Andra världskriget, del 2: Från december 1942 till Japans kapitulation

428 Pages·2014·10.45 MB·Swedish

by  Antony Beevor

Antony Beevor
Andra världskriget: Del 2
Översatt av Kjell Waltman
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Box 1206,
221 05 Lund
[email protected]
www.historiskamedia.se

Originalets titel: The Second World War
© Antony Beevor 2012
© Den svenska utgåvan: Historiska Media 2012

Översättning: Kjell Waltman
Faktagranskning av den svenska utgåvan:
Richard Areschoug och Lennart Westberg
Omslag: Jacob Wiberg/Steve Marking
Omslagsbild: www.humanrecord.com
Tryckt utgåva ISBN 978-91-86297-99-2
E-bok ISBN 978-91-7545-140-4
Innehåll
27. Casablanca, Charkov och Tunis
28. Europa bakom taggtråd
29. Slaget om Atlanten och den strategiska bomboffensiven
30. Stillahavsområdet, Kina och Burma
31. Slaget vid Kursk
32. Från Sicilien till Apenninska halvön
33. Ukraina och Teherankonferensen
34. Shoah genom gas
35. Italien – den allt annat än mjuka buken
36. Den sovjetiska våroffensiven
37. Stilla havet, Kina och Burma
38. En förväntansfull vår
39. Operation Bagration och Normandie
40. Berlin, Warszawa och Paris
41. Ichigooffensiven och Leyte
42. Fåfänga förhoppningar
43. Ardennerna och Athen
44. Från Wisła till Oder
45. Filippinerna, Iwo Jima, Okinawa och bombningarna av Tokyo
46. Jalta, Dresden, Königsberg
47. Amerikanerna vid Elbe
48. Berlinoperationen
49. De dödas städer
50. Atombomberna och betvingandet av Japan
Författarens tack
Förteckning över bilder och kartor
Källor
Noter
27
Casablanca, Charkov och Tunis
DECEMBER 1942 TILL MAJ 1943
Under december 1942, medan första armén under generallöjtnant
Kenneth Anderson kämpade sig fram i Tunisiens regnpiskade berg,
underlät Montgomery att låta åttonde armén följa upp Rommels
retirerande pansararmé med en framstöt. Montgomery var rädd för att
göra något som kunde skada bilden av honom själv som garant för segern
och ville därför inte åka på stryk i ett av de plötsliga motanfall som den
tyska armén var mästare i. Många regementen var dessutom nöjda med
att låta ”andra jäklar ta hand om jakten”, som chefen för
pansarregementet ”Sherwood Rangers Yeomanry” uttryckte det.1 De
tyckte att de hade gjort sitt och föredrog att koncentrera sig på bytet, till
exempel parabellumpistoler, sprit, cigarrer och choklad som tagits från
övergivna tyska fordon.
Montgomery gjorde kanske rätt i att erkänna att den brittiska armén
ännu inte var redo att mäta sig med tyskarna i ett manöverkrig, men
hans fördomar mot kavalleriet bidrog till att befästa hans överdrivet
försiktiga sätt att genomföra operationerna. Endast
pansarbilsregementena – ”11th Hussars” och ”Royal Dragoons” – befann
sig tillräckligt långt fram för att kunna genomföra konsekventa
störningsanfall mot de retirerande tyskarna. Trots att Rommels styrkor
vid det laget hade decimerats till omkring femtiotusen man och mindre
än en bataljon stridsvagnar fick Montgomerys ovilja att ta risker honom
att i ett läge överväga att överlämna både Tripoli och Tunis åt Anderson
och första armén. Denna självgodhet återspeglades längre ned i hierarkin.
”Vi hade alla sett att fienden var så desorganiserad att det verkade
omöjligt att han skulle kunna omorganisera tillräckligt för att kunna
ställa till med problem”, skrev den brittiske diktaren Keith Douglas, som
var löjtnant i ”Sherwood Rangers Yeomanry”. ”När vi fick höra talas om
landstigningarna i Nordafrika var det ytterst få som förväntade sig mer
än ytterligare några veckors upprensningar innan fälttåget i Afrika var
över.”2
Desert Air Force i Egypten hade kritiserats för sin oförmåga att lamslå
Rommels pansarförband när de retirerade genom Halfayapasset tillbaka
in i Libyen. Men flygstridskrafterna hade hindrats av att det tog så lång
tid att föra fram bränsle och förnödenheter till deras framskjutna flygfält.
Generalmajor Coningham vände sig till amerikanerna för att få hjälp, och
generalmajor Brereton och nionde flygarmén ordnade en luftbro för att
forsla bränsle till fronten. Rommel, som nu var övertygad om att kriget i
Nordafrika var förlorat, upprättade en försvarslinje vid Marsa al-Burayqa
strax öster om al-Agheila vid Sirtebukten, där han i februari 1942 hade
inlett sitt ökenfälttåg.

Den 14 januari 1943 kom Roosevelt fram till Casablanca, utmattad efter
den fem dagar långa resan från Förenta staterna. Samma kväll träffades
han och Churchill i Anfa, och följande dag samlades de allierades
överkommando (Combined Chiefs of Staff) för att lyssna till Eisenhowers
rapport om fälttåget i Nordafrika. Eisenhower var märkbart nervös. Han
hade haft influensa, vilket inte hade underlättats av hans omåttliga
konsumtion av Camel-cigaretter, och han led av mycket högt blodtryck.
Det improviserade anfallet mot Tunis hade misslyckats. Anderson hade
visserligen vägrat att dra samman sina redan svaga styrkor, men
Eisenhower skyllde ändå inte på honom utan på regnet, lervällingen och
samarbetssvårigheterna med fransmännen. Eisenhower erkände också det
kaos som rådde i underhållsledningen och som hans stabschef Walter
Bedell Smith försökte reda ut.
Eisenhower drog sedan upp riktlinjerna för sin plan att låta en division
ur II. armékåren, som stod under befäl av generalmajor Lloyd Fredendall,
göra en framstöt till Sfax vid Gabèsbukten. General Brooke sköt planen i
göra en framstöt till Sfax vid Gabèsbukten. General Brooke sköt planen i
sank på sitt typiskt skarpa sätt. Han påpekade att anfallsstyrkan skulle
krossas mellan Rommels retirerande styrkor och den så kallade femte
pansararmén under generalöverste Hans-Jürgen von Arnim i Tunis. Den
framåtböjde Brooke såg med sina halvslutna ögon, sitt magra ansikte och
sin näbbliknande näsa ut som en korsning mellan en rovfågel och en ödla,
särskilt när han slickade sig om läpparna. Den djupt skakade Eisenhower
erbjöd sig att ompröva planen och lämnade rummet.
Casablancakonferensen var inte Eisenhowers mest lysande stund, och
han erkände för Patton att han fruktade att han skulle få sparken.
Dessutom läxade general Marshall upp honom beträffande de
amerikanska soldaternas dåliga disciplin och de kaotiska förhållandena
bakom linjerna. De eleganta och välklädda soldaterna i Pattons armékår
gjorde däremot stort intryck på alla i Casablanca, vilket han också hade
försäkrat sig om att de skulle göra.
Konferensens huvuduppgift var att fastställa en strategi. Amiral King
stack inte under stol med sin övertygelse att de allierade borde sätta in
alla sina resurser mot Japan i Stilla havet. Han var lidelsefullt emot
linjen med ”bindande operationer” i Fjärran Östern. Och amerikanerna
var betydligt mer intresserade av att stödja Chiang Kai-sheks
nationalister än vad britterna var. General Brooke var emellertid fast
besluten att nå total enighet när det gällde att avsluta kriget i Nordafrika
och sedan invadera Sicilien. Marshalls bristande strategiska förståelse fick
Brooke att misströsta. Marshall klamrade sig fortfarande fast vid tanken
på en invasion över Engelska kanalen 1943, trots att det stod klart att
den amerikanska armén var långt ifrån redo att ta sig an de fyrtiofyra
tyska divisionerna i Frankrike och att de allierade fortfarande saknade
det tonnage och de landstigningsfarkoster som behövdes. Marshall
tvingades ge med sig. Tack vare väl utfört stabsarbete hade britterna alla
siffror på sina fem fingrar. Det hade inte amerikanerna.
Brooke ansåg att Marshall var en lysande organisatör av den
amerikanska krigsmakten men att denne inte visste vad han skulle göra
med den. När Brooke väl hade lyckats övertala amerikanerna att överge
tanken på en invasion av Frankrike och därigenom gjort dem osäkra på
vad de skulle göra i stället fick han dem till slut över på sin sida. Han var
också tvungen att vinna en seger över den brittiska planeringsstaben, som
ville invadera Sardinien i stället för Sicilien. Till sist – den 18 januari –
lyckades Brooke med hjälp av fältmarskalk John Dill, som var
premiärministerns representant i Combined Chiefs of Staff i Washington,
och general Charles Portal, som var chef för RAF, övertala amerikanerna
att gå med på deras strategi i Medelhavet och godkänna operation
Husky, invasionen av Sicilien. Brigadgeneral Albert C. Wedemeyer – en
planerare på amerikanska krigsdepartementet som djupt misstrodde
britterna – tvingades efteråt erkänna att ”vi kom, vi lyssnade och vi
besegrades”.3 Casablancakonferensen utgjorde det brittiska inflytandets
höjdpunkt.
Under Anfakonferensen lärde britterna och amerikanerna känna
varandra bättre, men det var inte alltid de beundrade varandra. General
Alan Brooke var enligt den överlägsne Patton ”bara en kamrer”.4 Brookes
analys av Patton låg betydligt närmare sanningen. Han beskrev honom
som ”en stilig, tapper, vild och obalanserad ledare, lämplig för operationer
som kräver stötförmåga och drivkraft men vilsekommen i varje operation
som kräver skicklighet och omdöme”.5 Det enda som britter och
amerikaner var ense om var att general Mark Clark bara var intresserad
av general Mark Clark. Eisenhower kom bra överens med amiral
Cunningham och generallöjtnant Arthur Tedder, som senare skulle
komma att bli hans ställföreträdare. I amerikanska ögon vek sig dock
Eisenhower alldeles för mycket för att tillmötesgå britterna på
krigsskådeplatsen. General Harold Alexander utsågs till chef för samtliga
markstyrkor under hans överbefäl. Till en början hyste Patton faktiskt en
viss beundran för Alexander, men han blev irriterad över vad han ansåg
vara en nedvärdering av den amerikanska armén. Det dröjde inte länge
förrän han i sin dagbok skrev att ”Ike är mer brittisk än britterna och är
som vax i deras händer”.6
Men inte ens Eisenhower var förtjust i tanken på att behöva arbeta
med en brittisk politisk rådgivare i form av Harold Macmillan. Denne var
fast besluten att stödja de Gaulle, och efter lönnmordet på Darlan kunde
varken Eisenhower eller Roosevelt längre göra mycket för att utesluta
honom. Eisenhower fruktade dessutom att Macmillans ministerstatus och
nära band till Churchill skulle få honom att lägga sig i befälsordningen.
Macmillan hade dock inte minsta avsikt att hävda sin rang. Han insåg
att amerikanerna snart skulle ha nästan total makt inom alliansen, så han
föredrog en mer raffinerad taktik. Macmillan föll tillbaka på sin klassiska
skolning och jämförde amerikanerna med romarna, och han ansåg att det
bästa sättet för Storbritannien att hantera sin mäktigare bundsförvant
var att anta samma roll som ”de grekiska slavarna [vilka] skötte kejsar
Claudius operationer”.7
Eisenhower kände sig fortfarande illa tilltygad av den amerikanska och
brittiska pressens reaktion på Darlan-uppgörelsen. ”Jag är en korsning
mellan en före detta soldat, en pseudostatsman, en amatörpolitiker och en
skurkaktig diplomat”, skrev han till en vän. Efter att ha begravt sig i
detaljer inom vartenda område vältrade han över såväl hela det politiska
ansvaret som många andra problem på Bedell Smith, en börda som inte
precis gjorde dennes magsår bättre. Men Bedell Smith, som var känd för
att vara syrlig mot amerikanska officerare, kom riktigt bra överens med
britterna och fransmännen.8
Det verkligt påfallande problemet i Nordafrika var vilken roll general
Charles de Gaulle skulle spela, något som Churchill och Roosevelt gjorde
ett försök att lösa i Casablanca. Roosevelt hade inte förlorat något av sin
misstro mot de Gaulle, men på Churchills enträgna begäran ordnade man
ett möte mellan Giraud och de Gaulle och övertalade dem att skaka
hand. Den amerikanske presidenten hade bekymmerslöst lovat Giraud
vapen och materiel till elva franska divisioner utan att först höra sig för
om detta verkligen var genomförbart. de Gaulle, som till en början hade
vägrat hörsamma kallelsen till Casablanca, nöjde sig emellertid med att
lämna Giraud som överbefälhavare för de franska styrkorna i Nordafrika,
förutsatt att han själv fick den politiska ledningen. För detta skulle han
tvingas vänta lite längre. Han insåg att den maktförändringen inte borde
bli alltför svår. Den tappre ”tennsoldaten” var ingen match för den mest
beslutsamme av politiska fältherrar.
När den genanta charaden där de båda franska generalerna motvilligt
skakade hand hade upprepats inför fotograferna tillkännagav president
Roosevelt att de allierade tänkte få till stånd en ovillkorlig kapitulation
från både Tyskland och Japan. Churchill uppgav sedan att
Storbritannien helt instämde i detta, trots att han var fullkomligt
överraskad av att Roosevelt hade bestämt sig för att offentliggöra det
hela. Enligt hans uppfattning hade man inte till fullo tänkt igenom
följderna, även om han i förväg hade fått krigskabinettet att gå med på
detta. Likväl hade detta tillkännagivande, som i viss mån bidrog till att
lugna den misstänksamme Stalin, förmodligen ingen större betydelse för
krigsutgången. Både den nazistiska och den japanska ledningen tänkte
strida till det bittra slutet. Det andra viktiga beslutet som var avsett att
skynda på resultatet gällde intensifieringen av den strategiska