Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

370 Pages·2010·1.15 MB·Swedish

by  Jonas Jonasson

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och
försvann
© 2009, Jonas Jonasson
Piratförlaget
Omslag: Eric Thunfors
E-boksproduktion: Elib AB, 2009
ISBN tryckt utgåva 978-91-642-0296-3
ISBN e-bok 978-91-642-4140-5
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på
www.piratforlaget.se
Ingen kunde trollbinda sin publik bättre än morfar där han satt på ljugarbänken,
lätt framåtlutad över sin käpp och med munnen full av snus.
– Nej men… är det sant, morfar? sa vi häpna barnbarn.
– Di söm bara säjer dä söm ä sanning, ä inte vär’ å höra på, svarade morfar.
Den här boken är till honom.

Jonas Jonasson
Kapitel 1: Måndag 2 maj 2005

Man kan tycka att han kunde ha bestämt sig tidigare och att han kunde ha varit
karl nog att meddela omgivningen sitt beslut. Men Allan Karlsson hade aldrig
grubblat för länge kring saker och ting.
Alltså hann inte tanken mer än få fäste i den gamle mannens huvud förrän han
öppnade fönstret till sitt rum på första våningen på äldreboendet i sörmländska
Malmköping och klev ut i rabatten.
Manövern tog emot och det var inte konstigt, för Allan fyllde hundra år just
denna dag. Det var mindre än en timme tills födelsedagskalaset skulle bryta ut i
äldreboendets allrum. Självaste kommunalrådet skulle vara där. Och
lokaltidningen. Och alla de andra gamlingarna. Och hela personalstyrkan, med
folkilskna syster Alice i täten.
Det var bara huvudpersonen själv som inte tänkte dyka upp.
Kapitel 2: Måndag 2 maj 2005

Allan Karlsson stod och tvekade i den pensérabatt som löpte längs äldreboendets
ena långsida. Han bar brun kavaj till bruna byxor och på fötterna ett par bruna
innetofflor. Han var inte något modelejon, men det är man sällan i den åldern.
Han var på rymmen från sitt eget födelsedagskalas och det är man också sällan i
den åldern, inte minst därför att man sällan är i den åldern.
Allan funderade över om han skulle göra sig besväret att krypa tillbaka genom
fönstret för att hämta hatt och skor, men när han kände att i alla fall plånboken
fanns på plats i innerfickan så lät han sig nöja. Dessutom hade syster Alice vid
upprepade tillfällen visat att hon hade ett sjätte sinne (var han än gömde sitt
brännvin så hittade hon det), och hon kanske gick omkring där inne nu och
kände på sig att något lurt var på gång?
Bäst att ge sig av medan tid var, tyckte Allan och klev med knakande knän ut
ur rabatten. I plånboken hade han såvitt han kunde minnas några hundralappar
sparade och det var bra för det skulle nog inte vara gratis att hålla sig undan från
folk.
Så vred han på huvudet och tog en titt på det äldreboende han till alldeles nyss
trott skulle bli hans sista boning på jorden. Och så sa han till sig själv att dö fick
han väl göra någon annan gång, någon annanstans.

Hundraåringen gav sig iväg i sina kissetofflor (det heter så eftersom karlar i
övermogen ålder sällan når längre än till skorna när de kissar). Först genom en
park och så längs ett öppet fält där det då och då hölls marknad i den annars så
stillsamma köpingen. Efter ett par hundra meter gick Allan in bakom traktens
stolta medeltidskyrka och slog sig ner på en bänk intill några gravstenar för att
vila sina knän. Kyrkligheten på trakten var inte större än att Allan kunde räkna
med att få vara i fred där han satt. Han såg att han ironiskt nog var årsbarn med
en Henning Algotsson som låg under stenen mitt emot där Allan nu satt.
Skillnaden mellan de båda var bland annat den att Henning gett upp andan
sextioett år tidigare.
Om Allan varit lagd åt det hållet kanske han skulle ha undrat vad Henning dött
av, bara trettionio år gammal. Men Allan lade sig inte i andras göranden och
låtanden, inte om det kunde undvikas, och det kunde det för det mesta.
I stället tänkte han att han nog tänkt fel när han suttit på hemmet och tyckt att
han lika gärna kunde dö bort från alltihop. För hur det än värkte i kroppen, så
måtte det ju vara mycket mer intressant och lärorikt att vara på rymmen undan
syster Alice än att ligga still två meter under jord.
Därpå reste sig födelsedagsbarnet, trotsade sina ömmande knän, hälsade
Henning Algotsson adjö och fortsatte sin illa planerade flykt.
Allan kryssade sig söderut över kyrkogården, tills en stengärdsgård kom i hans
väg. Den var väl inte mer än en meter hög, men Allan var hundraåring, inte
höjdhoppare. På andra sidan väntade Malmköpings resecentrum och gamlingen
hade just förstått att det var dit de skraltiga benen var på väg att föra honom. En
gång, många år tidigare, hade Allan korsat Himalaya. Det hade varit besvärligt.
Allan tänkte på det där han nu stod framför det sista hindret mellan sig själv och
resecentret. Han tänkte på det så intensivt att gärdsgården framför hans ögon
krympte till nästan ingenting. Och när den var som allra minst kröp Allan över,
ålder och knän till trots.
I Malmköping är det sällan någon trängsel och den här soliga vårdagen var
inget undantag. Allan hade ännu inte mött en enda människa sedan han i all hast
bestämt sig för att inte dyka upp på sitt eget hundraårskalas. Resecentrets väntsal
var också nästan öde när Allan hasade in i sina tofflor. Men bara nästan. Mitt i
salen stod två rader med bänkar med ryggarna mot varandra. Alla platserna var
lediga. Till höger fanns två expeditionsluckor, den ena var stängd medan det
bakom den andra satt en mager liten man med små, runda glasögon, glest,
sidokammat hår och uniformsväst. Mannen tittade med besvärad blick upp från
sin datorskärm när Allan gjorde entré. Kanske tyckte han att det var ett väldigt
spring den här eftermiddagen; Allan hade just upptäckt att han inte var den ende
resenären i salen. I ett hörn stod nämligen en spensligt byggd yngling med långt,
blont och flottigt hår, spretigt skägg och jeansjacka med texten Never Again på
ryggen.
Ynglingen var månne inte läskunnig, för han stod och ryckte i dörren till
handikapptoaletten, som om skylten ”Avstängd” i svart skrift på brandgul botten
inte betydde något.
Strax gick han i alla fall över till toalettdörren intill, men där var problemet ett
annat. Tydligen ville inte ynglingen skiljas från sin stora, grå resväska på hjul,
det var bara det att toaletten var för liten för dem båda. Allan insåg att ynglingen
antingen skulle få lämna väskan utanför medan han uträttade sina behov, eller
baxa in väskan och stanna utanför själv.
Men Allan hade svårt att engagera sig i ynglingens bekymmer. I stället
ansträngde han sig för att lyfta så gott det gick på benen när han med små steg
tog sig fram till den lille mannen i den öppna expeditionsluckan och hörde sig
för om det möjligtvis fanns ett allmänt kommunikationsmedel av något slag som
avgick åt något håll, vilket som helst, inom de närmaste minuterna och vad det i
så fall skulle kosta.
Den lille mannen såg trött ut. Och han hade nog tappat tråden någonstans
halvvägs in i Allans utläggning, för efter några sekunders betänketid sa han:
– Och vart hade herrn tänkt sig att resan skulle företas? Allan tog ny sats och
påminde den lille mannen om att han just låtit själva resmålet och för den delen
färdsättet vara underordnat saker som a) tid för avresa, och b) kostnad.
Den lille mannen var åter tyst i några sekunder medan han tittade ner i sina
tabeller och lät Allans ord sjunka in.
– Buss 202 avgår mot Strängnäs om tre minuter. Passar det?
Jo, det tyckte Allan att det kunde göra och blev på det informerad om att
bussen ifråga avgick från hållplatsen rakt utanför terminaldörren och att det
lämpligaste vore att lösa biljett direkt hos chauffören.
Allan undrade för sig själv vad den lille mannen gjorde i luckan om han inte
sålde biljetter, men han sa inget. Den lille mannen satt ju kanske och undrade
samma sak. I stället tackade Allan för hjälpen och försökte lyfta på den hatt han i
hastigheten inte fått med sig.
Hundraåringen slog sig ner på en av de två tomma bänkraderna, ensam med
sina funderingar. Det fördömda jubilerandet på hemmet skulle starta klockan tre,
och dit var det tolv minuter. När som helst började de väl banka på dörren till
Allans rum, och sedan skulle cirkusen vara igång.
Jubilaren log för sig själv där han satt, samtidigt som han i ögonvrån upptäckte
att någon närmade sig. Det var den spensligt byggde ynglingen med långt, blont
och flottigt hår, spretigt skägg och jeansjacka med texten Never Again på ryggen.
Människan var på väg rakt mot Allan, med sin stora resväska i släptåg på fyra
små hjul. Allan insåg att risken var stor att han skulle behöva konversera den
långhårige. Och det kunde väl gå an, då skulle han ju få en inblick i hur dagens
ungdom resonerade kring saker och ting.
Och dialog blev det, om än inte så avancerad. Ynglingen stannade till några
meter från Allan, tycktes studera den gamle mannen en kort stund, och sa sedan:
– Hörrudu.
Allan svarade vänligt att han önskade en god eftermiddag tillbaka, och så
frågade han om det var något han kunde stå till tjänst med. Det var det.
Ynglingen ville att Allan skulle hålla ett öga på resväskan medan ägaren själv
uträttade sina behov på toaletten. Eller som ynglingen sa:
– Jag måste skita.
Allan sa snällt att han visserligen var gammal och skröplig men att han hade
synen i gott behåll och att det inte lät alltför betungande att titta till den unge
mannens väska. Däremot rekommenderade han den unge mannen att uträtta sina
behov med viss skyndsamhet eftersom Allan hade en buss att passa.
Det där sista hörde inte ynglingen, för han var med snabba steg på väg mot
toaletten redan innan Allan hunnit svara färdigt.
Hundraåringen hade aldrig varit den som retat sig på folk, om det fanns skäl
därtill eller inte, och han var heller inte upprörd över den här ynglingens
oborstade sätt. Däremot kände han ingen utpräglad sympati för ynglingen ifråga,
och det hade nog sin betydelse för det som strax skulle komma.
Det som hände var nämligen att buss 202 rullade fram utanför terminalens
entré, bara några sekunder efter det att ynglingen stängt toalettdörren om sig.
Allan tittade på bussen och sedan på resväskan, sedan på bussen igen och sedan
på resväskan igen.
– Den går visst på hjul, sa han till sig själv. Och där är ett band att dra i också.
Och så överraskade Allan sig själv med att fatta ett – får man väl ändå säga –
livsbejakande beslut.

Busschauffören var serviceinriktad och artig. Han hjälpte den gamle mannen
med den stora resväskan ombord.
Allan tackade för hjälpen och plockade fram sin plånbok ur innerfickan på
kavajen. Chauffören undrade om herrn möjligen skulle hela vägen till Strängnäs,
medan Allan räknade igenom de samlade tillgångarna. Sexhundrafemtio kronor i
sedlar och några mynt till det. Allan tänkte att det nog var bäst att hålla i
slantarna så gott det gick så han lade upp en femtiolapp och frågade:
– Hur långt kommer jag på den här, månntro? Chauffören sa glatt att han nog
var van vid folk som visste vart de ville resa men inte vad det skulle kosta, men
det här var ju alldeles tvärtom. Sedan tittade han i sin tabell och meddelade att
man för fyrtioåtta kronor kunde få följa med till Byringe station.
Det tyckte Allan blev bra. Han fick biljett och två kronor i växelpengar i retur.
Den nystulna väskan hade chauffören ställt i bagageutrymmet bakom förarsätet,
Allan själv satte sig på första raden på höger sida. Därifrån kunde han se in
genom fönstret till resecentrets väntsal. Toalettdörren var fortfarande stängd när
busschauffören lade i en växel och rullade iväg. Allan önskade för ynglingens
skull att han hade en skön stund där inne, med tanke på den besvikelse som strax
väntade.

Bussen mot Strängnäs var inte ett dugg överfull denna eftermiddag. Näst längst
bak satt en medelålders kvinna som stigit på i Flen, i mitten en ung mamma som
kämpat sig ombord i Solberga med sina två barn varav det ena i barnvagn, och
längst fram en väldigt gammal man tillkommen i Malmköping.
Den sistnämnde satt just och undrade varför han stulit den stora grå resväskan
på fyra hjul. Kanske var det för att det gick att göra det? Och för att ägaren var
en drummel? Eller för att väskan kanske innehöll ett par skor och rent av en
hatt? Eller för att den gamle mannen inte hade något att förlora? Nej, Allan
kunde inte ge sig själv besked. När livet går på övertid är det lätt att ta sig
friheter, tänkte han och satte sig ordentligt tillrätta.
Klockan slog tre och bussen passerade Björndammen. Allan konstaterade att
han så långt var nöjd med utvecklingen av dagen. Så slöt han ögonen för att ta
sig en eftermiddagslur.
I samma ögonblick knackade syster Alice på dörren till rum 1 på äldreboendet
i Malmköping. Hon knackade igen och igen.
– Dags att sluta krångla, Allan. Kommunalrådet och allihop har redan kommit.
Hör du det? Du har väl inte tagit till flaskan igen, Allan? Nu kommer du ut,
Allan! Allan?
Ungefär samtidigt öppnades dörren till Malmköpings resecentrums för
tillfället enda fungerande toalett. Ut klev en i dubbel bemärkelse lättad yngling.
Han tog några steg mot mitten av väntsalen medan han rättade till sitt bälte med
ena handen och drog den andra genom håret. Så stannade han upp, stirrade på de
två tomma bänkraderna och därefter snabbt åt först höger, sedan vänster. Därpå
sa han högt:
– Vad ända in i helvetes jävlars satans förbannade… Så kom han av sig innan
han tog ny sats:
– Du ska dö, gubbjävel. Jag ska bara hitta dig först.