Det är inte mig ni söker - jakten på Bob Dylan PDF
Preview Det är inte mig ni söker - jakten på Bob Dylan
Det är inte mig ni söker www.icabokforlag.se Copyright © 2012 David Dalton Copyright © 2013 svenska utgåvan Ica Bokförlag, Forma Books AB Originally published in the United States and Canada as Who Is That Man?. This translated edition published by arrangement with Hyperion. Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc. Originalets titel: Who Is That Man? – In search of the real Bob Dylan Översättning: Christian Ekvall Omslagsdesign: Marie-Louise Friberg Omslagsfoto: Jan Persson / GettyImages E-bokspdoduktion: Elib AB, 2013 ISBN 978-91-5343-954-7 Till COCO PEKELIS the true fortune teller of my soul och MAX GUARDINO 1985–2003 forever young ”Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv. Därför är den som föraktar omgivningen inte densamme som den som gläder sig åt den eller lider under den. I vårt väsens stora koloni finns människor av alla de slag, och alla tänker och känner på olika sätt.” FERNANDO PESSOA (Övers. Lars Axelsson och Margareta Marin) Dylan diggar Dylan i Melody Maker medan John Mayall kikar över axeln. Dylan försökte (men misslyckades) att spela in tillsammans med Eric Clapton och John Mayall’s Bluesbreakers i maj 1965. Something Was Happening but PROLOG I Didn’t Know What It Was (Den där eftermiddagen med Bob) VÅREN 1970 SÅG JAG LES BLANKS läckra, känslofyllda och intima dokumentärer om bluessångarna Lightnin’ Hopkins och Mance Lipscomb (medan Les ännu höll på att klippa dem). Dessa är fantastiska filmer – här finns livet i bluesen – och jag berättade för alla jag träffade den sommaren att de bara måste se dem, att de var som oumbärliga heliga skrifter i vårt samhälle. Av en händelse tillbringade jag i slutet av juni nästan en vecka på ett tåg tillsammans med ett gäng bluesentusiaster (The Band, Leslie West, Janis Joplin och Grateful Dead) och försökte göra alla intresserade av Les filmer. Rick Danko i The Band frågade om Les (som vid det laget hade flyttat in hos mig) kunde ta med sig filmerna till Woodstock så att alla fick se dem. Så Les och jag lånade en bil, körde till Woodstock och visade filmen för The Band och diverse Bearsville-hipsters. Precis som väntat blev alla imponerade. Några veckor senare fick jag ett samtal från Jon Taplin, The Bands manager. Tydligen hade ”Bobby” hört talas om Les filmer och ville se dem. Han skulle befinna sig i New York på fredagen och Jon undrade om jag kunde ordna en visning då. Jag behövde inte fråga vilken Bobby han syftade på. Det var Bobby, Sir Bob själv, min idol, den sublime, outgrundlige Bob Dylan. Några år tidigare hade Dylan och Howard Alk använt bilder från Pennebakers dokumentär om Dylans Europaturné 1966 och förvandlat dem till en vansinnig, metedrinvimsig antidokumentär med titeln Eat the Document. Nu ville Dylan släppa Eat the Document, förklarade Taplin, men för att kunna distribuera den behövde han ytterligare en film på fyrtio minuter att lansera den tillsammans med. Taplin hade föreslagit att Bob skulle ta en titt på någon av Les Blanks dokumentärer. Les är som en stor björn: en skäggig, sävligt pratande sydstatare. Han säger inte mycket, och det är ytterst sällan han utgjuter sina känslor, men tanken på att Bob Dylan kanske skulle komma att se hans filmer gjorde honom tydligt upprymd. Fast var skulle filmerna visas? Min hisslösa boning på East Fourth Street kom inte på fråga. Händelsevis hade jag lagt beslag på nycklarna till min förläggares tjusiga lägenhet i ett sandstenshus på en förnäm sidogata på Upper West Side medan han var på semester. Det var perfekt.
Description:The list of books you might like
