Jerry Määttä om Malin Alkestrand, MAGISKA MÖJLIGHETER. HARRY POTTER, ARTEMIS FOWL

21 Pages·2017·0.21 MB·Swedish

66 TFL–2–2017
Jerry Määttä om Malin Alkestrand, MAGISKA MÖJLIGHETER. HARRY POTTER,
ARTEMIS FOWL OCH CIRKELN I SKOLANS VÄRDEGRUNDSARBETE Skrifter
utgivna av Svenska barnboksinstitutet 137, Göteborg & Stockholm: Makadam förlag,
2016, 349 s. (diss. Lund)
Frågan om populärlitteraturens roll i skolans litteratur- och gymnasieskolans värdegrund, eller mer specifikt till
undervisning tenderar att ge upphov till livliga diskussioner. frågor rörande demokrati, mänskliga rättigheter och kultu-
Ska den användas endast för mekanisk lästräning, som en rell mångfald. I fokus står tre populära romanserier: J. K.
sockrad inkörsport till den högre, finare skönlitteraturen, Rowlings sju romaner om Harry Potter (1997–2007), Eoin
eller har den rentav ett egenvärde i sig? Colfers åtta romaner om Artemis Fowl (2001–2012) samt
I sin avhandling Magiska möjligheter. Harry Potter, Arte- Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsfors-
mis Fowl och Cirkeln i skolans värdegrundsarbete försöker trilogi (2011–2013). Genom läsningar av dessa verk vill Al-
Malin Alkestrand nyansera denna diskussion genom att kestrand leda i bevis att fantasylitteratur besitter en särskild
visa att det går att använda fantasylitteratur för barn- och didaktisk potential då den genom främmandegöring kan få
ungdomar för att behandla frågor relaterade till grund- eleverna att se sin egen verklighet ur nya perspektiv.
Magiska möjligheter är en avhandling med många kom- former av förtryck, inte minst (de vuxnas) maktmissbruk.
ponenter och infallsvinklar: här samsas barn- och ungdoms- I kapitlet om demokrati diskuteras, utifrån ungdomsupp-
litteraturforskning, fantasyforskning och litteraturdidaktisk roren i Harry Potter and the Order of the Phoenix (2003)
forskning med diskussioner om skolans värdegrund och och Engelsforstrilogin, ämnen som tryckfrihet, mötesfrihet,
utläggningar om teoretiska begrepp som främmandegöring, åsiktsfrihet, yttrandefrihet, kritiskt tänkande, källkritik,
intersektionalitet, diskurs, makt, orientalism och det karne- propaganda och censur. Intressant här är inte minst den ny-
valiska. Därför är det inte heller förvånande att de två första anserade analysen av de vuxnas roll i Harry Potter, där Alke-
kapitlen, inledningen och genomgången av de teoretiska ut- strand finner ”en implicit ideologi om att ungdomar endast
gångspunkterna, upptar stort utrymme, cirka 100 sidor, eller ska ges tillräckligt mycket makt för att de goda vuxna ska
en tredjedel av avhandlingstexten. Bortsett från några smärre kunna återfå makten” (151). I kapitlet om mänskliga rättig-
frågetecken ges här också en bra översikt av diskussionerna heter analyseras tre litterära gestalters (häxan Anna-Karin
om fantasygenrens egenart, även om den definition som Alke- Nieminen, Hermione Granger och Artemis Fowl) maktpo-
strand till sist landar i är något oklar. Ett av de karakteristika sitioner ur ett intersektionellt perspektiv med avseende på
som sägs definiera fantasy är till exempel dess ”förmåga kön, ålder, magi/intelligens, etcetera. Fokus ligger bland an-
att skapa en främmandegörande effekt hos läsaren” (26), nat på alla människors lika värde och ”hur maktkategorier
vilket dels torde vara ytterst svårt att avgöra utan subjek- och intersektioner påverkar individens självbestämmande
tiva bedömningar eller omfattande empirisk läsforskning, och handlingsutrymme” (214). Vid sidan av Voldemorts
dels riskerar att osynliggöra en hel del av den litteratur som och de så kallade dödsätarnas uppenbara rasism diskuteras
marknadsförts och uppfattats som fantasy – kanske i synner- här exempelvis hur tillhörighet till magikervärlden i Harry
het så kallad sword & sorcery av enklare slag. Det är också Potter kan ses som en etnicitet, och hur Hermione Granger
oklart hur denna syn på fantasygenren rimmar med synen på genom idoga studier försöker kompensera för det faktum att
läsaren som medskapare i avhandlingens litteraturdidaktiska hon inte är född in i den världen.
delar. En fråga som den ofrånkomligen väcker är om fantasy I de första två analyskapitlen är läsningarna av verken
ska ses som något som redan finns i texten eller, åtminstone habila, om än stundtals något oinspirerade, vilket möjligen
till viss del, som ett perspektiv som läsaren anlägger på denna. kan ha att göra med att flera av de analyserade romanerna
Efter de två inledande kapitlen följer sedan tre kapitel som är ganska enkla och entydiga. I det tredje och sista analys-
genom analyser av verkens explicita och implicita ideologier kapitlet, om kulturell mångfald, lyfter dock framställningen
– begreppen är hämtade från Roberta Seelinger Trites – be- märkbart, i synnerhet i analysen av de unga häxornas
handlar Harry Potter, Artemis Fowl och Engelsforstrilogin i kroppsbyten i Eld (2012), den andra delen av Engelsfors-
förhållande till demokrati, mänskliga rättigheter respektive trilogin. Man kan dock inte låta bli att undra om kropps-
kulturell mångfald. Läsningarna i dessa kapitel är generellt bytet inte tydligare borde ha diskuterats utifrån klass snarare
sett övertygande, särskilt när de valda fantasyserierna ställs än kultur, då det handlar om tonåringar med mycket olika
mot tidigare forskning om exempelvis ungdomsuppror i den social bakgrund i samma svenska småstad. Med formule-
mer realistiska barn- och ungdomslitteraturen, vilket får ringar som ”det är likväl en kulturkrock som skildras” (259)
fantasyromanerna att framstå som relativt radikala. Central tycks analysen tvingas in under en rubrik där den inte riktigt
i flera av Alkestrands analyser är förekomsten av magi – eller platsar, och när Alkestrand skriver om ”kulturmöten mel-
extrem intelligens, i fallet Artemis Fowl – som ofta fungerar lan individer inom samma kultur och/eller sociala kontext”
som en allegori för både kunskap och makt, och tillåter ver- (284) framstår det som att hon gör allt hon kan för att slippa
ken att på intressanta sätt både belysa och ifrågasätta olika tala om klass.
67 Recensioner
68 TFL–2–2017
Dessa tre analyskapitel – som följs av en utmärkt fast lite mer konkret, subversiv och användbar i arbete med skolans
väl kort sammanfattning och slutdiskussion – lider tyvärr värdegrund än J. K. Rowlings böcker om Harry Potter, där
av en hel del upprepningar, där ungefär samma analyser och den politiska diskussionen ofta är rätt tunn och allmängiltig.
slutsatser diskuteras flera gånger, om än ibland ur lite olika Överlag ställer man sig under läsningen ofta undrande
perspektiv. Om de hade komprimerats och effektiviserats till hur effektiv fantasygenren egentligen är när det handlar
hade avhandlingen kanske kunnat rymma fler exempel ur om att främmandegöra samtiden. I diskussionen om ung-
de behandlade romanserierna. Även om materialet utgörs av domsuppror lyfter Alkestrand exempelvis fram att ”magin i
nästan tjugo tjocka romaner framstår empirin ibland som en allegorisk tolkning [kan] stå för flera olika sorters makt-
något tunn, då Alkestrand oftast bara analyserar några en- kategorier, vilket ger skildringarna en mer allmän giltighet”
staka teman eller scener i enskilda verk. Med ett inledande, (167), att det faktum att ”de magiska institutionerna inte
större grepp om fantasygenren hade hon också mer ingå- har någon direkt motsvarighet i verkligheten gör […] att frå-
ende kunnat resonera kring hur representativa dessa verk gor om maktmissbruk kan belysas utan att någon konkret
är för genren överlag. Dessutom kan man undra om dessa institution pekas ut” (168), samt att det är i denna allmänna
romanserier verkligen är så användbara i undervisningen, nivå som ”åtminstone en del av förklaringen [ligger] till att
då eleverna, för att ta ett exempel, bör läsa fyra romaner ungdomsuppror tillåts bli mer radikala i fantasy för barn
(om sammanlagt drygt 2 000 sidor i de svenska utgåvorna) och ungdomar än i realistisk ungdomslitteratur, då uppror
om Harry Potter innan de kommer till den femte romanens mot magiinstitutioner framstår som mindre samhällsom-
(på ca 1 000 sidor) uppror mot Dolores Umbridge och Troll- störtande” (168). Snarare än att se detta huvudsakligen
domsministeriet. Hur ska de överhuvudtaget hinna läsa som fördelar kunde man invända att denna allmänna nivå
något annat under läsåret? riskerar att göra samtidskritiken så abstrakt och trubbig att
Alkestrands behandling och omsättning av de barn- och den närmast blir tandlös. När Alkestrand sedan i kapitlet
ungdomslitterära, litteraturdidaktiska, intersektionella och om kulturell mångfald talar om hur fantasy ”frilägger de
diskursanalytiska perspektiven är klart initierad. Eftersom strukturer som sätts i spel när två kulturer möts, utan att
hon gör en så stor poäng av fantasygenrens främmande- peka ut specifika kulturer som läsaren har en förutfattad
görande potential hade man dock gärna sett en längre och mening om” (284), kan man undra om det överhuvudtaget
utförligare diskussion av begreppet främmandegöring inom sker någon ”transfer” från att förstå husalfers eller älvors
fantastiken generellt, och kanske i synnerhet i relation till kulturer och belägenheter till ökad tolerans mot andra kul-
science fiction, där det finns en snart femtio år gammal forsk- turer eller etniciteter i vår konsensusverklighet. Fantasygen-
ningstradition att hämta verktyg och inspiration från. För- ren dras dessutom ofta med problemet att verken tenderar
utom att man saknar flera centrala referenser till forskning att baseras på en ganska enkel moralisk världsbild, där
om främmandegöring i både science fiction och fantasy, vilka gränsen mellan det goda och det onda är närmast självklar,
hade kunnat vässa analyserna något, kan man också undra vilket leder till att de litterära gestalternas etiska ställnings-
varför inte avhandlingen vidgat ramarna lite och hämtat taganden oftast blir helt oproblematiska. Ändamålen helgar
åtminstone ett exempel ur den populära ungdomsdystopin. så att säga alltid medlen om det handlar om att genom magi
Suzanne Collins The Hunger Games (2008–2010) – med besegra en metafysisk ondska.
dess kritik av mediala spektakel, dess diskussion om centrum Med dessa invändningar är det också svårt att helt köpa
och periferi, demokrati och diktatur, dess tydliga politiska, en av Alkestrands centrala teser, att ”skillnaden mellan
ekonomiska och sociala motsättningar, och inte minst dess läsarens egen värld och den imaginära världen [bidrar] till
väpnade revolt – framstår exempelvis som betydligt vassare, att lärdomarna kan bli än mer omfattande och djupgående,
varför fantasylitteratur har en specifik didaktisk potential Ett lite ovanligt inslag i avhandlingen gäller förhållandet
i skolans värdegrundsarbete” (290). Men även om analy- till tidigare forskning. Genomgående ägnas relativt stort
serna i Magiska möjligheter inte övertygar om att fantasy utrymme åt att diskutera och referera till opublicerade
skulle vara den bäst lämpade genren för att behandla värde- kandidat- och magisteruppsatser. Ibland är det någorlunda
grundsfrågor, lyckas Alkestrand i flera av dem visa hur vissa befogat, exempelvis när det handlar om att visa den lilla
fantasyromaner går att använda för att diskutera frågor om (men växande) forskning som finns om Engelsforstrilogin,
exempelvis makt, rasism och klass ur lite oväntade perspek- men ibland tillmäts de lite för stor betydelse. Man kan också
tiv genom att de förläggs i en främmandegjord värld. fråga sig varför Alkestrand valt att analysera de engelska
Avhandlingen är dessutom rik på korta, men relevanta originalen av de litterära verken, när det är den svenska
stickspår. Vid sidan av allt det Alkestrand föresatt sig att skolkontexten och svenskämnet som står i fokus.
göra ryms reflexioner om vikten av ett intersektionellt makt- Trots alla små och stora frågetecken är Magiska möjlig-
perspektiv i skolans värdegrundsarbete och en god diskus- heter med sin diskussion av fantasy och didaktisk potential
sion och nyansering av Bachtins idéer om det karnevaliska ändå en originell och – utan att ge avkall på substans – före-
utifrån Umberto Ecos och Slavoj Žižeks kritik av dessa. I dömligt lättillgänglig avhandling som förtjänar att göra
undersökningen framkommer även hur vaga formulering- avtryck i diskussionen om populärlitteraturens roll i skolan.
arna i läroplanerna ofta är, inte minst när det handlar om att Förhoppningsvis kommer den att nå och inspirera såväl
definiera begreppet demokrati. verksamma lärare som lärarkandidater och lärarutbildare.
Peter Henning om Katarina Båth, IRONINS SKIFTNINGAR – JAGETS
FÖRVANDLINGAR. OM ROMANTISK IRONI OCH SUBJEKTETS PARADOX
I TEXTER AV P. D. A. ATTERBOM Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga
institutionen vid Uppsala universitet 48, Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis, 2017,
328 s. (diss. Uppsala)
Huruvida Atterbom var en bra poet är en fråga som ofta Som Johanson fortsättningsvis poängterar, röjer Atter-
har besvarats med ett ambivalent ”nja”. I jämförelse med boms ”magiska vers […] sin härkomst ur [en] för tanken
romantiker som Stagnelius eller Almqvist framstår han och forskningen onåbar själsrymd” (25). I sin forskarroll
lätt som ”symboltyngt pretentiös” (24) och blodfattig – tycks mig dock Båth ha lyckats med konststycket att förpas-
detta trots att Atterboms texter hör till den typ av teoretiskt sa Atterboms verk just ifrån de fjärran kosmiska vidderna.
bränsle som litteraturvetaren i gemen finner avgjort intres- Istället visar hon på den dagsaktuella relevans som dessa
sant. Med Katarina Båths avhandling har vi emellertid fått texter besitter, samt, vilket är lika spännande, på de möjlig-
en akademisk inlaga som, i alla fall delvis, skriver under heter som Atterboms dikter och dramer erbjuder läsaren att
på Klara Johansons ord: nämligen att det hör till ”den själv utvecklas själsligen. Genom studier i de mest ambitiösa
svenska nationens förbrytelse att aldrig ha insett” hans delarna av hans œuvre (Blommorna, Rimmarbandet, Lyck-
storhet (25). salighetens ö och Fågel blå) framträder bilden av en utma-
69 Recensioner
70 TFL–2–2017
nade, queerteoretisk subjektsfilosof: psyko-sexuellt kluven, niska attityd, för vilken teaterns illusionsbrott och sceniska
feministiskt intressant – och humoristiskt lagd! självmedvetenhet blir förebildlig, tar sig litterära uttryck
Båth vänder sig således mot en tidigare litteraturhistorie- bland annat genom en rad metafiktiva strategier. Dessa sö-
skrivning som i Atterbom endast velat se en gravallvarlig ker i sin tur att rasera den autonoma texten i syfte att låta en
fosforistisk idealist. Istället försöker hon, till stora delar högre sanning framträda ur ruinerna: ”[p]å negativ väg, som
framgångsrikt, att lyfta fram det lekfulla och gränsöver- en rörelse i konsten, kan det Absoluta” härmed ”förnimmas
skridande i hans diktning. På vissa punkter tycks det mig som en evigt föränderlig förnyelse” (50).
dock som om den hävdvunna bilden av Atterbom lite väl Då många av de teoretiska urkunderna ifråga om den ro-
lättvindigt förkastas, samtidigt som resonemangen i andra mantiska ironin i sig har formulerats ”ironiskt”, till exempel
fall bidrar till att den befästs. Båth argumenterar exempelvis i form av fragment, hör det till sakens natur att en entydig,
övertygande för de teoretiska likheterna mellan Almqvists systematisk framställning av denna filosofi och poetik är
och Atterboms estetiska program, men berör inte den stora svår att uppnå. Lägg därtill en närmast oöverskådlig sekun-
gestaltningsmässiga skillnaden mellan de båda diktarna. därlitteratur på området. Avhandlingens genomgång av den
Almqvist på sitt mest uppsluppna humör är, tja, genuint ro- romantiska ironin och dess reception är emellertid i bästa
lig, medan Atterbom – i det exempel från ”Murgrönan” som mening användbar: den ger inte bara en god och grundlig
emblematiskt får representera hans romantiskt-humoristis- introduktion till detta snåriga fält, något som har saknats
ka läggning (60) – onekligen blottlägger en mer överspänd på svensk mark, utan följer även upp dess resonanser inom
poetisk ådra. När Atterbom faktiskt släpper sina hämningar modern kritisk teori. Här finns med andra ord mycket att
i det satiriska ungdomsverket Rimmarbandet betonar Båth hämta både för noviser och insatta, inte minst ifråga om
dramats brister i förhållande till den mer sofistikerade ironi det romantiska skrivandets feministiska potentialer. Med ut-
som hans ”seriösa” alster begagnar. Slutsatsen är på intet sätt gångspunkt i Julia Kristevas La révolution du langage poé-
orimlig, men genom att prioritera textens teoretiska innehåll tique (1974) argumenterar till exempel Båth för att ironins
framför det poetiska kan tolkningen skymma betydelsen av självreflexiva processverkan har förmågan att destabilisera
den formuleringslusta som präglar Rimmarbandet. Atter- den patriarkala ordning som författaren tar sin utgångpunkt
boms ”vilda bizarrerier” (61) riskerar alltså att oavsiktligt i (79ff.). Såväl diktaren som läsaren tvingas i texten att möta
förpassas till det bakvatten som han själv och det tidiga sig själv i ett osäkrat tillstånd som möjliggör för jaget att
1900-talets litteraturhistoriker gärna placerade dem i. ”förnimma” och bejaka olika former av ”annanhet” (56).
I sammanhanget bör det emellertid genast understrykas Med en underton av écriture féminine sammanfattar Båth
att den ”humor” och ”ironi” som avhandlingen intresserar vad som står på spel i en inspirerad, lyrisk formulering: ”Då
sig för delvis skiljer sig från, eller utvidgar, den gängse för- egots cirklar rubbas påverkas också tomrummet i mitten.
ståelsen av dessa begrepp. Genom en lång utläggning av i Utestängt kaos som förnekas och förvägras tillträde i en
huvudsak Friedrich Schlegels och Jean Pauls estetiska teorier alltför schematisk dualistisk världsförståelse sipprar in. Det
argumenterar Båth för att Atterboms diktning uppvisar ett förträngda i oss själva, skuggans spökdjur, galenkärringar,
starkt inflytande från den tyska romantiken – i synnerhet minotaurer och andra syndabockar ges plats. Ur det intet
dess ambition att bejaka ett ”tillstånd av obestämbarhet”, [sic] något. En dynamik, en akustik” (56).
att uppnå ”en svävande dubbelhet där gränserna suddats Om den teoretiska ramen är fint utmejslad, och därtill tro-
ut”, ”ett dubbelsidigt både-och” i skärningspunkten ”mel- värdigt förbunden med Atterboms egna estetiska skrifter, är
lan jag och du, mellan fantasi och verklighet, eller mellan det dock mer oklart hur detta batteri av perspektiv ska ope-
läsande/diktande subjekt och skapat verk” (46). Denna iro- rationaliseras. Rubriken ”Syfte och frågeställningar” (15) ger
på denna punkt enbart en vag avsiktsförklaring: ”att följa vi fortfarande befinner oss i den romantiska erans kontinuum
den romantiska ironins skiftningar” hos Atterbom, samt att – ja, rentav hemsöks av dess föreställningsvärld (29). I Båths
”på ett mer generellt plan diskutera filosofiska, teologiska, fall motiverar detta att texterna studeras utifrån en feministisk
psykologiska, och genusmässiga aspekter av den romantiska och psykoanalytisk begreppsapparat som förmår att avtäcka
ironin” (15f.). Den explicita frågeställningen tycks, trots rub- ”det moderna subjektets kris” såsom denna anakronistiskt
rikens pluralform, endast vara en: ”Vilket subjekt ger ironins gestaltas av Atterbom (28). Men hur förhåller sig exempelvis
dialektik, och lek med fantasi och verklighet, upphov till?” den annorstädes citerade Friedrich Kittler, med sin idé om
(15) Den står dessutom i ett oklart förhållande dels till den två distinkta diskursiva nätverk (1800/1900), till tanken om
fråga om ironi och patriarkala strukturer som långt senare romantikens absoluta modernitet? Min invändning gäller
dyker upp (55), dels till avslutningens lätta men betydelse- egentligen inte Båths metod som sådan, för i detta avseende
bärande omformulering av den inledande frågeställningen: talar de goda resultaten för sig själva. Däremot saknar jag
”[V]ilka olika former av subjektivitet” ger den romantiska ett större mått av egen reflektion, också i förhållande till det
ironin upphov till? (290, min kursiv). Även förhållandet mel- ”antikvariskt historiserande förhållningsätt till romantiken”
lan den inledande frågeställningen och konstaterandet på som Båth, i förlängningen av Lacoue-Labarthe och Nancy,
avhandlingens sista sidor, nämligen att studien ”har sökt hur, vänder sig mot (29). Eftersom avhandlingen trots allt gör
och om det med ironins hjälp går att läsa fram en ’feministisk rikligt bruk av just traditionell litteraturhistorisk forskning
etik’ i de atterbomska verken” (291), framstår som otydligt. är det inte självklart för läsaren hur denna kritik ska förstås.
Likväl råder det inga större tvivel vare sig om vad Båth Vad det gäller avhandlingens relation till tidigare forsk-
gör eller vill göra; kritiken har i detta fall främst bäring ning är det emellertid svårt att inte låta sig imponeras av
på själva avhandlingens läsbarhet. Med dess tydlighet i Båths djupgående kännedom om fältet. Hon visar prov på
åtanke eftersöker jag därför en mer noggrant formulerad en stor beläsenhet inom såväl svensk, tysk som anglosaxisk
frågeställning som kan påminna såväl läsaren som avhand- romantikforskning och gör dessutom omfattande kompara-
lingsförfattaren om de många digressionernas relevans för tiva analyser av Atterboms diktning i förhållande till S chlegel
framställningen. En större inledande precision när det gäller och Ludwig Tieck. Ibland kan jag dock önska att Båth, med
avhandlingens ärende hade också varit till hjälp för att förstå en geijersk sentens, i högre utsträckning ”följde sin genius”:
analyskapitlens disposition. Även om dessa är rakt igenom det vill säga släppte en aning på kravet att redo visa tidigare
intresseväckande framstår de stundtals, på samma sätt som tolkningar. Det är inte alltid som dessa tillför något till argu-
avhandlingens försök att konkretisera sina utgångspunkter, mentet. Om kontinuerliga referat av Vetterlunds, Santessons,
som en aning sökande. Lite väl ofta återkommer samma Landgrafs och Vinges läsningar således kan skymma sikten
nyckelformuleringar och slutsatser, vilket gör det svårt att för den egna analytiska linjen förringar detta ingalunda, och
hålla reda på nyanserna i de många ambivalenser, paradoxer detta vill jag särskilt understryka, kvaliteten i avhandlingens
och maskspelsmanövrer som redovisas. läsningar. Även om jag ibland kan efterfråga en större lyh örd-
Frågan om avhandlingens riktning aktualiserar också bris- het för de litterära aspekterna av verken är det ett sant nöje
ten på mer detaljerade metodologiska reflektioner. Litte ra tur- att ta del av avhandlingens inträngande resonemang: sär-
veten skapliga metodavsnitt har inte sällan någonting plikt- skilt såsom dessa ofta är v ackert, och därtill personligt och
skyldigt över sig, men hos Båth saknar jag likafullt en mer poetiskt, formulerade. Helt oi roniskt sagt är också rubrik-
utförlig diskussion av hennes sätt att närma sig den roman- sättningen stundtals väldigt rolig och träffande.
tiska litteraturen. Med stöd hos Philippe Lacoue-Labarthe, Bland analyskapitlens höjdpunkter återfinns utläggningar
Jean-Luc Nancy och Simon Critchley framförs argumentet att om Blommorna som modereportage (98f.), Irigaray- och
71 Recensioner
72 TFL–2–2017
Kristevainspirerade tolkningar av de ovidianska inter- läsare. Det faktum att hans texter står pall för de sofistike-
texterna i samma dikter (104–11), komparativa reflektioner rade analytiska grepp som Båth begagnar, att dikterna inte
över djurblivande, djurvara och djurvaror i Rimmarban- enbart låter sig underkastas teorin utan också medger en
det (138–168), en diskussion om Lycksalighetens ö som dialog, säger något väsentligt både om deras verkshöjd och
självhjälpslitteratur (231), samt, inte minst, en tolkning av om avhandlingsförfattarens känsliga handlag. Vad Atterbom
fragmentets och utkastets skilda arbetsmodus med stöd i själv en gång tröstande skrev till Bernhard von Beskow för-
Kapitalet (263). Dessa exempel ger med nödvändighet en tjänar därför att återupprepas, inte bara med avseende på At-
ofullständig bild av avhandlingens helhet, men säger något terboms diktning såsom denna nu har levandegjorts av Båth,
om bredden och experimentlustan i genomförandet. utan också med hänseende till den båthska skriftens egna
Ironins skiftningar är ett inspirerande bidrag till den meriter: ”Hvad som är gjordt med snille, med talent, med
svenska litteraturvetenskapen som också lyckas med den kärlek, med studium, med konst- och språksinne, skall – förr
djärva föresatsen att visa på Atterboms aktualitet för dagens eller sednare – göra sig gällande, eller taga ut sin rätt”.
Sofi Qvarnström om Peter Forsgren, NORRLAND SOM KOLONI OCH UTOPI.
OLOF HÖGBERGS DEN STORA VREDEN, LUDVIG NORDSTRÖMS PETTER
SVENSKS HISTORIA OCH BERÄTTELSEN OM SVERIGE Göteborg & Stockholm:
Makadam förlag, 2015, 211 s.
Blånande fjäll, vita bergstoppar och lågvuxen björkskog Norrland som koloni och utopi är angelägen för alla som
möter ögat på bokomslaget i en målning av Helmer Oss- intresserar sig för politiskt engagerad litteratur och för hur
lund från 1904. Här är det varken Norrland som råvaruko- författare genom sina litterära texter deltar i samhällsde-
loni eller modern samhällsutopi vi möter, utan snarare den batten. Tillhör man dessutom den skara som under senare
romantiserade bild av den fria vildmarken som blivit själva år följt Po Tidholms norrlandsreportage och den mer än
sinnebilden för Norrland ända in i våra dagar. På så vis ska- hundraåriga debatt där stad ställts mot landsbygd, norr mot
par omslaget en intressant kontrast till ämnet för Peter Fors- söder, tillväxt mot nedskärningar, är den oumbärlig. Kanske
grens studie där andra, alternativa berättelser om Norrland inte för att den ställer frågor som aldrig ställts tidigare, men
undersöks. just för att frågorna ställs till två skönlitterära romanpro-
Med utgångspunkt i Olof Högbergs och Ludvig Nord- jekt som så uppenbart utgör medvetna inlägg i debatten om
ströms ambitioner att lyfta fram en ny bild av Norrlands Norrlands resurser och framtida utveckling.
historia, kultur och framtid fördjupar sig Forsgren i roman- Två spår löper parallellt i Forsgrens undersökning. För det
sviterna Den stora vreden (1906) och Petter Svensks historia första är det fråga om en genreanalys av romansviterna som
(1923–27). Han diskuterar dem som inlägg i en debatt om historiska romaner, vilken inbegriper författarnas försök att
det moderna svenska industrisamhället, men också som en genom olika litterära grepp legitimera sin historietolkning.
del av en litterär – delvis åsidosatt – tradition: den så kallade För det andra handlar det om en analys av deras koppling
norrlandslitteraturen. till den samtida samhällsdebatten och framväxten av ett
modernt industri-Sverige där frågor om relationen mellan platser som ger rösten legitimitet. Ett sista centralt begrepp
centrum och periferi, nation och region, styrande och styrda i boken är Mary Louise Pratts kontaktzon, det vill säga ett
intar en central plats. Dessa spår hålls samman genom Fors- slags sociala platser där skilda kulturer kolliderar och möts,
grens argumentation för att båda romanprojekten syftar till och som utmärks av olika, inte sällan asymmetriska, makt-
att dekolonisera traditionella föreställningar om Norrland relationer. Detta begrepp blir användbart för Forsgren för
och det norrländska. att visa hur en konkret och lokaliserbar plats kan innehålla
Det sistnämnda går helt i linje med att boken är skriven flera mentala rum, men även för att peka på att strider om
inom ramen för det interdisciplinära forskningsprojektet makten över en plats i förlängningen kan ge upphov till
”Concurrences” vid Linnéuniversitetet där ambitionen har alternativa berättelser som dekoloniserar snarare än kolo-
varit att avtäcka olika anspråk på kultur och historia som niserar Norrland.
rests på olika platser i olika tider ur just ett postkolonialt Men även om Forsgren alltså läser och tolkar Högströms
perspektiv. Forsgren har också valt att strukturera sin un- och Nordströms romaner utifrån en mängd olika teoretiska
dersökning utifrån de teoretiska begrepp och begreppspar utgångspunkter tar han författarnas ambitioner på största
som stått i fokus för projektet i stort: arkiv, tid/plats samt allvar. Med en till stora delar sympatisk läsart ger han sig
röst/anspråk. I boken görs detta tydligt inte minst genom att i kast med att avtäcka deras visioner och förhoppningar
Forsgren valt att benämna kapitlen utifrån dem. om sina hemtrakter. Bägge romansviterna är i hög grad idé-
På ett teoretiskt plan förankrar Forsgren sin studie bland romaner och består av en ansenlig textmassa. Ingen av dem
annat i Ann L. Stolers diskussion om arkivet och dess funk- har – kanske delvis av den anledningen – satt något särskilt
tion, främst dess relation till samhällelig makt och kontroll, stort avtryck i forskningen. Ett undantag är emellertid Inge-
i Carnal Knowledge and Imperial Power. Race and the Inti- borg Nordin Hennels avhandling Den stora vreden. Studier
mate in Colonial Rule (2002). Michail Bachtins idéer kring i Olof Högbergs prosaepos (1976), som utförligt analyserar
kronotopen och dialogicitet får tillika stor plats då Forsgren Högbergs romansvit som just historisk skildring och som
avser att frilägga maktstrukturer genom att studera hur debattinlägg skärskådande sin samtid. Men tyvärr skriver
olika platser och röster förhåller sig till varandra. När det inte Forsgren fram vad som skiljer deras analyser åt. Själv
gäller det teoretiskt mångtydiga och notoriskt undangli- skulle jag vilja säga att det handlar om studiens teoretiska
dande begreppet plats förankrar Forsgren sin undersökning idé- och perspektivrikedom samt Forsgrens nyfiket prövande
i Henri Lefebvres teorier om plats som ”ett slags spatialitet postkoloniala blick på romansviten.
där mentala (symboliska), fysiska och sociala dimensioner Jämförelsen mellan dessa två romanprojekt är dessutom
samverkar på ett sätt som gör den mer till en process än till ett nytt och mycket givande grepp. Det lyfter fram kom-
något som är statiskt och avgränsat” (12). Detta kopplar plexiteten i denna så kallade norrlandslitteratur – och i
Forsgren i sin tur till de olika föreställningarna om centrum Norrlandsfrågan. Det har tidigare funnits en tendens att
och periferi, kolonisatör och koloniserad, som kommer till dra denna litteratur över en kam och förutsätta ett industri-
uttryck i romanerna. Han använder sig även av Benedict An- kritiskt perspektiv. Vad som framkommer i Norrland som
dersons konstruktivistiska syn på nationen som något som koloni och utopi är något helt annat: två romansviter som
skapas och ständigt måste upprätthållas och som dessutom båda syftar till att försvara och skriva fram en norrländsk
är nära förknippad med moderniseringsprocessen. När det hembygd, men med skilda självbilder, medel och mål.
gäller frågan om vem som talar och vem som har rätten att Ett exempel på den jämförande analysens fruktbarhet
tala, anknyter Forsgren till Michel Foucaults idéer om röst är Forsgrens undersökning av arkivets funktion i de två
och anspråk som nära kopplade till särskilda institutionella romansviterna. Genom den tydliggörs hur författarna både
73 Recensioner
74 TFL–2–2017
idémässigt och estetiskt knyter an till skilda traditioner. I från 1700-talet och framåt, gestaltas genom de många ny-
Den stora vreden visar Forsgren hur en muntlig berättartra- startade affärskoncernerna och industriföretagen i Öbacka,
dition – saga och sägen samt bibliska intertexter – används och genom de strider och kompromisser de ger upphov till
för att legitimera de historiska anspråken i romansviten. mellan de moderna affärsmännen och ”det gamla feodala
Ofta knyts de historiska händelserna samman med berät- Vasa-Sverige”. I detta ser vi totalismens förhoppning om
targrepp från skämtsagan, vilket ger upphov till komik. att de materiella och ekonomiska framstegen ska utgöra
Det är en vedertagen tolkning, menar Forsgren, att skämt- grunden för människans utveckling till högre nivåer och att
sagetraditionens härmningar och upprepningar fyller funk- världen ska utvecklas till en enda tänkt sammanhängande
tionen att ge uttryck för en folkligt baserad överhetskritik. stad, världsstaden. I Nordströms romansvit ställs med andra
De bibliska intertexterna, menar Forsgren vidare, framställs ord större förhoppningar till industrin än i Högbergs.
som en del av samma folkliga föreställningsvärld som sagan, Forsgrens jämförelse mellan hur arkivet används i de
och allusionerna syftar ofta till att visa parallellerna mel- två romanprojekten för att diskutera frågan om Norrlands
lan det israeliska folket och den norrländska befolkningen framtid visar att romanerna är långt mer sammansatta och
(ökenvandringen, löftet om Kanaans land och den babylo- nyanserade än etiketter som ”vildmarksromantik” och ”in-
niska fångenskapen). Högberg låter på så vis många röster dignationslitteratur” låter antyda. Dessutom tar Forsgren
komma till tals och författarpositionen blir underordnad litteraturens estetiska grepp på allvar och visar hur Hög-
den folkliga berättartradition som förmedlas. lunds respektive Nordströms idéer kommer till uttryck.
I Nordströms Petter Svensks historia är arkivet ett annat Ett centralt perspektiv i Forsgrens undersökning är det
och det fyller en annorlunda funktion; därför finner man redan nämnda dekolonialiseringsperspektivet. Att utmåla
också helt andra idéer och berättargrepp här. I romansviten Norrland som en koloni inom det egna landet har blivit en
är berättandet typiserat och didaktiskt och berättaren intar trop, både i den norrländska skönlitteraturen och i forsk-
en framträdande roll och vill skriva om inte bara Norrlands ningen om den, men att som Forsgren intressera sig för hur
utan hela Sveriges historia – detta genom sin vetenskapliga norrlänningen själv försöker omskapa platsen till något
kunskap om de lagar som styr den moderna samhällsut- framtidsinriktat och aktivt visar sig ännu mer givande. Fors-
vecklingen. Den kunskap berättaren, eller rättare sagt Nord- gren betraktar visserligen också Norrland som en koloni,
ström, samlat på sig, systematiserar han i det idékomplex men läser samtidigt de undersökta romanerna som postko-
som han benämner totalism. Bärande idéer i totalismen är lonial litteratur inspirerad av Elleke Boehmers Colonial and
utvecklingsoptimistisk determinism (inspirerad av Spencer Postcolonial Literature (2005). Den centrala frågan handlar
och Spinoza), materialism i förening med mystiskt färgad då, enligt Forsgren, om att undersöka hur skönlitteraturen
kristen idealism och en anti-romantisk och anti-individualis- själv ifrågasätter orättfärdiga maktförhållanden, hur den
tisk hållning. Forsgren visar i sin analys vilken roll de totalis- försöker ge det egna folket agens att skapa sin egen framtid
tiska idéerna spelar i romansviten och i förlängningen vilken och skriva fram de alternativa framtidsvisionerna.
estetik de ger upphov till. Att karaktärerna blir typer och Utifrån dekoloniseringsperspektivet urskiljer Forsgren två
underordnade den historiska utvecklingen beror exempelvis diskurser i de undersökta romanerna. I Den stora vreden
på att deras främsta roll är att åskådliggöra generella sociala framträder så småningom bilden av en ny sorts stad, präglad
processer. I Petter Svensks historia tar en tänkt romange- av folkligt demokratiska ideal och socialt ansvarstagande,
stalt sakta form genom svitens delar, en ny national figur där inga motsättningar råder, varken mellan folket och
som är tänkt att ersätta den av utvecklingen överspelade överheten eller mellan stad och land. Folkets, de undertryck-
Moder Svea. Skildringen av det moderna Sveriges födelse, tas röster, har också fått en plats och legitimitet i det nya
samhället. I Petter Svensks historia skildras de norrländska utrymmet i Forsgrens bok. Därför blir en del analyser oför-
industristäderna till sist som centrum för handel och sjöfart tjänt platta och man lämnar analysen med känslan att den
och som ett nav i det moderna Sverige. Särskilt intressant endast kommit halvvägs.
blir det emellertid då Forsgren visar hur Högberg och Nord- När det gäller studiens uttalade ambition att relatera ro-
ström parallellt med dessa dekoloniseringsstrategier, samti- manerna till den samtida samhällsdebatten och framväxten
digt befäster en kolonial diskurs. Högberg gör det genom av ett modernt, industrialiserat Sverige, saknar jag en mer
användningen av den redan nämnda muntliga berättartradi- uttalad diskussion av romanernas roll i litteratursamhället,
tionen, som framställs som ett autentiskt utryck för folket; liksom av själva debattens, det vill säga Norrlandsfrågans,
Nordström genom sin framåtsyftande, lagbundna moderni- skiftande skepnader. Som läsare frågar man sig varför Fors-
tetsuppfattning där vissa platser och människor anses lägre gren på ett metodiskt plan inte valt att kombinera närläs-
stående och mindre utvecklade. Det är kuststäderna och ning med litteratursociologiska tillvägagångssätt. Detta i
industridistrikten som utgör framtiden i Nordströms norr- synnerhet när frågan om romanerna som debattinlägg är en
landsutopi, inte landsbygden eller småstäderna. av undersökningens huvudfrågor. En analys av romanernas
Mot denna bakgrund hade jag gärna sett en fördjupad dis- mottagande i dagspressen hade exempelvis kunnat ge gi-
kussion i slutkapitlet av de dekoloniseringsstrategier förfat- vande inblickar i hur politiskt samtiden läste romanerna. En
tarna använder. Hur kan man som författare ge agens åt ett inblick i hur debattens vågor gick och hur argumenten såg ut
folk och en plats, och vända utsatthet till inflytande? Andra vid tidpunkterna för romansviternas utgivning hade också
forskare som skrivit om norrlandslitteraturen har diskute- kunnat ge mer specifik kunskap om skönlitteraturens bidrag
rat frågan utifrån delvis andra perspektiv. Anders Öhman i debatten och om romansviternas roll i relation till andra
talar i De förskingrade. Norrland, moderniteten och Gustav debattinlägg utifrån de spännande och högst relevanta frå-
Hedenvind-Eriksson (2004) till exempel om en dubbel blick gor Forsgren ställer inledningsvis: Vilka anspråk reser roma-
som ligger till grund för skildringen av det egna landskapet nerna och med vilka röster? Vad säger föreställningarna om
hos Hedenvind-Eriksson; en blick som både inkorporerar det norrländska om relationen mellan centrum och periferi?
norrlänningen och de utanförstående, eller annorlunda ut- När Den stora vreden gavs ut 1906 kan debatten om Norr-
tryckt, både periferi och centrum. Forsgren går dock aldrig landsfrågan sägas ha kulminerat i och med tillsättningen av
riktigt i dialog med den tidigare forskningen, vilket är synd. Norrlandskommitténs utredning av skogsbolagens uppköp
Istället tenderar det avslutande kapitlet att fastna i utred- av hemman som var klar 1904. Norrländska förbudslagen
ningar av begreppen kolonial, kolonialistisk, postkolonial som förbjöd bolagen att förvärva jord- och skogsbruksfas-
respektive post-kolonial litteratur. tigheter antogs också 1906. Nordström skrev sin romansvit
Detta för mig in på en problematik som kan sägas vara en tjugo år senare, när debatten svalnat något. Det ger honom
konsekvens av den idé- och perspektivrikedom som utmär- ett annat perspektiv på frågan.
ker Norrland som koloni och utopi. Det är som om Forsgren Dessa invändningar överskuggar dock inte studiens för-
vill lite för mycket med sin studie, vilket resulterar i att alla tjänster. Forsgrens sätt att relevantgöra delvis bortglömd,
intressanta trådar inte hinner följas upp och alla knutar förbisedd och svårgenomtränglig skönlitteratur är värt
redas ut. Ett annat problem är att mångfalden av begrepp en eloge i sig. Likaså hans förmåga att på det stora hela
och perspektiv stundtals skymmer själva problemet som ska elegant sammanfoga teorier av olika slag till en organisk
undersökas. Det slags nyanserad närläsning som Forsgren helhet. Han lyckas även förena en sympatisk läsart med ett
ägnar sig åt kräver också utrymme om textens många di- kritiskt förhållningssätt. Och stundtals finns där också vad
mensioner ska friläggas, men analyserna ges inte alltid det jag eftersökt mer av i fråga om kopplingen mellan litteratur
75 Recensioner