Hundra år av ensamhet

368 Pages·2020·1.18 MB·Swedish

by  Gabriel García Márquez

Gabriel García Márquez
HUNDRA ÅR AV ENSAMHET
Översättning: Karin Alin
Wahlström & Widstrand
Till ledning för läsaren ger översättaren här en förteckning på
medlemmarna av släkten Buendía.
José Arcadio Buendía, Macondos grundare
Ursula Iguarán hans hustru
José Arcadio
}
Aureliano deras barn
Amaranta
Rebeca deras adoptivbarn
Arcadio José Arcadios son med Pilar Ternera
Aureliano José Aurelianos son med Pilar Ternera, omhändertagen av hans
hustru Remedios Moscote och efter hennes död adopterad av Amaranta
Arcadios barn med Santa Sofia de la Piedad:
Remedios la Bella
José Arcadio Segundo
Aureliano Segundo
Aureliano Segundos barn med Fernanda del Carpio:
Remedios (smeknamn Meme) av modern kallad Renata
José Arcadio Amaranta Ursula
Aureliano Memes son med Babilonia
Överste Aureliano Buendías »krigsbarn« bär alla sin fars förnamn
Aureliano men sin mors efternamn.
Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano
Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med
för att visa honom isen. Macondo var då en by på tjugu hus av lera och
vildbambu byggda på stranden av en flod med genomskinligt vatten som
störtade ned genom en bädd av blankspolade stenar, vita och enorma som
förhistoriska ägg. Världen var så ny att många saker ännu saknade namn
och för att nämna dem måste man peka på dem med fingret. Varje år i mars
månad reste en zigenarfamilj i trasor sitt tält invid byn för att med ett
hiskligt larm av visselpipor och pukor förkunna de senaste uppfinningarna.
Först kom de med magneten. En korpulent zigenare med yvigt skägg och
sparvhänder som presenterade sig under namnet Melquíades höll inför
allmänheten en skakande uppvisning av vad han kallade de macedoniska
alkemisternas åttonde underverk. Han gick från hus till hus och släpade
med sig två metalltackor och alla häpnade över hur grytor, kastruller,
hovtänger och kolpannor föll från sina platser och hur träet knakade när
spikar och skruvar gjorde förtvivlade försök att komma loss. Det hände till
och med att saker som man hade tappat bort för mycket längesen dök upp
igen just där man förgäves hade sökt dem och släpade sig i vild oordning
efter Melquíades’ magiska järntackor. »Varje sak har sitt eget liv«,
förkunnade zigenaren med djup övertygelse, »det gäller bara att väcka deras
själ.«
José Arcadio Buendía, som med sin laglösa fantasi alltid gick längre än
naturens ordning räckte och till och med överskred underverkets och
trollkonsternas ram, trodde det var möjligt att begagna sig av denna onödiga
uppfinning för att dra guldet ur jorden. Melquíades, som var en hederlig
man, varnade honom: »Till något sådant duger den inte.« Men José Arcadio
Buendía trodde inte på zigenarnas hederlighet, åtminstone inte på den tiden,
därför bytte han till sig de båda magnetiserade tackorna mot sin mula och
ett parti killingar. Hans hustru Ursula Iguarán, som hade räknat med dessa
djur för att förbättra husets vacklande ekonomi, lyckades inte avråda
honom. »Vi kommer mycket snart att få guld över till att stenlägga hela
huset«, svarade hennes man. I flera månader gjorde han allt för att bevisa
riktigheten av sina förutsägelser. Han utforskade bit för bit hela regionen,
inklusive flodbädden, släpade de båda järntackorna med sig och läste med
ljudlig stämma Melquíades’ besvärjelse. Det enda han fick upp var en
rustning från femtonhundratalet, till alla delar hopsvetsad av ett oxiderat
hölje vars inre gav en ihålig resonans som i en enorm kalebass fylld med
stenar. När José Arcadio Buendía och de fyra medhjälparna i hans
expedition lyckades slå hål på rustningen fann de i den ett förkalkat skelett
som hade en kopparmedaljong om halsen och i den en kvinnolock.
I mars året därpå kom zigenarna tillbaka. Den här gången förde de med
sig en kikare och en lupp av en trummas storlek förevisad som den sista
uppfinningen av Amsterdams judar. De placerade en zigenerska i utkanten
av byn och installerade kikaren vid tältets ingång. För en avgift av fem
realer fick byborna titta i kikaren och såg då zigenerskan inom räckhåll för
handen. »Vetenskapen har utplånat avstånden«, förklarade Melquíades.
»Inom kort kommer människan att kunna se vad som händer på vilken plats
av jorden som helst, utan att lämna sitt hus.« En brännhet middag gjorde de
en förbluffande uppvisning av jätte-luppen: de placerade en stor halmstack
mitt på gatan och satte eld på den med hjälp av en koncentration av
solstrålarna. José Arcadio Buendía, som ännu inte hade tröstat sig efter
nederlaget med magneterna, fick idén att utnyttja denna uppfinning som
krigsvapen. Melquíades försökte än en gång att avråda honom, men till slut
godtog han de båda magnetiserade tackorna och tre kolonialmynt i utbyte
mot luppen. Ursula grät av förtvivlan. Dessa pengar utgjorde en del av den
kista med guldmynt som hennes far hade samlat i ett helt liv av umbäranden
och som hon hade begravt under sängen i väntan på ett lämpligt tillfälle att
omsätta dem.
José Arcadio Buendía försökte inte ens att trösta henne; med
vetenskapsmannens oegennytta och även med risk för eget liv gick han helt
upp i sina taktiska experiment. Vid ett försök att åskådliggöra luppens
verkningar på fientliga trupper utsatte han sig själv för koncentrationen av
solstrålarna och fick brännskador som förvandlades till riktiga varhärdar
och inte på mycket länge kunde botas. När hustrun, förfärad över en så
farlig uppfinning, protesterade mot dess användning, var han nära att sätta
eld på huset. Han fördrev långa stunder med att beräkna det nya vapnets
strategiska möjligheter och lyckades till och med författa en handbok av en
häpnadsväckande pedagogisk skärpa, buren av en oemotståndlig
övertygelse. Med hjälp av en budbärare som tog sig över sierran – förirrade
sig över oändliga träsk, uppför skummande floder och var nära att gå under,
ansatt av vilddjuren, pesten och sin egen förtvivlan, innan han lyckades
finna en väg som hade förbindelse med postmulorna – skickade han sin
handbok till myndigheterna åtföljd av talrika vittnesbörd om sina
experiment och en mängd bilagor med förklarande teckningar. Trots att
resan till huvudstaden på den tiden nästan var en omöjlighet, lovade José
Arcadio Buendía att företa den så snart regeringen uppmanade honom: där
skulle han praktiskt demonstrera sin uppfinning inför militärmyndigheterna
och personligen undervisa dem i solkrigets invecklade konst. I flera år
väntade han på svaret. Till slut, när han hade tröttnat på att vänta, klagade
han för Melquíades över nederlaget med detta initiativ och zigenaren visade
då ett övertygande prov på sin hederlighet: han lämnade tillbaka dublonerna
i utbyte mot luppen och skänkte honom dessutom några portugisiska kartor
och en hel del navigationsinstrument. Egenhändigt skrev han ned en diger
syntes över munken Hermanns iakttagelser och lämnade den till hans
disposition så att han kunde betjäna sig av astrolabiet, kompassen och
sextanten.
José Arcadio Buendía fördrev de långa regnmånaderna instängd i ett litet
rum som han hade inrett åt sig längst inne i huset för att ingen skulle kunna
störa hans experiment. Efter att helt ha övergett sina husliga förpliktelser
stannade han ute hela nätter på pation och iakttog stjärnornas banor, och det
var inte långt ifrån att han ådrog sig ett solsting för att söka finna en exakt
metod att fastställa middagshöjden. När han hade lärt sig bruket och
manövreringen av sina instrument fick han en kännedom om rymden som
tillät honom att segla på okända hav, utforska obebodda landområden och
knyta förbindelser med sällsamma mänskliga varelser utan att för den skull
behöva lämna sitt studierum. Det var vid den tiden han fick vanan att prata
för sig själv, vankande i huset utan att bry sig om någon, medan Ursula och
barnen slet sig fördärvade med att odla bananer och malanga, yuca och
jamsrot, pumpor och auberginer i trädgården. Plötsligt, utan några
förvarningar, bröts hans febrila verksamhet och ersattes av ett slags vurm: i
flera dagar var han som förhäxad, upprepade för sig själv, med låg röst, en
lång rad förbluffande antaganden utan att lita till sitt sunda förnuft. Och till
slut, en tisdag i december, vid middagstimmen, gav han plötsligt utlopp åt
hela sin uppladdade plåga. Barnen skulle i hela sitt liv erinra sig faderns
dystra högtidlighet då han slog sig ned högst uppe vid bordet, darrande av
feber, härjad av långvarigt nattvak och av sin överansträngda fantasi, och
avslöjade sin upptäckt:
– Jorden är rund som en apelsin.
Ursula miste tålamodet. »Om du måste bli tokig, så bli det för dej själv«,
brast hon ut, »men försök inte inympa dina zigenaridéer på barnen.« José
Arcadio Buendía var oberörd, han lät sig inte nedslås av sin hustrus
förtvivlan ens när hon i ett utbrott av raseri slog astrolabiet i kras mot
stengolvet. Han gjorde ett nytt åt sig, samlade byns manliga befolkning i sitt
lilla rum och bevisade för dem, med teorier som var obegripliga för dem
alla, att det var möjligt att återkomma till utgångspunkten genom att bara
segla österut. Hela byn var övertygad om att José Arcadio Buendía hade
mist förståndet, men då anlände Melquíades och lade allt till rätta. Han
prisade offentligt intellektet hos denne man som med hjälp av rena
astronomiska beräkningar hade byggt upp en teori som redan var bevisad i
praktiken, även om den hittills hade varit okänd i Macondo, och som ett
tecken på sin beundran skänkte han honom något som kom att utöva ett
avgörande inflytande på byns framtid, ett alkemistiskt laboratorium.
I det draget hade Melquíades åldrats med skrämmande hast. Vid sina
första resor visade han sig ha samma ålder som José Arcadio Buendía. Men
medan denne bibehöll en styrka så ovanlig att han kunde slå omkull en häst
bara genom att dra honom vid öronen, tycktes zigenarens hälsa vara
undergrävd av en envis sjukdom. Det var i själva verket resultatet av
mångfaldiga och egendomliga sjukdomar som han hade ådragit sig på sina
oräkneliga resor runtom i världen. Efter vad han själv berättade för José
Arcadio Buendía när han hjälpte honom att inreda laboratoriet hade döden
ansatt honom från alla sidor och snokat honom i byxorna utan att kunna
besluta sig för nådastöten. Han var en flykting undan alla de plågor och
katastrofer som hade gisslat människosläktet. Han överlevde pelagran i
Persien, skörbjuggen i Malaysias arkipelag, spetälskan i Alexandria,
beriberisjukan i Japan, böldpesten i Madagaskar, jordbävningen på Sicilien
och ett månghövdat skeppsbrott i Magellansundet. Denne sällsamme man
som påstod sig äga nycklarna till Nostradamus var en dyster person, höljd i
en aura av svårmod med en asiatisk blick som tycktes kunna se sakerna från
den andra sidan. Han gick i en svart hatt med stora brätten som en korps
utbredda vingar och en sammetsrock med århundradenas gröna patina. Men
trots sina omätliga kunskaper och sin mystiska apparition hade han en
mänsklig tyngd, en jordbunden karaktär som höll honom snärjd i
vardagslivets allra minsta problem. Han klagade över ålderdomssvaghet,
tog vid sig av de obetydligaste ekonomiska motgångar och hade för
längesen slutat skratta emedan skörbjuggen hade tagit ifrån honom
tänderna. Den kvävande middagsstund då han avslöjade sina hemligheter
fick José Arcadio Buendía det bestämda intrycket att detta var början till en
varaktig vänskap. Barnen häpnade över hans fantastiska skildringar.
Aureliano, som då bara var fem år, skulle för återstoden av sitt liv minnas
honom där han satt den eftermiddagen med ryggen mot den blänkande
fönsterrutans metalliska ljus och med sin djupa orgelstämma belyste
inbillningens mörkaste landskap, medan fettet i hans ansikte smälte av
hettan och dröp från hans tinningar. José Arcadio, den äldre brodern, skulle
överföra denna sällsamma bild som ett arv till hela sin avkomma. Ursula
däremot fick ett dåligt intryck av detta besök, för hon kom in i rummet just i
det ögonblick då Melquíades i distraktion råkade slå sönder en flaska
kvicksilverbiklorid.
– Det där är djävulens lukt, förklarade hon.
– Ingalunda, rättade henne Melquíades. Det är bevisat att djävulen har
svavelhaltiga utstrålningar, och det här är bara lite sublimat.
Pedagogisk som alltid höll han en lärd föreläsning om cinnoberns
diaboliska egenskaper, Ursula brydde sig inte om honom, men för säkerhets
skull tog hon barnen med sig för att läsa böner. Denna bitande lukt skulle
för alltid i hennes medvetande vara förknippad med minnet av Melquíades.
Det rudimentära laboratoriet rymde – förutom ett överflöd av kastruller,
trattar, silar, retorter och filter – en primitiv atanor*, ett provrör av glas med
lång och smal hals, imitation av det filosofiska ägget, och en destillator
förfärdigad av zigenarna själva efter de moderna beskrivningarna av den
judiska Marias trearmade apparat. Utom dessa föremål visade Melquíades
de sju metaller som motsvarade de sju planeterna, Moisés’ och Zósimos
formler för att smida guldet och en serie anteckningar och utkast om det
stora elixirets processer som gjorde det möjligt för var och en som kunde
tolka dem att våga sig på en framställning av de vises sten. Förledd av
enkelheten i formlerna för guldets mångfaldigande ägnade José Arcadio
Buendía sin hustru i flera veckor all möjlig uppmärksamhet för att få
tillstånd att gräva upp hennes kolonialmynt och föröka dem så många
gånger som det var möjligt att dela sönder kvicksilvret. Ursula gav vika,
som hon alltid gjorde inför sin makes orubbliga envishet. José Arcadio
Buendía kastade då trettio dubloner i en kastrull och smälte ned dem med
kopparspån, arseniktrisulfid, svavel och bly. Han lät alltsammans sjuda på
häftig eld i en kittel med ricinolja tills han fick en tjock och stinkande sirap
som mer liknade vanlig karamell än det storartade guldet. I riskfyllda och
förtvivlade destillationsprocedurer, nedsmält med de sju planetariska
metallerna, bearbetat med lufttätt kvicksilver och vitriol från Cypern och
åter satt på kokning med svinfett i brist på rättiksolja förvandlades Ursulas
dyrbara arv till en förkolnad skorpa som inte kunde avlägsnas från kittelns
botten.
När zigenarna kom tillbaka hade Ursula hetsat byns hela befolkning
emot dem. Men nyfikenheten tog loven av all skräck, för den här gången
drog zigenarna genom byn med ett öronbedövande larm av alla upptänkliga
musikinstrument, medan härolden tillkännagav en förevisning av
nasciencenernas* allra märkvärdigaste uppfinning. Så nu rusade hela byn
till tältet, och mot en avgift av en centav fick de beskåda en ungdomlig