hannah arendt om totalitarismen

152 Pages·2005·0.92 MB·Swedish

HANNAH ARENDT OM TOTALITARISMEN
Pro-gradu avhandling i filosofi
av Iivi Masso
Helsingfors Universitet 17.10.97
Handledare prof. Ingmar Pörn
2
Innehållsförteckning
Inledning 3
Hannah Arendt: liv och bakgrund 5
Arendt och filosofi 7
Moral och politik 11
Det moderna 12
I TOTALITARISMEN 14
1 Vad är totalitarismen 17
2 Totalitarismens bakgrund 24
Maktens expansion, mobben och uppkomst av rasismen 25
Den idéhistoriska bakgrunden 30
3 Förstörande av individen 34
Individens utbytbarhet 34
Produktion av levande lik 36
"Människans natur" och mänskliga rättigheter 38
4 Totalitära ideologier 42
II DEN MÄNSKLIGA VÄRLDEN OCH DESS FÖRFALL 48
1 Världen 49
Världen som med-varo 49
Människans villkor 52
Pluralitet 54
2 Vita Activa – det politiska och det sociala 57
Handlande 58
Arbete 63
3 Den moderna världslösheten 66
Uppkomsten av massamhället 69
Världen och processen 72
Alienation 76
4 Den moderna flykten från människans villkor 80
Vetenskapens flykt från jorden till universet 80
Filosofins flykt från världen till självet 83
III MORALISKA ÖVERVÄGANDEN 85
1 Ondskan – radikal och banal 88
Den absoluta ondskan 88
Lag eller samvete? 90
Den banala ondskan 93
2 Tänkande 98
Sanning vs mening 101
3
Tänkande och världen 104
Tanke som eftertanke 108
Tänkandets politiska och moraliska relevans 111
3 Omdöme 114
Omdöme, tänkande och common sense 117
Omdöme och smak 121
Omdöme och världen 124
IV FRIHET, ANSVAR OCH FILOSOFISK FATALISM 128
1 Viljan och friheten 130
Viljans "uppkomst" 132
Spänningen mellan viljan och tänkandet 134
Tillfälligheten 137
Nödvändigheten 140
2 Frihet och determinism 144
Historiefilosofisk determinism och totalitarismen 144
Arendt för friheten 147
Slutord: totalitarismens latenta närvaro 152
Förkortningar 156
Litteraturförteckning 156
4
INLEDNING
Hannah Arendt (1906-1975) har på 1990-talet börjat få ökat erkännande som en
av de mest intressanta politiska filosofer i det 20. århundradet. Hon var en
självständig tänkare som vägrade acceptera konventionella kategorier och
klassifikationer av vare sig filosofiska eller politiska riktningar, och vävde
samman politiskt och filosofiskt tänkande genom att å ena sidan analysera
politiska händelser och världsliga villkor filosofiskt och å den andra undersöka
filosofin med avsikten att förstå dess inverkan på världen. För Arendt är
politisk filosofi först och främst berättelse, vars viktigaste uppgift är att plocka
fram betydelsefulla bitar i det förflutna för att hjälpa oss inse meningen också i
vår egen tid och våra handlingar. Hon skrev inom traditionen av den
västerländska humanismen, utan att dock identifiera sig direkt med någon av
dess trender, med en kritisk hållning som uppstod från insikten att denna
traditions normer och ideal inte kunde försvara den mänskliga världen mot
totalitarismen, det mest makalösa angreppet mot mänskligheten. Den
kulturella omgivning i vilken hon uppfostrades och utbildades, förklarade
henne en paria i 1933, då Hitler fick makten i Tyskland. Denna upplevelse fick
henne att betrakta den humanistiska traditionen från en parias utanförstående,
kritiska synvinkel för hela sitt liv.
Totalitarismen, eller försöket att förstå hur dess förverkligande blivit möjligt
inom en kultur som bygger på ideal av frihet och människovärde, genomgår
så gott som hela Arendts produktion. Hennes teori om totalitarismen är en
berättelse som rör sig i mellanrummet mellan historieskrivning, politisk teori
och filosofi. Förutom totalitarismens natur och förutsättningar analyserar hon,
vad som hänt med moralen i allmänhet och den enskilda människans
omdömesförmåga i synnerhet under detta system; vilken roll tänkande spelar i
moraliska överväganden; samt frågor om huruvida enskilda funktionärer i det
totalitära styret kunde ha förväntats ta ansvar för sina handlingar eller handla
annorlunda. Arendt undersöker också, huruvida filosofin hjälper oss att
konfronteras med totalitarismens och ondskans fenomen, och finner den
överraskande vanmäktig inför sådana världsliga frågor. Därför betraktar hon
totalitarismen som inte bara en politisk kris, utan en kris av förståelse.
Syftet med den här avhandlingen är att redogöra för Arendts analys av
totalitarismen, men också att ge en översikt över hennes politiska ontologi om
människans villkor och undersökning av filosofins förhållande till världen och
friheten, för att belysa både totalitarismens bakgrund och förutsättningar och
5
den enskilda människans position i detta system. Avhandlingen börjar med en
kort översikt över Arendts liv samt ett försök att placera henne i den filosofiska
traditionen, för att visa vilka fakta, omständigheter och filosofiska förebilder
påverkat hennes tänkande. Det första kapitlet koncentrerar sig på Arendts
analys av totalitarismen i dess "rena" form – det handlar om totalitarismens
väsen, bakgrund och förutsättningar, om förstörelsen av människans
mänsklighet och individualitet i koncentrationslägren, och om totalitära
ideologier. Det andra kapitlet är uppbyggt kring Arendts politiska ontologi och
handlar om hennes centrala politiska begrepp som värld, pluralitet och
handlande, samt om hennes kritik av den moderna världsalienationen och
uppkomsten av de splittrade massamhällen som förberedde grunden för
totalitarismen.
Det tredje kapitlet handlar om ondskan i totalitarismen och den enskilda
individens förmåga och möjlighet att motstå den, om tänkande och dess
förhållande till världen, om ondskans banalitet och tänkandets betydelse för
moraliska överväganden, och om omdömesförmågan i en situation där
vedertagna bedömningskriteria förlorat sin giltighet. Frågor om ansvar och
omdömesförmåga leder till frågor om frihet och den fria viljan, som behandlas
i det fjärde och sista kapitlet, liksom Arendts funderingar om filosofins
förhållande till friheten och hennes ontologi av begynnelse, som utgör en
motpol till den filosofiska determinism som förnekar människans frihet att
handla och gör henne benägen att underkasta sig ideologiernas profetier om
"nödvändigheten". I slutordet redogör jag kort för de frågor som
totalitarismens fenomen fortfarande ställer oss idag, med avsikten att visa att
Arendts analys av totalitarismen inte kan betraktas som endast en historisk
berättelse, utan förblir aktuell även decennier efter Hitlers och Stalins förfall.
Även om jag försöker ge en översikt över alla de begrepp och tankegångar i
Arendts politiska filosofi som jag anser vara relevanta för förståelsen av hennes
analys av totalitarismen, är det inte min avsikt att här återge en fullständig
översikt av hela hennes livsverk. T.ex. hennes omstridda teorier om
förhållandet mellan det offentliga och det privata, det politiska och det sociala,
hennes bidrag till debatten om direkt demokrati och politisk hand-ling i
praktiken, hennes användning av begrepp makt och auktoritet, och inte minst
den judiska frågan och de funderingar av identitet, olikhet och annanhet som
den väcker, är några av de centrala teman i Arendts verk förutom
totalitarismen, som här berörs bara förbigående eller utelämnas helt.
6
Arendts användning av sådana vardagliga begrepp som värld, handlande,
begynnelse, ondska och common sense, är invecklad och mycket specifik –
därför förutsätter den fulla förståelsen av hennes teori om totalitarismen en
noggrann redogörelse för dessa begrepps innehåll. Hon använder dem redan
för att beskriva totalitarismen (The Origins of Totalitarianism avslutades i 1948
och publicerades först i 1951), men utvecklar dem mer utförligt i sina senare
verk – värld, handlande och pluralitet i The Human Condition (1958); ondska och
tanklöshet i Eichmann i Jerusalem (1963); tänkande, common sense, omdöme,
frihet och begynnelse i The Life of the Mind (1971 och 1975). Jag följer i den här
avhandlingen Arendts egen taktik, genom att införa de centrala begreppen i
samband med totalitarismen och återkomma till dem i de följande kapitlen, för
att mer noggrannt återge deras innebörd, mening och betydelse för
"förståelsen av det oförståeliga".
HANNAH ARENDT: LIV OCH BAKGRUND
Hannah Arendt föddes i Königsberg 1906, i en sekulariserad och relativt
assimilerad judisk familj. Hon studerade filosofi först vid Marburg universitet,
där hennes mest betydande lärare var Martin Heidegger, som under Arendts
studietid föreläste om vad som senare blev hans huvudverk Sein und Seit, samt
om antikgrekisk filosofi. Efter Marburg fortsatte hon som Karl Jaspers student i
Heidelberg, där hon också disputerade vid 23 års ålder om Augustinus
kärleksbegrepp. Augustinus inflytande på Arendt förblev starkt genom hela
hennes skapande liv – "filosofin om begynnelse", teorin om människans
grundläggande inneboende förmåga att genom handlande sätta igång något
genuint nytt, som utgör den ontologiska grundvalen för hennes politiska
filosofi, härstammar från hans filosofi. Trots att Arendts anknytning till
Heidegger är mer omtalad och välkänd, var det Jaspers som hon själv
betraktade som sin viktigaste lärare och som också förblev hennes vän och
intellektuella själsfrände genom livet. Jaspers utgjorde också Arendts ideal som
exemplet på en "politiskt medveten filosof" – ett levande bevis på att filosofiskt
tänkande och förmågan att bedöma världsliga ting är möjliga att förena.
Arendts akademiska karriär som filosof blev avbryten av uppsvingen av
antisemitismen i Tyskland på sena 1920- och tidiga 1930-talet. Hitlers ankomst
till makten gjorde att Arendts intressen vändes från filosofin till politiken. Hon
7
blev så besviken på det akademiska samfundet som visade sig var fullständigt
oförmögen att reagera på den vansinniga politiska situationen i landet, att hon
bestämde sig att lämna den akademiska världen för gott. Innan hon lämnade
Tyskland, engagerade hon sig i politiskt handlande snarast i zionistiska rörelser
(med vilka hon också hamnade i konflikt senare, eftersom hon inte delade
deras extrem-zionistiska eller nationalistiska ambitioner). I 1933 lämnade
Arendt Tyskland och bodde de följande 9 åren i Frankrike, där hon som
flykting fick erfara situationen av statslöshet, som givit den erfarenhetsmässiga
bakgrunden till hennes teorier om medborgarskap och mänskliga rättigheter. I
1942 flydde hon vidare till USA, som blev hennes nya hemland till hennes död i
1975. Där har Arendt skapat nästan hela sin filosofiska produktion, engagerat
sig aktivt i aktuell politisk och kulturell debatt och fungerat som professor i
filosofi och samhällsteori vid olika universitet, längst vid New Yorks New School
for Social Research som fortfarande räknas som hennes "hemuniversitet".
Den kombination av filosofisk utbildning och politisk erfarenhet som formade
den unga Arendt gjorde att hon blev "smittad" av både filosofin och politiken
för livet. Trots hennes tidiga löfte att lämna filosofin helt, är Arendts politiska
texter implicit djupt filosofiska, och när hon de facto återvänder till filosofin,
förblir hon engagerad med de mest brinnande politiska frågorna som vårt
århundrade ställt oss. Därför är kännedom av denna dubbla
erfarenhetsmässiga bakgrund av avgörande betydelse för förståelsen av
Arendts verk. Medan hennes kritiker kämpat med svårig-heter att bestämma
om man skall klassificera henne under rubriken av filosofi eller politik,
kämpade Arendt själv mot den artificiella klyftan mellan filosofin och politiken
och mot filosofins likgiltighet mot politiska händelser.
En tredje faktor som är avgörande för förståelsen av Arendts verk vid sidan
om den tyska existentiella skolan och de skakande aktuella politiska
erfarenheterna är den judiska traditionen av berättelse. Medan tidigare
konventionella tolkningar av Arendt har betraktat hennes tidiga texter om
judiska frågor som marginella och betydelselösa för hennes "egentliga"
politiska filosofi, har nyare interpreter (som Seyla Benhabib, Lisa Jane Disch och
Richard J. Bernstein) alltmer betraktat hennes behandling av de judiska
frågorna som en väsentlig del av hela hennes livsverk och ansett att hennes
8
förankring i den judiska berättartraditionen har starkt påverkat hennes
filosofiska metod.1
Arendt, som betraktats både som Heideggers elev för livet och som en
"politiserad existentialist" (mest uttryckligt i Hinchmann & Hinchmann 1994,
Existentialism Politicized) utan en egen filosofisk metod, har aldrig haft som sitt
mål att uppbygga vare sig ett filosofiskt system som ger en uttömmande
förklaring om hur saker och ting står till i världen – tvärtom, hon skydde
sådana allvetande system; eller en normativ politisk teori som fastställer en
uppsättning värden att sträva efter eller rätta handlingsmodeller – tvärtom,
enligt henne har vår tid visat att sådana inte fungerar. Hon ansåg det vara
varken önskvärt eller ens möjligt att anpassa världen till ett koherent system
av filosofisk världsåskådning. Det som hon påstod sig sträva efter i sina verk
var förståelsen av fenomen i världen, av händelser i historien och av
människan som sådan genom berättelse, storytelling. Det är alltså tre faktorer
som har påverkat Arendts tänkande – den fenomenologiska och existentiella
skolan i den tyska filosofin, upplevelser av Hitlers totalitarism och den judiska
berättartraditionen.
Arendt och filosofi
Arendts tänkande är svårt att klassificera, eftersom det bygger på den
västerländska filosofiska traditionen och respekterar dess regler och fråge-
ställningar, samtidigt som det strävar efter att avlägsna sig från denna
tradition, inte minst på grund av filosofins traditionella misstanke mot
handlande, avstånd från världen och fökärlek för det "eviga, oföränderliga och
nödvändiga". Arendts politiska skrivningar är filosofiska i och med att de
behandlar frågor som går djupare i människans existens än debatt om social
rättvisa eller berättingande av vissa existerande politiska ordningar – de
handlar om vad och vem människan är, hurudana är hennes existentiella
villkor och hur dessa skapas; om relationer mellan självet och värden samt
mellan självet och de andra; om friheten och sanningen. Arendts filosofi i sin
tur förblir politisk, för hon vägrar att ta sig till en metafysisk verklighet och
lämna den erfarenhetsmässiga världen helt bakom sig.

1 Jag använder inte dessa tidiga texter vid skrivandet av den här avhandlingen,
men har som avsikt att återkomma till analysen av Arendts berättarteknik i
fortsättningen.
9
Arendts mest fundamentala filosofiska kategorier, som värld, handlande,
pluralitet, begynnelse och offentlig sfär, härstammar från den tyska
existentialistiska filosofin, särskilt från Martin Heidegger. Hon har dock också
radikalt förändrat Heideggers solipsistiska ontologi – medan Daseins
"utkastadhet" i världen bland de andra för honom utgjorde en "oautentisk"
varaform, utvecklade Arendt ur den en egen, bejakande form av i-världen-
varo som en med-varo med de andra (Mitsein), karaktäriserad av mänsklig
pluralitet och handlande. (Benhabib 1996, 104-108) Arendts andra lärare, Karl
Jaspers, inspirerade hennes strävan efter en filosofi som kan vara vägledare för
politisk handling. Jaspers representerade den filosofi som Arendt kallade för
humanitas – en filosofi som "har befriat sig både från sin ödmjukhet inför
teologin och sin arrogans gentemot människors vardagsliv". (Hansen 1993,
294-295)
Arendts viktigare filosofiska förebilder har förutom Heidegger, vars lära hon
senare avvisade som egotistisk, och Jaspers, hennes idealfilosof, varit
Augustinus, Aristoteles (hon var mer reserverad om Platon, för hans
åtskiljande av vetande och handlande lade enligt henne grunden till
indelningen av folk i de härskande och de härskade, till hierarkiskt tänkande
och idealet av icke-deltagande och avhållsamhet från själv-ständiga omdömen i
vår tradition av politisk filosofi), Duns Scotus (hos honom finner hon stöd till
sin teori om händelsernas tillfällighet och viljans frihet), Nietzsche (med
reservationer mot hans nihilistiska benägenhet och hans implicita stoicism),
Kant (vars viktigaste bidrag till Arendts filosofi är hans begrepp omdöme, som
hon överför till den politiska sfären, även om det hos Kant själv bara berör det
estetiska) och Kierkegaard (som var hennes "första filosofiska förtjusning").
(Benhabib 1996, 187-189; Young-Bruehl 1982, 45, 137)
Arendt påstås ha "politiserat" existentialismen genom att se den mänskliga
världen som en framträdelsevärld och självet som en "vem" vars existens är
liktydig med framträdande inför de andra. Hon motsatte sig alla meta-fysiska
två-världsteorier – för henne existerade ingen värld bakom fram-
trädelsevärlden. Metafysiken har enligt henne likheter med ideologier, i det att
bägge argumenterar mot genuint handlande i framträdelsevärlden och
minskar denna världs betydelse. Arendt, med totalitarismens chock och en
strävan efter att förstå detta makalösa fenomen i bakgrunden, försöker över-
komma klyftan som traditionellt finns mellan tänkande och världen, och visa
att inte bara en evig sanning, utan också mänskliga angelägenheter kan vara
meningsfulla och av intresse för filosofisk undersökning, ja att filosofisk
10
förståelse borde nås även om människors handlingar. Hon ville närma filosofin
och världen, Vita Contemplativa och Vita Activa till varandra. Hon ansåg att
filosofin måste inbegripa politiken utan att ta makten över den genom att
underkasta den sina anspråk, och att politiken å sin sida måste inbegripa
förnuftet, men samtidigt stå emot det ständigt överhängande hotet att det
partikulära skall komma att undertryckas av och genom en abstrakt
universalitet. Den rätta balansen mellan filosofin och politiken är bräcklig och
svår att behålla. En alltför politiserad filosofi riskerar enligt Arendt att
förvandlas till sin egen karikatyr, ideologi, medan en alltför filosofisk politik
riskerar att utvecklas till sin egen förvridna spegelbild, tyranni. (Hansen 1993,
255-256)
Enligt Phillip Hansen bygger Arendts tänkande på en ontologi, dvs. på en
uppfattning om vad det innebär att vara specifikt mänsklig – även om Arendt
själv uttryckligen förnekat att hon hade en ontologi. Ontologiska antaganden,
skriver Hansen, behöver inte fastställa en systematisk "mänsklig natur", men
de drar upp gränser för "vad som är acceptabelt om den mänskliga existensen
skall kunna upprätthållas". Arendts ontologi innefattar människans villkor av
pluralitet – att vara mänsklig innebär att människor lever med andra som är
både lika och olika dem själva; och av begynnelse – att varje ny människa som
föds till världen är potentiellt i stånd att sätta igång något genuint nytt. Det är
dessa grundläggande mänskliga villkor som förnekas under totalitarismen –
därför uppfattar Arendt detta historiska fenomen inte bara som ett
egendomligt socio-politiskt påhitt, utan som en makalös vändningspunkt i
människans historia. Hennes analys av totalitarismen utgår från upptäckten att
människor kan utföra handlingar som strider mot och förgör deras
mänsklighet. Enligt Hansen beror Arendts motstånd mot en systematisk
ontologi inte på en önskan att avstå från omdömen om vad som är rätt och fel
för människan, utan just på rädslan för att en sådan kunde göra folk blinda för
vad människor är i stånd att göra mot sig själva. (Hansen 1993, 17)
Arendt är i förhållande till den västerländska filosofiska rationalismen, trots sitt
ifrågasättande av invanda filosofiska begreppssystem, inte "dekonstruktionist",
inriktad på att undergräva begreppsligt tänkande, men inte heller politisk
"rationalist" med ett eget begreppssystem som erfarenheten strikt måste
infogas i. Hon betonar vikten av erfarenheten så som den faktiskt levs och
reflekteras över av handlande människor. Hansen beskriver hennes
rationalitetsbegrepp som en "medborgerlig rationalitet", som innefattar både
känslor och erfarenhet, som har sin grund både i det offentliga livet och den