ALFRED JÖNSSONS SKRIFTER Nedtecknade minnen om livet i Lindome - från 1700-talets slut till 1900-talets början- så som Alfred Jönsson förmedlat dem Första delen innehåller: Livet i Lindome före och kring Laga Skiftet under 1840-talet Jordbruket och dess redskap Bebyggelsen och inredning av husen Allmogens seder och bruk Eldtändningsdonens tillkomst Yrkesutövning och hantverk – Möbeltillverkning, Liesmide m.m. Det gamla Lindome Första delen Hembygdsanteckningar af Alfred Jönsson Förord Det är först under de sednaste åren, som man fått upp ögonen för att tillvarataga och rädda hvad som ännu kan finnas kvar af förflutna tiders allmogekultur, såväl i fråga om föremål, som om seder, bruk och förhållanden, under hvilka allmogen lefvde sitt lif i helg och söcken. Redan har en fjärdedel af det 20-de århundradet ilat hän, och för den yngre generationen är 19-de århundradet, med dess seder och bruk och förhållande helt okändt. Lindome socken, med sin i hög grad utvecklade hemmaslöjd, hvilken under 19-de århundradet, och troligen sedan långa tider tillbaka omfattade ett större antal olika yrken, intager härigenom en särställning i förhållande till de flesta andra socknar på landsbygden. Detta förhållande i fråga om Lindome utgör ett alldeles speciellt ämne för hembygdsforskning. Äfven en hel del seder och bruk som förekom bland allmogen, i synnerhet under första hälften af 1800-talet, och som äldre personer berättat, torde vara värda att genom uppteckningar blifva bevarade. De uppteckningar som jag gjort ifråga om förhållandena inom Lindome socken under 19-de århundradet, äro, då det gällde äldre data, till allra största delen efter mina föräldrars berättelser, och från århundradets tre sista decennier, efter egna iakttagelser. I de fall jag upptecknat efter annan person, har jag alltid anfört detta. Lindomeby den 1 maj 1927 Alfred Jönsson Lindome sockens gränser, längd och bredd Socknen gränsar i norr till Askim och Kållered, i NO. till Landvetter, i Ö. till Sätila, i S. till Elfsåker och Tölö, samt i V. till Släp. Socknens längd i Ö. och V. är 18 km. däraf från kyrkan och till Sätila gräns i Ö. 10 1/2 km. och från kyrkan till Släps gräns i V. 7 1/2 km. Socknens största bredd är 7 km nemligen från Djursjön i söder, som öfvertväras af gränsen emellan Lindome och Elfsåker, och norrut öfver Hällesåker, och uppigenom Djupedala till länsgränsen i norr vid Grafsjöarne. Halland, Lindome Uppt. af Alfr. Jönsson år 1927 Berättat av uppt. föräldrar Lindome före laga skiftet på 1840 - talet Den äldre bebyggelsen på landsbygden koncentrerade sig gärna till större eller mindre samhällen. Var det fråga om endast ett hemman med tre eller fyra ägare, byggdes gårdarna gärna mycket nära intill varandra. Härpå hava vi ännu i denna dag ett exempel i Långås, där 3 gårdar äro byggda med sina manhus i rad, det ena intill det andra, och ladugårdarna sammaledes så att alla 3 hava samma gårdsplan. Orsaken till denna form av bebyggelse var nog att man kände sig tryggare gentemot rövare och stigmän, men troligen äfven därföre att man i den tiden mer än i våra dagar önskade om möjligt torra och något högt belägna boplatser. Eldfaran tänkte man ej så mycket på när man rådslog om en bys eller gårds bebyggelse. Ibland större byar i norra Halland intog Lindomeby ett framstående namn. Den var bebyggd med 19 gårdar och de allra flesta belägna nära intill varandra. Två och två bildade innebyggd gårdsplan på två ställen. De flesta hemmansägare hade även en så kallad ”bönekrage” i en liten hage nära intill ladugården, och om hösten när bönorna voro upplagda på kragarna, förhöjde dessa byns anseende i rätt hög grad. Dessutom funnos två backstugor eller ryggåsstugor inom byn. Äldre personer hava omtalat att Lindomeby i stort sett var mera ansenlig och såg bättre ut än Kungsbacka stad gjorde före den stora branden 1846. Stadens bebyggelse lär nämligen då hava varit ganska oansenlig. En del av de låga husen hade gavlarna åt gatan och även uthusbyggnaderna lågo delvis efter gatan. Kungsbackaboarna idkade i allmänhet jordbruk i den tiden och om hösten tröskade man med präjlar på logarna så att det ekade i staden. Man finner att tiderna hava ändrat sig mycket under omkring 90 år. Efter denna lilla avvikelse från ämnet återgår vi nu till detsamma. Om man kom landsvägen ifrån Alafors och passerade sockengränsen emellan Älsa och Lindome strax norr om den s.k. ”Lunnalia”, så låg här strax norr om gränsen och öster om vägen en liten stuga som kallades ”Visebengtsens”. Här bodde på 1830- och 40 -talen gubben Benkt. Han var född i Morup och kallades Visebenkten emedan han gick omkring i bygden och sålde visor eller s.k. skillingstryck. Hans gumma hette Lisa och hon var född på Öland. I själva sockengränsen var ett led över vägen och troligen skulle Visebenkten ha uppsikt vid ledet så att utsockneskreaturen ej kommo in på ängarne. Från vägen och ut till ån var en gärdesgård i sockengränsen och likaså uppåt utmarken. Ifrån denna stuga och norrut efter vägen på omkring 2 kilometers längd, som i våra dagar är så tätt bebyggt, fanns före laga skiftet 1842 ej en enda menneskebostad., till dess man kom till en stuga som kallades ”Jackobs” och som låg strax norr om de nuvarande byggnaderna till Björkeberga Lindomeby 1, men öster om vägen således under Draberg. Även här var ett led över vägen, som kallades ”Jackobs le”, mitt för detta led låg en gärdesgård ner till ån som kallades ”kogärdesgården”. Hela området söder om denna gärdesgård till den förut nämnda gärdesgården vid Visebenktens var ängsmark och längst i söder hade Berget ängar. Därnäst Gårda och norrut hade Lindomeby ängar. Denna ängsmark var delad emellan hemmanen, men hemmanen hade ängsmarken i två skiften, ty min fader omtalade att bönderna nämnde om framängar och utängar. Dessutom hade Lindomeby även ett skifte ängsmark väster om Lindomeån ända till Gastorps ägogräns. Detta område kallades ”Heija.” Här hade även Berget ett ängsområde efter ån söder om Tåbro, som kallades ”Berga gryda”. Vid laga skiftet på 1840 - talet skedde ägobyte emellan Lindomeby och Berget ifråga om detta område. Ängsmarken var således stor till Lindomeby. Ängarne voro bördiga och bönderna hade en stor slåtta. Då ställde de till med slåttahjälp och hjälpte varandra. Den odlade jorden låg runtomkring byns bebyggelse på närmare håll. Min fader omtalade att samfundsandan var mycket god inom byn. Bönderna hade så mycket gemensamt, att det var högst nödvändigt att de kunde komma överens med varandra. I fråga om den odlade jorden hade ägarne av ett hemman varannan åker eller tege med varandra på ett visst fält, och ej nog med på ett fält utan på flera fält. Efter laga skiftet fick varje ägare sin jord i ett skifte, och följden härav blev, sade min fader, att de olika bondefamiljerna slöt sig var och en inom sig själva. Den gamla goda samfundsandan försvann och kom ej mera åter Vid laga skiftet blev den stora byn grundligt rubbad. 12 gårdar flyttades ut och endast 7 blev kvarstående inom den gamla byns tomtområde. Ibland dessa äro byggnaderna till en gård nedrivna och för närvarande. är det således endast 6 gårdar med bebyggelse inom gamla byns område. Jordbruket och hemmansägarna inom byarna före Laga Skiftet Den flacka och lågt liggande Lindomedalen både ofvanför och nedan Annestorp, har i alla tider varit besvärad af vatten. Vid ymnig nederbörd under höst och vårtiden, och stundom äfven under sommaren eller tidigt på hösten, innan fälten äro afhöstade, sättes ca 7- eller 800 tunnland under flod. Den egentliga orsaken härtill är fördämmningarna vid Annestorp och Alafors. Åtskilliga försök som i senare tider gjorts, att få ett mera fritt och lågt vattenaflopp förbi dessa ställen, hafva hittills ej krönts med framgång, men väl förorsakat markägarne afsevärda kostnader. Före enskiftet var detta vattenförhållande ej så besvärande, ty då låg hela denna areal i naturlig äng, och troligt är, att grässkörden i ängarne blef mera ymnig, liksom i Egypti land, till följd af denna tidvis förekommande vattenöfversvämning. Den odlade jorden före enskiftet, var i allmänhet den mera högt belägna. Här hade bönderna sina åkrar i" tegskifte" som det hette, med hvarandra, jorden brukades hvarje år, och lades inte ner i gräsvall, ty i fråga om hö, så hade de ängarne. Man brukade inte att höstplöja, och inte heller att så vinterråg. Den lilla åkerjorden man hade, kunde man gödsla bra, ty ängarne, hvarifrån man erhöll höet, fordrade ej någon gödsel. Det förnämsta vårsädet var kornet. Af detta hade man både strid- och blandkorn. Jorden tillreddes om våren, i synnerhet till stridkornet, mycket omsorgsfullt. Det såddes sent, och det blef om väderleken var tjänlig under sommaren, i allmänhet ganska bra. När det var moget skar man det med skära. Stridkornet begagnade man till malt, och äfven till bröd. På potatisland brukade man så vårråg. Hafre odlade man inte så mycket. Bönor odlades, om styf jord förekom, men det var inte i alla byar, och så är det för öfvrigt ännu. Den bästa bönjorden förekommer inom Lindome i Lindomeby, Knipered, Skäggered och Rantorp samt i Kimmersbo. Ännu så sent som på 1840-talet odlade man inte mycket potatis, och i början af 1800-talet lär det ha varit betydligt mindre. Men " kålhagen" saknades inte vid någon gård, erinrande om den tiden då inga potatis odlades i vårt land, utan kål och grönsaker fick representera hela rotfruktsodlingen. Vi nämnde härofvan, att den odlade jorden i allmänhet hade ett högre läge. Detta hade till följd, att under somrar med stark och långvarig torka, mer eller mindre svår missväxt inträffade. Härtill bidrog nog också i en viss grad, att jorden var vårplöjd. Ibland år som utmärkte sig af mer eller mindre svår missväxt, har de gamla omnämnt 1826 och 47. Detta sistnämnda år mindes min fader, och han har berättat, att nöden då var stor på många ställen inom Lindome. Det var egentligen sommaren 1848 dom förhållandena tedde sig mörkast. Mjöl fanns knappt att få köpa, ty med sjöfarten var det antagligen dåligt ställt. Det kostade för öfvrigt omkring 3 kr.lisspundet = 8 1/2 kg, ett denna tid mycket högt pris. Omsider inkom ryskt rågmjöl till Göteborg, men det var svårt sjöskadat. Detta såldes något billigare. Vid denna tid pågick också laga skiftet i en del byar inom Lindome, och jordbruket var till följd häraf kommet i olag. Med ängarne förhöll det sig nog mycket olika inom Lindome. Alla byar och hemman som hade ängar i den egentliga Lindomedalen, där floden gick upp, kan man säga hade goda ängar, men i den öfvriga delen af socknen, voro nog ängarna mindre bördiga. Enskiftet eller Laga Skiftet Vi får väl antaga, att reformationens genomförande i Danmark 1536, och Hallands införlifvande med Sverige 1645 voro två stora och viktiga händelser för allmogen äfven inom Lindome. Men 1800-talets enskiftesförättningar tilldrogo sig nog allmogens synnerliga och allvarliga intresse i lika hög grad som de två förut nämnda, fast under en annan form och i ett annat hänseende. De stora och åldriga byarne rubbades genom enskiftet ända till grunden. Af t.ex. Lindomebys 19 bondgårdar före enskiftet, blefvo endast 6 kvarstående efter detsamma, under det de öfvriga fingo flytta ut. Jordbruket måste helt läggas om. I en del byar erhöllo de hemmansägare. som kom att bo kvar, endast åkerjord, De som flyttade ut, endast ängsmark. De förstnämnda hade de första åren efter skiftets afslutande alls ingen höskörd. Att anlägga vall efter frösådd var hittills okändt och det dröjde något år innan man lärde sig att så göra. De som flyttade ut, hade inte ett enda kapplands åkerjord innan de gamla sega ängarna blifvit upplöjda. Så var förhållandet i Lindomeby. Gårda nr:2 och Berget, och troligen på flera ställen inom Lindome. Min fader var, under det laga skiftet pågick inom Lindome by, i 10 å 12-års åldern, och han omtalade att det dröjde minst 5 eller bortåt 10 år, innan bönderna kunde få ordnat sina jordbruk efter skiftet. Härtill kom mycket dryga penningutbetalningar för själfva landtmäteriet, samt flyttnings och odlingskostnader, så man kan godt förstå att laga skiftet var både en djupt ingripande förättning och ekonomiskt kännbar åtgärd för allmogen. Laga Skiftet genomfördes nog till det mesta inom Lindome under 1840 och 50-talen Hällesåkers by ödelades genom vådeld, enligt uppgift 1826, hvarvid ett större antal gårdar jämnades med jorden. Därefter lär laga skifte hafva genomförts innan gårdarna uppbyggdes ånyo. De hemmansägare, som kom att flytta ut inom en by, fingo dock inte så synnerligen mycket i flyttningskostnad av husen. Jag afskrifver här ur en landtmäterihandling från 1850-talet, utflyttningskostnader för ett manhus till ¼ hemman inom socknen. Huset skulle flyttas omkring en kilometer. Riksd. sk. Tomtning med stenens transporterande....... 15 - Nedtagning, 10 dagsverken å 1 Riksd.... 10 - Ersättning för hvad delvis förloras 20 - Transport, 4 dagskörslor å 2 Riksd...... 8 - Uppsättning och inredning... 50 - Murning af 2 spisar med bakugn... 40 - För källare under huset.... 10 - _________ Summa 153 - Förflyttning af ladugården till samma ställe: 97 Riksdaler. Åkerbruksredskapen Åkerbruksredskapen var till det mesta af trä. Plogen var af trä, med undantag af bill, knif och vändskifva. Dessa delar kallades på allmogespråket inom Lindome, i ofvan anförd ordning: unnerjärn, åsjärn och plofjöl. Dessutom var ett förspänne af järn fastsatt i träåsens tvenne ändar. Där man hade lättare jord, hade man harfpinnar af trä, men var jorden styfvare, fingo de nog vara af järn. Årdern eller "krogen" liknade en träplog. Den var försedd med unnerjärn, men saknade åsjärn och fjöl. Krogen var ett allmänt brukligt redskap. Med denna krogade man ner gödsel om våren, när jorden före gödslingen var plöjd, och med krogen brukade man ibland mylla ner utsädet, i synnerhet korn, om våren. Och nämner man nu till sist " trävälten", så är åkerbruksredskapen presenterade. Ibland handredskapen förtjenar gödselgrepen ett särskildt omnämnande. Den var helt af trä, med tre horn. Dessa voro naturligtvis ganska trubbiga. Emellanåt vässade man honom med en yxa. När man skulle arbeta i gödselstaden med en sådan grep, måste man trampa på den med foten, om den skulle gå ned. Emellan dessa trägrepar och våra dagars stålgrepar, finnes endast en ringa grad af samhörighet. Ännu i början af 1880-talet begagnades trägrepar inom Lindome men då började stålgrepar att komma i handeln, och därmed var trägreparnas tid förbi. Ordet gödselgrep uttalades inom Lindome med: dyngegreib. a Träplog med enkelt styre. I bruk ännu på 1850 eller tom 60-talet. b Hemmasmidd järnplog med träås. I bruk inom Lindome till börj.af 70-talet. c Här voro två träviggar anbringade. Genom att på olika sätt slå in dessa, kunde åsens ställning i lägre eller högre läge vid förspännet, regleras. d Gödselgrep af trä. I bruk inom Lindome till början af 1880-talet. Vallplogen När efter enskiftet, de gamla ängarne för första gången skulle plöjas upp, ( om de voro stenfria, så att man kunde plöja dem), begagnades en mycket stor träplog för detta ändamål. Plogåsen var mycket lång, och grof som en timmerstock. Dess främre ända hvilade på en " förvagn". Genom denna anordning skulle plogen gå stadigare, och med anledning af plogåsens längd och tyngd lär det också ha varit nödvändigt. Minst tre par hästar sattes för plogen, och ibland dessa var det särskilt en som var spänd för förvagnen. Med denna plog kunde man plöja både djupt, och omkring en alns breda fåror. I vändningarne var det besvärligt, men för öfvrigt lär det ha gått rätt bra. I Harka II Torvstick ( törvsteck), användes förr i tiden när man kastade ihop grästorvor i högar. III Hemmasmidd spade ( grävarespa), baksidan, man bemärker den tjocka ryggen nedåt IV – V Logskovel ( loskulv), tillvärkad av ett trästycke. Djupet vid a var omkring 7 eller 8 cm. VI Gödselgrep (dyngegreib) man bemärker tvärnaglarnes större bredd på den ena hälften, den översta till höger, att trampa på. Något år efter det enskiftet var genomfört, var det någon här och var som började höstplöja åkerjorden om hösten. Detta bruk blef dock ej mera allmänt innan på 60-talet. 1859 var ett svårt torkår. Då visade det sig, att de som hade höstplöjt, fingo bättre gröda än de som hade vårplöjt. Vid denna tid började järnplogar att mera allmänt komma i bruk. I början var det smedmästare på landsbygden som tillvärkade järnplogar. Dessa plogar voro nämligen bättre än träplogarne, men formen var dock densamma med nästan rätt uppåt anbringat styre. Plogåsen var af trä. Men så började mekaniska verkstäder att tillvärka plogar, helt af järn, och af i hufvudsak samma form som nutidens, och nu började en ny tid att ingå ifråga om jordens plöjning. När industrivaror började att vinna sitt inträde i Lindome, järnplogar ( bruks), undantagsvis 1850-talet. Mera allmänt i sl. av 60-talet. Fjäderharvar 1890-t. Ringvältar 1890-t. Gräsfrösåningsmaskiner 90-t. Såmaskiner slog ej fullt igenom innan under första världskriget 1914- 18. Man tyckte i början att de sådde för tunnt. Chambridgevältar början av 1900-t. Hästräfsor slutet av 1890-t Slåttermaskiner 1890-t. Gjutgods till hästtröskverk slutet av 1860-t. Sädesharpor omkr 1870. Stifttröskverk, (verkstadsarbete) 1890-t. Sädesharpor omkr 1870. Hackelsemaskiner 1870- talet.Gödselgrepar av stål omkr 1880 Bakplåtar och ringsatser till fyrspisar av gjutjärn 1850-talet Köksspisar av gjutjärn slutet av 1870-talet. Jönköpingsstolar omkr 1900. Tapeter 1850-t. Mera allmänt 1870-t. Glas tallrikar, porslin, även ostindiskt, gammalt bruk. Skodon från skofabriker 1890-t. Textil; inköp av tyg till bättre manskläder började mera allmänt förekomma på 1850- talet. Bättre kläder och även arbetsbyxor, färdigsydda, men dåligt arbete omkr 1880.Sitz, Kassenätt, Domestik ( foder), Tvills och Schärting, ett slags fint, vitt tyg, till förkläden o dyl. allt detta med början omkr 1850. Maskinvävda gardiner kommo trol. i bruk på 1840-t. Den nyare tidens åkerbruksredskap, såsom fjäderharfvar och andra järnharfvar, ring- och chambridgevältar, skumplogar och hästhackor m fl. samt såmaskiner , tillhör, hvad anskaffningen inom Lindome beträffar, början af 1900-talet. Såmaskiner komma dock ej riktigt i bruk förrän under kriget, då det var ondt om utsäde, så att man måste spara på detsamma. Förut tyckte man att de sådde för tunnt, så att säden blef för tunn. Körredskapen Vagnar och kärror för jordbrukets behof voro försedda med träaxlar. Axeltappen var ca 3 tum i diameter. Under, där slitningen var störst, var en järnskena fastspikad, som räckte 3 eller 4 tum in på axelträet. Hjulen till dessa fordon kallades: bultahjul. Nafvet var mycket tjockt, ty det fick vara ett stort hål uti detsamma. Järnringar begagnades inte kring dessa hjul. När hjulen voro nya, var lötarne ( uttalet för detta ord var " jöla" med djupare betoning för ö och tjockare för l) , cirka 4 tum höga. Sen körde man tills dessa voro nästan utslitna. Då fick man göra nytt både "jöl" och " ege", eller också fick man tappa om ekrarna, och hjulet blef mindre. Järnbeslaget på dessa hjul, inskränkte sig till två ringar kring nafvet och två smidda järnbössor inuti nafvets hål. Vagnar och kärror som begagnades för vägtrafik, voro däremot försedda med järnaxlar. Hjulen till dessa åkdon voro äfven beslagna, men ej med hela järnringar, utan med järnskenor, hvilkas längd och således äfven antal var lika med lötarnes i hjulet. Hvarje hjulskena spikades fast med 4 eller 6 spikar med flera hufvuden. Skenorna fastspikades så att deras fogar (ändar) befann sig växelvis med lötarnes fogar ( ändar). Att stålfjädrar saknades under dessa åkdon, behöfver knappast antecknas. " Bättre" åkkärror voro dock försedda med ett slags fjäderanordning. Sätet var nämligen fastsatt på två fjädrande träskalmar.
Description: