Alfrædi íslenzk. Islandsk encyclopædisk litteratur. II. Rímtol

544 Pages·1916·15.739 MB·Icelandic

by  N Beckman, Kr. Kålund

u119/1
ALFRiEDI ISLENZK
ISLANDSK ENCYKLOPlEDISK LITTERATUR
II. RIMTOL
c
UDGIVET FOR
SAMFUND TIL UDGIVELSE AF GAMMEL NORDISK LITTERATUR
c:
-r
VED
N. BECKMAN OG KR. KALUND
MED 5FIGURER I TEKSTEN OG
1AUTOTYPERET TAVLE
K0BENHAVN
s. L. M0LLERS BOGTRYKKERI
1914-16

INDHOLD.
N. Beckman, Inledning............. .. I-CXCIV
Kr. Kålund, Håndskriftbeskrivelse CXCV-CCXXXIII
yderligere rettelser ..................... CCXXXIV
Rim I 1-64
- - tillreg.·..................................... 65-80
Him II ........................................... 81-178
Rim III 179-!28
Eftersleet 2!9-263
Register(Allmäntordreg.,Astronomiskanamn,Helgdagsnamn.
Personnamn, Ortnamn o. d., Versernas begynnelseord) .. 266-302
Hettelser og tillreg. ............................... 30:3-304

INLEDNING.
I. COMPUTUS ECCLESIASTICUS.
Då
det nicenska mötet år 325 i avseende' på
'firandet av den kristna påsken anslöt sig till det
.alexandrinska sättet för påskens beräkning, gav det
uppslag till en för medeltiden synnerligen viktig
'vetenskap, den s. k. "computus ecclesiasticus". Den
viktigaste av kyrkans högtider var nu så bestämd,
att för dess beräkning krävdes kännedom' både om
solens och månens gång, det blev således en from plikt
.att förvärva kunskap om dessa ting. Och det blev
-en from gärning att utfinna metoder, genom vilka
·det för den mindre kunnige blev lättare att rätt verk
ställa den nödvändiga päskberäkningen.
Det är icke här platsen att ingå på de olika.
system, som förekommit, och som alla med olika
noggrannhet och med olika metoder löst eller velat
Iösa problemet. Det torde vara nödigt att gå direkt
till BEDA, vars "Denatura rerum" för den äldre
medeltiden var huvudkällan i de astronomiska kun
skapsgrenar. som lågo till grund för "computus":.
I
BEDA är grundvalen för alla följande framställningar
av ämnet. Avvikelser från honom förekomma väl'·i
detaljer, och en eller annan notis, som utelämnats-av
BEDA men funnits hos tidigare författare, kan påträffas,
ettexempel erbjuderuppgiften OUl de olika planeternas
perioder (aldir), vilken finnes i RimI och 'hos ISIDORUS,
a
II INLEDNING
men saknas hos BEDA. Eljes är det rätt små av
vikelser från läromästaren, SOlD möta hos HONORlUS
AUGUSTODUNENSIS, "HELPRICUS64 och andra, om vi här
skola vid namn nämna ett par författare, som bevis
ligen varit lästa på Island.
Hur snart det lyckades den missionerande kyrkan
att här i Norden införa ordnade kalendariska för
hållanden, kan av brist på källor alldeles icke med
noggrannhet bestämmas. Emellertid lämna sagorna ett
par notiser om förhållandena under själva missions
tidevarvet, vilka icke böra bär förtigas, 001 de än
måste med stor försiktighet upptagas. Den mest
kända är notisen ODl sveakonungen Anund Jakob, som
skulle fått sitt senare namn (vilket även ADAM känner);
emedan han varit född på Jakobsdagens vigilia (och
väl således döpt på Jakobs dag). År detta historiskt,
så visar det, att kalendariets helgonlängd mycket
tidigt börjat inverka på namnskicket. Och är det en
hypotes av SNORRE, så visar denna blott, att namngiv
ning efter kalendariet på hans tid var en mycket
allmän sak. Att det i huvudsak val" på det av
SNORRE angivna sättet, som bibliska personers och
helgons namn vunnit spridning, förefaller mycket an-o
lagligt. Några andra, mer direkta upplysningar finnas
j.. Vallaljöts saga vilar på en tvist, som uppkommit.
med anledning av att en av huvudpersonerna av sin
fiende blivitangiven för dethan arbetatpåMikaelidagem
det uppges, attsöndagarna då voro de endahelgdagarna..
Om trettondedagen berättas i Landnåma, att den:
skulle ha införts på förslag av biskop Isleif, först på
tre är, sedan som regel, allt med anledning av hungers
nöden 1056. Att Gulatingslagen anger sin uppräkning
av helgdagarna såsom en överenskommelse mellan;
Olov den helige och biskop Grimkell, är känt.
Vad åter beträffar själva den julianska tideräk
ningen i direkt användning för sitt huvudändamål
just såsom tideräkning, så härröra de äldsta bevarade'
INLEDNING III
spären från tiden c. 1130. Här komma ARES upp
teckningar, som trots bans nedan berörda motvilja
mot årtal, dock ange en del sådana, ävensom data.
Såba vi ännu kvar en inskrift på Forsby kyrka, i
Västergötland, om när kyrkan vigdes "XIII KL AUG
DED(icata) MOXXXV" (läsMCXXXV). Härtill kommer
den i samband med annallitteraturen berörda samtida
isl. uppteckningen av solförmörkelsen "III kl aprilis"
1131. I stort sett ha väl förhållandena i övriga nor
diska länder varit enkla nog, man har intet spår av
att några nedärvda förhållanden där påverkat den
kyrkliga tideräkningen', Denna var till sitt innehåll
rent internationell, och språket i dess litteratur var
kyrkans internationella språk, latinet. Att saken
emellertid togs på allvar även av lekmännen kunna
vi se av Gulatingslagen kap. 15, där straff stadgas
för präst,' SODl givit oriktig upplysning om högtids
dagarna. Straffet var efter denna Jag vanligt kyrkligt
straff, men det hade varit obehagligt nog: Ver hafum
lat afnumit, at peim skyli me8 koggum raåa, ]lvi at ver
mregiumc via jJa reoa latom lara sunuvara. Ken'flemenn
varer scolo hava mannhelgi slica sem hoerr varrvia annan
her a lande: Vi hava upphört att aga våra präster
med hugg och slag, ty vi hesvägra oss med dem eller
sätta våra egna söner i prästlära; prästerna skola
njuta samma manhelgd som en var ar oss här i
landet. - För kyrkan var det nog jömförelsevis lätt
att förmå våra förfäder att betrakta det som en
mycket allvarlig även religiöst viktig sak, om en
kyrklig högtid kom att firas på orätt dag. En smula
"dagväJjare" voro de nog förut,
I intet nordiskt land förete de kronologiska för
hållandena tillnärmelsevis så stort intresse som på
Island. Traditionen, representerad av ARES även i
denna upplaga, s. 65~66 efter Cod. 1812 intagna
'10m de norska månmånaderna se nedan.
IV INLEDNING
uppgift, meddelar, att Island före kristendomens in
förande ban en egen tideräkning, baserad på ett
veckoår med 364 dagar, vilket på förslag av Torsten
Surt c. 965 korrigerades genom interkalation aven
vecka vart sjunde år. En sådan anordning skulle ha
fort det isländska året till i medeltal samrna grad av
noggrannhet, som det romerska ägde före Julius
Cresars reform. Och vi ha från senare tid ojäviga
bevis, att man på Island rört sig med dubbel tide
räkning, använt vid sidan av varandra misseristal och
juliansk kalender, låt vara, att denna historiskt väl
bestyrkta situation icke fullt stämmer med de för
hållanden, som enligt ARE skulle bragts till stånd
genom Torsten Surts reform.
Visserligen har kritiken ställt sig tvivlande till
ARES uppgifter", Och man må väl ge den rätt i att
den bör börja med ett "De omnibus dubitandum".
Men å andra sidan finnes här en absolut fast hållpunkt.
Denna ligger i själva den omtalade dualismen, som
redan i våra här avtryckta källskrifter (andra att
förtiga) är fullständigt styrkt. Och man bör därvid
hålla fast, att en så besvärlig'dualism ingalunda hör
till det, som människor för sitt nöjes skull organisera
åt sig. Sådant finner man sig i, då man icke kan
undgå det. Och nödtvånget kan här icke ha upp
kommit på annat sätt än så, att man vid införandet
av den kristna tideräkningen redan hade en nationell
sådan, som icke lät sig utrota. Själva den faktiska
dualismen j den isländska tideräkningen under historisk
tid utgör sålunda ett säkert bevis för den 'viktigaste
uppgiften i AREs berättelse, den att ett rent veckoår
på Island funnits före införandet av den kyrkliga
tideräkningen. Även förkärleken för veckan som tids
mått måste anses styrkt genom senare tiders för
hållanden; jfr. bl. a. Exkurs l.
1 Ex. BILFINGEH, Untersuchungen äber die Zeitrechnung
der alten Germanen I (1899),s. 36 tr.