I mörka vatten: Hur det svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan

161 Pages·2012·2.94 MB·Swedish

by  Mathias Mossberg

I MÖRKA
VATTEN
HUR SVENSKA FOLKET
FÖRDES BAKOM LJUSET
I UBÅTSFRÅGAN
Av
MATHIAS MOSSBERG
Förord av Henning Mankell
Leopard förlag
Stockholm 2009
Mathias Mossberg: I mörka vatten. Hur svenska folket fördes bakom ljuset i
ubåtsfrågan.
E-Leopard, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se
© Mathias Mossberg 2009
© Förord: Henning Mankell 2009
Omslag: Sara R. Acedo
E-boksproduktion: Elib AB 2012
ISBN tryckt utgåva 978-91-7343-252-8
ISBN e-bok 978-91-7343-321-7
Förord
En gång tidigt på våren 1983 fick Olof Palme, som på hösten året innan hade
blivit statsminister på nytt efter ett antal år som oppositionsledare, ett
raseriutbrott på sitt kontor på Statsrådsberedningen. Ursinnet var riktat mot den
Sven Andersson som varit med som bland annat försvarsminister redan på Tage
Erlanders tid. Nu hade Sven Andersson varit ordförande i den ubåtsutredning
som haft till uppgift att skapa största tänkbara klarhet kring de kränkningar av
svenskt territorialvatten som ansågs ha skett året innan, inte minst kring Muskö
och Hårsfjärden utanför Stockholm. Palme hade nu läst igenom utredningen och
studerat dess slutsatser. Där stod att det var ryssar som kränkt svenska vatten
med sina ubåtar.
– Men var är bevisen? ropade Palme. Jag ser inga bevis?
Det fanns ögonvittnen till det där bråket. Bland annat har Thage G. Peterson
skrivit om det i en av sina böcker. Palme var så arg att han drabbades av de
nästan spastiska ryckningarna i armar och ben som var återkommande när han
fick ett utbrott.
Det var nu inte första gången som Palme var arg på Sven Andersson.
Egentligen var det en ilska som gick tillbaka ända till en vacker junidag 1961.
Då flanerade en välklädd medelålders man över Riksbron. Där greps han av
civilklädda poliser. Mannen hette Wennerström, han var överste i flygvapnet och
från och med nu även en avslöjad storspion för Sovjetunionen.
Den gången var Palme statsminister Erlanders närmaste medarbetare. Erlander
befann sig vid Wennerströms gripande på semester i Italien. Ingen förberedde
honom på vad som hade hänt i Stockholm och vad som väntade Erlander av
journalistisk korseld när han stigit av planet i Stockholm.
Erlander var efteråt, med rätta, besviken och arg på sina kollegor i regeringen,
inte minst försvarsministern Sven Andersson, som inte hade varnat honom för
vad som höll på att hända. Det har senare framkommit att det var nära under de
där dagarna att Erlander hade lämnat posten som statsminister. Och Palme tog
naturligtvis ställning för Erlander, mot Sven Andersson.
En fråga man måste ställa sig är dock varför Palme senare tog med Sven
Andersson i sina egna regeringar. Svaret är att han inte hade något val. Sven
Andersson kom ur de breda folklagren medan Palme hade sin bakgrund i den
svenska överklassen med kopplingar till den baltiska adeln. Man betvivlade inte
det äkta i hans socialdemokratiska övertygelse, men han var ändå en politisk
pilgrim som kommit på besök. Ute i distrikten var Sven Andersson en man med
större tyngd än vad Palme någonsin skulle komma att få.
Om Palme strök en sådan tungviktare som Sven Andersson från sina
kabinettslistor skulle han få stora problem.
Så nog fanns det en komplicerad och djupgående motsättning mellan Palme
och Sven Andersson. Men just denna tidiga vårdag 1983 handlade det alltså om
ubåtar. Och för Palme skulle det visa sig omöjligt att få fram de bevis han
krävde. Ryska ubåtar eller inte? Kunde det vara fråga om andra nationers ubåtar
än de som kom från Warszawapakten? Kunde det tänkas att det inte var några
ubåtar alls? Stora sillstim? Eller ett gigantiskt bedrägeri från vissa kretsar inom
den svenska marinen som spekulerade i större anslag till sitt försvarsområde?
Hur grälet med Sven Andersson slutade vet jag inte. Antagligen med en stor
tystnad och två surmulna män som för ögonblicket vände varandra ryggen. Men
den politiska konsekvensen blev att Palme såg sig tvingad att sända en skriftlig
protestnot till ryssarna. Men innerst inne var han sannolikt då fortfarande
övertygad om att det var något som inte stämde, något som aldrig kommit fram i
utredningen.
I år är det exakt 25 år sen Palme fick sitt utbrott mot Sven Andersson. 25 år av
ständigt nya, ständigt återkommande utredningar om vad som egentligen hände
där under ytan på Hårsfjärden i början av 1980-talet. Det har skrivits rapporter
och gjorts tekniska och politiska utredningar, det har utkommit böcker som varit
kritiska mot tidigare utredningar och nya böcker som ifrågasatt tidigare böcker
och utredningar. Under dessa 25 år har det gamla Sovjetimperiet nermonterats.
Världen ser idag helt annorlunda ut mot den gången. Motsättningarna som de
såg ut under det kalla kriget mellan öst och väst är nu snarast av historiskt
intresse. Andra måttstockar när det gäller konflikter är de som gäller idag.
Nu har Mathias Mossberg skrivit en bok om dessa gamla ubåtar. Den som till
äventyrs tänker att det väl knappast är av nutida värde eller intresse, bör tänka
om. Mossberg har gjort den enligt min åsikt tydligaste sammanfattningen och
analysen av alla de händelser som tillsammans utgör frågan om
ubåtskränkningarna, nationaliteterna och händelseförloppen. Inte minst lyckas
han sammanställa olika spretande fakta till något som kan utgöra ett antal
logiska slutsatser. Han är aldrig tvärsäker, hans egna åsikter är alltid
underordnade de fakta som han granskat, sorterat och sen systematiskt lägger
fram för oss som läser. Men han döljer å andra sidan inte att han anser att det
finns mycket kring ubåtshändelserna som är utomordentligt politiskt klandervärt.
Det var inte bara statsminister Palme som talade mot bättre vetande. Vad sa
egentligen Carl Bildt vid olika tillfällen? Vilka frågor vill han inte svara på idag?
Vad visste han då och vad vet han nu? Vad visste den svenska marina ledningen
om det som dolde sig under ytan? Varför släppte man ut de ubåtar som man ändå
tycktes ha fångat där på Hårsfjärden? Mossberg menar, med rätta, att det
fortfarande återstår att begära fram en sanning kring dessa händelser som det
svenska folket har all rätt i världen att utkräva.
Finns det då överhuvudtaget någon sanning? Ja, menar Mossberg. Den finns. I
den bok han har skrivit lägger han fram sitt material på ett behärskat men
samtidigt – emellanåt – befriande ironiskt sätt. Ty när frågan på yttersta allvar
kan uppstå om det är en ubåt eller ett sillstim, en miniubåt eller en mink, som rör
sig under ytan; då blir både marinens och politikernas hantering av frågan till ett
stort gyckel. Men bakom gycklet ligger alltså allvaret. Vem var det till sist som
lurade vem? Vem var den bedragne och vem var bedragaren? Vad var det som
rörde sig där nere i djupen på Hårsfjärden?
Mathias Mossberg har skrivit en bok som sannolikt för närvarande är det
närmaste man kan komma ett klargörande av de händelser i den svenska
skärgården som nu ligger 25 år tillbaka i tiden.
Det betyder kanske att man nu äntligen har lyckats befria en sanning från de
fjättrar som lögnen alltid utgör.
Henning Mankell
Författarens förord
Denna bok är skriven med en känsla av förvåning och besvikelse. Förvåning
över att lögnen som politiskt instrument är så verkningsfull, över att man utan att
skämmas kan fara fram med oriktiga uppgifter och bygga sin politik på det, över
att man utan att darra på rösten kan vilseleda regering och riksdag, media och
hela det svenska folket. Och besvikelse över att man i dagens Sverige kan
komma undan med sådana ting utan att ifrågasättas. Hur kan det vara möjligt?
Är det för att de skyldiga lyckats med sitt företag? Sätter framgången sina egna
regler?
Jag ägnade en stor del av mina tidiga yrkesår i den svenska utrikesförvaltningen
åt att studera Sovjetunionen och hur det sovjetiska systemet fungerade eller inte
fungerade. Jag tjänstgjorde som diplomat vid svenska ambassaden i Moskva
under 1970-talet och fick då tillfälle att på plats analysera sovjetisk inrikes-och
utrikespolitik, samt också få smaka på hur det var att leva i det sovjetiska
samhället, om än ur diplomatens privilegierade perspektiv.
Under min studietid hade jag också rest runt mycket i Sovjetunionen och
arbetat länge som reseledare där. Detta gav mig en god insyn i hur
sovjetsystemet behandlade sina medborgare och en konkret uppfattning om
systemets brister som gick långt utöver vad diplomatens skyddade tillvaro kunde
erbjuda.
Senare skulle jag också i andra funktioner, bland annat som medlare i det
konfliktfyllda Kaukasus efter Sovjetunionens sönderfall, få uppleva vad detta
motbjudande politiska system ställt till med.
Så när jag nu ifrågasätter den gängse bilden av att det var Moskva som var
ansvarigt för kränkningarna av svenska vatten under 1980-talet handlar det inte
om något försvar av Sovjetunionen eller dess system. Det handlar om att söka
sanningen om vad som skedde.
Jag minns från Moskvatiden då min vän Disa Håstad, DN:s korrespondent där
på 1970-talet, skulle lämna Sovjetunionen efter fyra år. Vad var det värsta som
hon upplevt, frågade jag som ung och grön diplomat. – Det var lögnen, svarade
hon, utan att tveka en sekund. Det värsta var lögnen. Hur lögnen satts i system,
och hur hela systemet byggts upp med lögnen som sammanhållande kitt.
Jag tänkte mycket på detta. Det var naturligtvis alldeles riktigt. Så var det i
Sovjetunionen. Men det gällde ju där och i det förvridna politiska system som
rådde där. Aldrig skulle jag kunna föreställa mig att vi i Sverige kunde vara ens i
närheten av att bygga politik på osanningar. Men det kunde vi. Jag skulle bli
mycket besviken. Och min stolthet över mitt land skulle naggas allvarligt i
kanten.
Jag är jurist till utbildningen. Jag läste juridik i Uppsala för nu ganska många år
sedan. Där fick jag lära mig att när det visats bortom allt rimligt tvivel att något
visst hade skett eller att någon gjort en viss sak så kunde man inte bara låta det
hela bero. Nu tycks vi ha kommit dit i ubåtsfrågan. Det har visats bortom allt
rimligt tvivel att västubåtar var i svenska vatten. Både amerikaner och britter
säger att de hade överenskommelser med den svenska marinen om intrång. Och
det står helt klart att Försvarsmakten och svenska politiker gav det svenska
folket en felaktig bild av vad som skedde.
Och när detta nu framstår som klart så blir det tyst som i graven. En
tystnadens konspiration breder ut sig i media och över debatten. Ingen vill gå i
svaromål. Ingen vill försvara sig. Utrikesministern får en fråga i riksdagen om
han tänker vidta några åtgärder. Det tänker han inte.
Det är märkligt.
Det är viktigt att skriva om detta. Det gäller vilken roll sanning och osanning
spelat och spelar i den svenska och den internationella politiken. Och om hur
historien formas av segraren, och hur en tystnadens konformism breder ut sig i
segrarens kölvatten. För att inte tala om i maktens korridorer.
Som svensk diplomat i Moskva under 1970-talet hade jag i uppgift att rapportera
om politiska frågor, att försöka förstå vad som skedde bakom det som syntes
ske, och hur utrikes-och säkerhetspolitik utformades och motiverades i
Sovjetunionen. Om vad Moskva ville uppnå och vad de var beredda att satsa för
att uppnå sina mål. Och vad de inte var beredda till.
Svensk ambassadör i Moskva vid den tiden var Göran Ryding, en Moskva-
veteran, som hade tjänstgjort där som minister vid ambassaden redan under
Chrusjtjov-tiden. Ryding var en av de stora svenska diplomaterna, kusin med
Hägglöfarna, ”mina duktiga kusiner”, som han sade, och en av dem som på
djupet försökt sätta sig in i hur saker och ting fungerade i Sovjetunionen. Mycket
av det hade han också sett och tagit till sig under sin tid som ambassadör i
Helsingfors, där man ofta hade en mer realistisk och nykter syn på relationen till
grannen i öster än man ibland hade i Sverige.
Ryding såg svagheterna i det sovjetiska samhället och drog sig inte för att
rapportera om dem. Alltmedan den svenske försvarsattachén vid ambassaden i
Moskva skrev långa litanior om ryssarnas strävan efter världsherravälde som
försvarsstaben av allt att döma tog till sitt hjärta, såg Ryding hur det knakade i
fogarna i det sovjetiska samhällsbygget, hur illa systemet fungerade, hur det
mesta av det som producerades var undermåligt, hur korruptionen bredde ut sig,
hur dåligt folk mådde, hur transportsystemet långsamt men stadigt bröt samman,
och hur hela systemet symboliserades av alla lastbilar som stod still längs
vägarna medan förarna förtvivlat försökte laga och lappa under motorhuven.
Att det sovjetiska systemet inte fungerade stod klart för oss alla som sökte
bedöma utvecklingen från insidan. Ett problem för den som försökte förklara
detta var att analysen i väst inte alltid föreföll särskilt intresserad av utvecklingen
från insidan. Beskrivningar från insidan tycktes ibland på sin höjd bli ett roande
komplement till den bild som förmedlades från Washington. Det var den
analysen som många gånger blev styrande även i Stockholm.
Det var inte uttalat och inte alltid medvetet. Kanske inte ens med avsikt. Men
på något sätt tycktes ofta perspektivet från Washington och från väst få märkligt
stor genomslagskraft. Det var inte onaturligt. Sverige var och är ett västland.
Men vi hade behov av en balanserad analys. Och i vart fall stundtals kunde vi
nog inte i alla avseenden prestera en sådan. Det fanns under det kalla kriget i
vissa frågor en kantringstendens i den svenska utrikespolitiska analysen när det
gällde synen på Sovjetunionen. För att inte tala om den analys som gjordes av
Försvarsstaben och den militära underrättelsetjänsten.
Detta var ett kvardröjande intryck från mina år som politisk bedömare på
ambassaden i Moskva, och senare som ansvarig på utrikesdepartementet för våra
relationer med Sovjetunionen. Den svenska utrikesförvaltningens
grunduppfattning i många frågor var inte alltid och i alla sammanhang helt
opåverkad av Washington och London. Och återigen – det kanske inte var helt
onaturligt. Men likväl – oavsett hur skarpa analyser som kom från ambassadören
i Moskva blev det ofta perspektiven från de ledande västmakterna som
dominerade.
Det visade sig tydligt i ubåtsfrågan.
Samma dag 1981 som den sovjetiska ubåten U 137 strandade utanför Karlskrona
lämnade jag posten som Sovjetansvarig på politiska avdelningen på
utrikesdepartementet och flög till Mellanöstern för att öppna en svensk ambassad
i Amman i Jordanien. Det var för mig en händelse som såg ut som en tanke. Jag
hade nog inte haft helt lätt att oreserverat kunna ansluta mig till den bedömning