järnhanteringen, som under sekler Att de virkesförödande grovbladiga sågarna intog en dominerande ställning inom vår export. bibehöll sig så länge, jämte de finbladiga, beror till Från Ångermanland, där det första sågverket av stor del på lagstiftningen, som i någon slags denna typ anlades 1739, spred de sig hastigt och skogsbesparande syfte endast tillät de priviligierade kom i mitten av seklet till Norrbotten, där de flesta sågverken att tillgodogöra sig de tekniska finbladiga sågverken anlades före 1700-talets förbättringarna enligt ”det holländska manéret”. I utgång. Det är emellertid dessa finbladiga sågverk, många fall bröts förordningarna och troligt är, att som kommit att karaktärisera trävarurörelsen under där de grovbladiga sågkvarnarna kvarhöll sig längst, första hälften av 1800-talet. finbladiga sågklingor blivit insatta och genom denna självrådighet en hel del virke sparats från att Den första trävarurörelsens uppkomst i förödas. Norrbotten. Vattensågarnas tid 1800-1858 De första sågkvarnar, som användes, var mycket Handsågningen primitiva och virkesförödande genom de grova Jämte de grovbladiga och finbladiga sågverken sågbladen, varigenom mycket av stocken förspilldes användes tidigt ”den för allmogen tidsödande och som sågspån. De påminner till sin konstruktion ohälsosamma handsågningen”. Här kom teknikens mycket om de första sågarna i resten av Norrland, förbättring till användning, vad beträffar den de s.k. kronosågarna, av vilka den första såsom finbladiga sågklingan. Det är märkligt att tänka sig förut nämnts anlades 1554 vid Gävle, tretton år all plank som försågats med de obekväma senare omtalas en sådan från Västerbotten. De ställningar karlarna måste inta. Den förhållandevis grovbladiga sågarna användes till husbehov och var stora mängden handsågade plankor från gemenligen böndernas, samt försågade timmer från Norrbotten är för detta landskap utmärkande och byallmänningarna. För att anlägga en dylik torde ha sin huvudsakliga förklaring däruti, att grovbladig sågkvarn erfordrades tillstånd från K.B., tillgången inte motsvarade den stora efterfrågan, som skattlade den till visst antal tolfters som förefanns på denna vara under tillverkning. Enligt jordeboken av 1750 fick en dylik högkonjunkturerna. såg i Sangis endast användas 1 vecka under året. Särskilt var detta fallet under Krimkrigets Det vill synas som om de grovbladiga sågarna först högkonjunktur, då allmogen drogs från arbetet vid omlades i Pitebygden, där de fanns i jorden och därigenom i hög grad bidrog till anmärkningsvärt stor mängd och bidrog till att sågverksrörelsens konfliktställning gentemot skogarna här inom de gamla bebyggelseområdena modernäringen, vilket bland annat av Björkfors tidigt blev hårdare anlitade än i andra delar av sågverksägare kraftigt påvisats i en inlaga till Norrbotten. Den ovannämnda sågen i Sangis av myndigheterna. Enligt en muntlig uppgift skall 1750 ägdes av gästgivaren därstädes. Enligt bönderna ha valt lämpliga träd till försågning, varför jordeboken av 1757 yrkade Sangis byamän att få ingå virket hos de handsågade plankorna stod högt i som delägare i denna såg, vilken anhållan av kurs, ett förhållande, som i så fall bidragit till att gästgivaren bemöttes med påvisandet av att det denna metod så länge ägde bestånd. finnes många fler sågställen i Porsibäcken, och det står var och en fritt att ingå till K.B. med anhållan De finbladiga sågverken om att få uppföra en sågkvarn. Detta byamännens Såsom förut nämnts spred sig hastigt de finbladiga yrkande är nog grundat på att timret som sågverken, sedan de genom förordningen av 1739 försågades, togs från byallmänningen. ansågs ha undergått en så stor teknisk förbättring, att de priviligierades med stockfångsskogar. Från Ångermanland, där Kramfors, som fått sitt namn - 5 - efter finländaren Kristoffer Kramm, erhållit gjorde sig särskilt gällande så nära gränsen till privilegier 1744 spred de sig hastigt, vilket bäst Finland, där snittet gjordes 1809-10. visar, hur lönande de var. De kom efterhand till Norrbotten, där J. Meldercreutz redan 1750 Emellertid är huvudsakliga anledningen till dessa umgicks med tanken på ett finbladigt sågverk vid upplåtelsers upphörande att finna i hela systemets Råneälven, som var det första i länet. År 1756 erhöll absurditet. I berättelsen av 1822 meddelas, att Arnemark-Borgfors i Pitedalen sina privilegier, ”sågverksskogarna äro för det mesta kronotrakter, Björkfors i Sangisån 1764 samt Storfors i Lillpite älv som efter skogens uppskattning till mängd och 1765. Efter ett uppehåll i c:a 30 år följde åtta växtlighet, blivit sågverken upplåtne för visst antal finbladiga företag: Ylimenjoki 1794, Degerfors 1795, timmerstockars avverkande årligen; och hava dessa Helleström, Ekfors, Selet och Sjulsmark 1796, Ljuså sågverksskogar redan blivit mycket ödelagda, dels 1798 och Törefors 1799, Brattfors 1800 och genom tid efter annan inträffar skogseldar och Bondersbyn 1805. Fördelningen var ganska jämn starkare stormväder, samt dels genom missbruk vid över hela länet med ett visst övertag från Piteå. sågningsrättighetens utövande under goda konjunkturer, men i synnerhet genom skogens I landshövdingens femårsberättelse av 1822 uppskattning ofta skett ganska ofullkomligt och meddelas, att ”sågverksrörelsen får bedrivas vid 16 efter, emot verkligheten, allt för korta perioder för finbladiga sågverk, varav dock två varit ofullbordade återväxten, följaktligen till en med skogens bestånd och dessutom fyra under senare åren, längre eller oförenligt stor avverkning”. kortare tid, stått stilla”, och medeltillverkningen ”såsom avtagande emot förr” antas till 25,000 För vår tids sätt att se låg inte huvudorsaken till tolfter plankor och bräder. Anledningen till att detta förhållande i beräknandet av för korta upplåtelserna av stockfångstskogar i det närmaste perioder för återväxten. B. Boethius anför i upphörde efter 1805 är väl till en del att se i den ”Robertsfors bruks historia”, att omloppstiden ihållande högkonjunkturen strax före och vid bestämdes till 150 à 200 år, där man 70 år senare nämnda år. Det är helt naturligt att depressionen beräknade 60 år. Tiden för syneförättningen, som - 6 - ofta gjordes på ett par dagar, var för otillräcklig. var man nu angelägen om att ge upplåtelserna sådan Man bestämde härunder med stöd av några form, att de inte kolliderade med modernäringen. provytor, hur stor avverkningen ex. 1,200 träd, som Därför bestämdes uttryckligen, att de till kunde göras på frikostigt tilltagna arealen, vilken stockfångst upplåtna markerna inte fick hämma kunde uppgå till 30,000 tunnland, sedan nybyggesanläggningar, inte heller fick timmerskog impediment och behövlig mark för nybyggaren uthuggas i grannskapet av byar och gårdar, varmed avräknats. Sjuttio år senare beräknades på samma förmodligen avsågs, att sådana områden areal antalet träd för avverkning till 6,000. Skogen reserverades till vedbrand och byggnadsvirke. skulle enl. samme författare ha blivit uppfylld av Dylika vaga bestämmelser kunde givetvis leda till fullmogna träd, om förordningar efterlevts. konflikter, men under förutsättning, offentliga Olyckligt nog blev lagöverträdelser praxis. skogar ha funnits kvar, om bestämmelserna om rätt Kronobetjäningen var för otillräcklig att övervaka till skattköp till bruken utan modifikationer hade och hade ofta föga framgång i sitt nit, tillämpats. Med sågverkens stockfångstprivilegier utstämplingar påbjöds först 1865. kunde man inte annat än tillämpa samma principer som med brukens recognitionsskogar. ”Ehuru det principiellt sett ingalunda var det ”Avvittringsförfattningarna föreskrevo också, att nödvändigt lades vid de större norrländska skogsmark, som årligen kunde avkasta de antal träd, sågverken stockfångsträtten från kronomark i regel varå ett sågverk ägde privilegium, skulle utbrytas till grund vid fastställandet av årliga sågningsrätten. och med vissa förbehåll under skattemansrätt åt Där så skedde, skulle sågverken alltså ha saknat rätt detta upplåtas.” att öka sin timmerfångst exempelvis genom köp från allmogen, men en sådan ordning var alltför Vid sitt fasthållande vid de gamla privilegierna uppenbart orimlig för att kunna respekteras. Det gjorde verksägarna i Norr- och Västerbotten gick slutligen så långt, att lagstiftningens gemensam aktion för att bevaka sina intressen. ursprungliga mening råkade i glömska och ersattes Man kan inte annat än i likhet med en insändare i med tolkningsförsök, vilka något mer motsvarade luleåtidningen Norden 1858 undra över att de faktiska förhållandena” (Boethius). myndigheterna gick så långt i liberalitet, att ny tilldelning gjordes istället för skogstrakter, som inte År 1767 ingår ägaren till Björkfors finbladiga såg blott avbränts genom skogseldar utan även för hårt Abraham Fougt till K.B. med en skrivelse, ”att de anlitats, även om skogsförödelsen gjorts av hemmansåboer, som ega mer skog, än deras föregående ägare. hemman tarfva, måge få frihet, enten, vid olika finbladiga sågverk låta såga sitt timmer, eller också På Björkfors praktiserade man vid denna tid detsamma till sågegaren aflåta emot sina nödtorfter, skogskulturer, som måhända inte då var så vanligt så af spannmål, som i dessa aflägsna norra vatten av enskilda, men skogen var illa medfaren under genom missväxt ofta tryter, som andra förfluten tid, så att 3,500 träd årligen ej kunde fällas oundgängliga behof till deras hemmans och i vederlag lämnades ett par nya skogstrakter upprätthållande”. Härpå resolveras att ”sökande den ena i Övertorneå, den andra i Överkalix, eger att överenskomma med dem, som hafva sådan förutom den gamla sågskogen å 11,405 tunnland, tillgång derå”, att de utan skada för hemmanen och varav dock 3,401 tunnland utgjordes av skogen kunna efter lag ”göra afsalu deraf, efter impediment, som alltsammans enligt vederbörlig tillsyn och pröfning.” Särskilt under avvittringsutdrag av 61 Rdr 31 öre tillföll verket. sådana förhållanden att stockfångskogen var Härvid tillämpades utan tvivel givna föreskrifter, avlägset belägen, och då flottningsförhållandena var även om man vore hågad citera det gamla primitiva är det klart, att man sökte åstadkomma ordspråket: ”Gud ger människan jorden, timret närmast och billigast möjligt. lantmätaren ger den, vem han vill”. Bönderna var föga aktsamma om skogen, innan Flera hemman var under tidernas lopp upptagna avvittringen gått fram och ur byallmänninngen och insynade inom det gamla stockfångstdistriktet, avskilt deras enskilda tillhörighet. Man högg för och på dessa gjorde inte verksägaren anspråk i övrigt in på skogen snart var som helst i närheten av enlighet med bestämmelsen, att stockfångsten inte flottleder och alla lättillgängligt belägna fick hindra nybyggesanläggningar. Tiden före skogsmarker blev tidigt starkt anlitade och ofta avvittringssutslaget 1858 är emellertid irriterad, och överavverkade. Med den erfarenhet man haft av sågverksägarna kunna inte fritagas från att efter sin bergverks- och bruksrörelsens hämmande förmåga ha sökt förhindra nya insyningar på deras inflytande på kolonisationen, då recognitionerna stockfångstmarker, innan utslaget fallit. Men å innebar upplåtelse även av marken, som först i andra sidan låg det nära till för nybyggare att söka andra hand utan äganderätt uppläts till nybyggen, insyn med spekulation å skogens existerade värde, - 7 - mindre i odlingssyfte. Vidare vilja verksägarna göra på Åkrokens gamla, numera brunna herrgård, för gällande, att allmogens rätt att få huggesinsyningar Bondersby såg år 1805-06 erhållna privilegiet å Kronans marker inte skulle gälla stockfångsskogar bestämdes den årliga avverkningen till 610 annat än till husbehov. fullmogna tallträd, och skatten utgick med 2 skilling för trädet. För detta verk, som var beläget i Tvärån, Skatteläggningen av de finbladiga sågverken strax före dess inlopp i Kalixälven, tillkom en Bestämmelserna av 1739 berättigade de finbladiga oförutsedd svårighet vid fjällfloden, då verket måste sågverken att avverka ett visst antal träd, varvid stå stilla 2, 3 veckor för uppstigande bakvatten, och som norm kan anges 2,000 st, mot viss beskattning, från bivattnet kunde endast påräknas kraft från maj senare kallad stubböre, som var skäligen obetydlig: till juli och augusti enl. uppgift från 1814. mellan en halv och sex skilling i 1776 års myntsort för varje träd. Dessutom kunde särskild skatt utgå Flottningen i äldre tider för sågverket som fastighet. Skatten kunde även Enligt landshövdingeberättelsen av 1882 hade utgå i tolfter bräder för visst antal träd såsom i trävarurörelsen oaktat de tryckta tiderna ”även privilegierna för Björkfors av 1763, som 1780 under de sist förflutna fem åren varit någorlunda skattlades för 2,000 tolfters tillverkning enkla livlig vid de sågverk inom Piteå, Luleå och Neder- helrena sju alnars bräder, som ansetts kunna Kalix socknar, som äro belägne antingen nära erhållas av de 2,000 träd, som årligen fick avhämtas havskusten, så att tillverkningen kan föras till från de till sågverket anslagna skogar, till en årlig lastageplatserna utan flottning, eller ock vid korta skatt av 106 tolfter enkla 7 alnars bräder. År 1788 och bekväma flottningsleder, så att bräderna kunna nersattes denna skatt till 37 1/2 tolfter. Sedan verket nedkomma ”oskadade och med måttelig kostnad”. år 1820 vunnit utökning av sågningsrätten till 3,283 träd erlades först 8 skilling för trädet, men efter Metoderna, som under 1700-talet var mycket skattläggningen 1821 blev skatten tillsvidare primitiva, bibehåller sig mycket enkla långt fram bestämd till 80 tolfter. under 1800-talets första halvsekel. Särskilt mötte flottningen över sjöarna stora svårigheter. Så anför I privilegierna för Ekfors av 1796, verket beläget vid B. Boethius i Robertsfors historia följande som nog en biflod till Torneälven, nämns i likhet med får anses flottning i dess primitivaste form: ”När Kramfors, det första finbladiga sågverket i virket fraktats ned till de avlägsnare skogssjöarna, Norrland av 1744, ingen beskattning, och verket bankade man ihop det med vidjor och lät det ligga, slapp under ett sekel varje skattläggning enligt till förlig vind kom, i stället för att överföra det med uppgift av W. Carlgren. Vid det till tross och vindspel, och på strömsvaga ställen, där överjägmästaren och krigsrådet Pettersson, bosatt flottningsmanskapet måste gå och skjuta på, fanns - 8 - inga anordningar, utan karlarna fick hoppa på de års timmerförlag, om verket den svårighet möter, lösa stockarna – till föga gagn för arbetsresultatet, att det timmer som från Kronoallmänningen flottas då de flesta hade nog att hålla balansen. Vid en efter Korpikå och Moå Elfvar måste slutligen skattläggningsförrättning uppgavs det också, att uppför Strömmen efter Lappträsk (Sangis) elfven flottningen från de högre upp belägna skogarna 645 alnar till Sågverket, som vid sistnämnda elf är krävde tre till fem år.” beläget”. Man låg alltså med flera års timmer förlag i älven, ett förhållande, som förekom inemot 1850- I skattläggningsinstrumentet för Björkfors 1821 får talet enligt ett översågningsmål från denna tid, som man en god inblick i den tidens svårigheter vid i det följande skall angivas. flottning. De 1820 noggrant beskrivna skogstrakterna, som är sågverket upplåtna detta år År 1842 erhåller trävaruindustrien en stöt framåt. var belägna på ömse sidor om Korpikå och Moå Trävaruindustrin hade ännu inte nått en sådan älvgrenar, samt vattendragen till Raidajärvi, utveckling, att några avsevärda kostnader nedlagts Jänkisjärvi, Persomajärvi och Lautajoki. ”Något på flottleder. Det var först de första särdeles sågtimmer kan numera icke erhållas på handelsfirmorna och bolagen, som utförde detta närmare än ifrån 3 till 7 mils afstånd från Sågen. jättearbete, sedan rörelsen växt upp från att ha varit Timmerfottningen är högst obekväm emedan en pygmé. Genom den första mer betydande densamma, sedan timret blifvit släpat längre väg engelska tullnedsättningen av 1842 markeras öfver Berg och Dahlar, måste ske efter smärre upptakten till en storindustri. skogsbackar, som äro dels med branta fall och stora stenar upfylde, samt dels hafver mycket låga År 1842 erhåller de finbladiga sågverken obegränsad stränder, hvilket gör att sågtimret å sina ställen inte sågningsrätt dvs. rätt att utöver det anslag utan en mycket kostsam sprängning kan fortskaffas, privilegierna medgav försåga allt lagligt förvärvat och å andra ställen, der stränderna äro låga flyter timmer. Först nu erhålls enl. Boethius Kungl. inåt skogarna. Mycken kostnad, besvär och hinder Maj:ts tillstånd till en rätt, som länge tillämpats, då möter ock timmerflottningen derigenom att i annat fall all utveckling av denna industri skogselverne endast äro flottbara under förkvävts. Såsom i det föregående anmärkts snösmältningen, men sällan kunna för ett år utvecklade Abraham Fougt, ägare av Björkfors, med begagnas till flottning mer än från det ena Träsket vissa förbehåll år 1767 av K.B. rätt för de finbladiga blifver längre fram på våren liggande och förhindrar sågverken att förvärva köptimmer, vilken flottningen derå intilldess snösmältningen för sig bestämmelse troligen får betraktas såsom varande gått och Skogs-Elfvarne uttorkat, hvilket allt av tillfällig beskaffenhet. 1842 års liberalitet i föranleder Sågverksägarne vara försedda med flera lagstiftningen utsträcktes även till de sågar vi förut - 9 - kallat ”grovbladiga”. Dessa hade förut endast fått begagnas till visst oansenligt försågningsbelopp men Tron på jordbruket som huvudnäring och skogen nu bereddes ”all den frihet i utövningen, som med som understödskälla är som sagt den bärande äganderätten och nödig skogshushållning kunde principen. Det var först utvecklingen, som inte vara förenlig”. Konkurrensen var som nu fri med de kunde hämmas, som tvingade fram ett motvilligt större sågverken, som ängsligt bevakade sina erkännande, att trävaruindustrin inte längre var intresseområden. Vad Björkfors beträffar hade man binäring utan en mäktig inkomstkälla, för vars ingen nämnvärd konkurrens. Först när råvaruanskaffning måste sörjas på ett rationellt sätt, bondeskogarna efter avvittringens avslutande kom såsom för ett till jordbruket jämbördigt ut i den allmänna marknaden, blev det ägaren näringsfång. Denna senare syn på sågverksindustrin angeläget att genom hemmansköp, har knappast ännu helt slagit igenom, varken bland sågverksrörelsens avigsida, söka gardera sig mot de små eller stora politikerna. konkurrenter. Ett översågningsmål från 1851-1857 Genom Kongl. brevet av den 11 berättigades Trävarurörelsen fick från tiden omkring 1842 en jordbrukaren att från kronobyggen och kronans nästan brådstörtad utveckling. Med kännedom om marker emot stubböresavgift enligt gällande den ofullständiga bevakning, som föregått denna tid markegång efter anhållan hos K.B. hämta kan väl frågas: Hur var staten väpnad att övervaka skogsprodukter till avsalu, en bestämmelse, som en god skogshushållning under de tider, då framkommit såsom ett medel att hos befolkningen trävarurörelsen gick mot högkonjunkturen vid utan skuldsättning genomgå de många seklets mitt – krimkriget? missväxtåren, varpå särskilt 30-talet varit rikt. Denna utväg att erhålla köptimmer utnyttjades i Kronobetjäningen utgjordes av länsmannen, som stor utstäckning av sågverken, och dylika utan fackliga kunskaper handhade utsyningarna och köpekontrakt finns i ansenlig mängd i Björkfors kontrollen, och som dessutom var strängt upptagen arkiv. I leverantörernas ansökningar till K.B. står med andra göromål. B. Boethius anför exempel på gårdens inspektor såsom borgensman för att de ofta var engagerade i företagen och därför stubbörenas erläggande. Vanligen är det flera inte opartiska. Genom slagordet ”baggböleri” har bönder, som gemensamt begär utstämpling, och Västerbotten blivit särskilt känt genom över hela antalet träd växlar från 60 till 600 och mer. landet uppmärksammade översågningsmål. Enligt Stubböret för bönderna uppgick i mitten av seklet ”Lazarus” i ”Svenska millionärer” skall Dicksönerna till fyra skilling för trädet, jämte insyningskostnad. ha missbrukat värjemålseden – kvinnorna låg Bondersby såg betalade 2 och Björkfors 6 skilling, gråtande efter vägen besvor James Dickson att inte innan nya förordningar trädde i kraft under nästa svära falskt, när han kall och hård åkte till tings från halvsekel. Under nödtider ingå bönderna till K.B. sin gård Baggböle. med begäran att fritagas från stubböresavgift såsom fallet är exempelvis 1862. Denna framställning av ”Lazarus” kanske får tas med moderation. Dicksönernas historia är enligt Genom 1844 års bestämmelse för bönderna att W. Carlgren ännu inte utredd. erhålla utstämplingar fick kronomarken lagens helgd, och den sedan urminnes tider rådande I Björkfors hävder förekommer ett stort uppfattningen om allmänningen som var mans översågningsmål under åren 1851-57, där egendom reglerades. Med den otillräckliga kronobetjäningens tjänstenit inte kan ifrågasättas. jägeribetjäningen, vars utökning genom de många Detta mål infaller under en tid, då reaktionen, utstämplingarna starkt påfordrades, trevade man sig parad med misstänksamhet, var på toppunkten fram mot en mer effektiv statlig kontroll. gentemot den laglöshet, som präglade Bestämmelserna av 1842 överensstämmer med sågverksrörelsen i dess första skede, en laglöshet 1800-talets princip, sådan den gör sig gällande i som till stor del berodde på absurditeten i K.B:s och hushållningssällskapets handlingar med lagstiftningen, vilket i det föregående har skogens främsta uppgift som stöd åt jordbruket. framhållits. Utan tvivel inbringade också inkomsten av det på kronomark utsynta virket kontanter för uppköp av J. Bergman Olson blev 1830 ägare till 1/4 av bruket det nödvändigaste för uppehället. Exempel finns och först 1844 genom köp av änkefru Hedda emellertid enligt K.B:s berättelser på ”att den Sundell ägare till återstående 3/4. Av handlingarna erhållna byggesrättigheten överlåtits”, och ”ibland är det intet, som tyder på, att ägaren tiden närmast utan att jordbrukaren haft något med hygget att efter 1844 tagit någon mer verksam personlig del i beskaffa. Undantag särskilt inom Kalix älvdal med brukets skötsel. Uppgifterna från tiden 1844-52 är den myckna handsågningen”. emellertid ofullständiga – de flesta ange ett livligt - 10 -